Integration är ordet som skakat regeringssamarbetet och numera används som alibi för att lägga ner högfungerande byskolor. ”En skola med under 500 elever ska man försöka undvika. Större skolor har bättre förutsättningar för möten mellan elever från olika sammanhang”, säger Peter Fredriksson, Skolverkets generaldirektör i Norrländska Socialdemokraten (NSD).

I glesbygdskommuner som ofta har dålig ekonomin tolkas uttalandet som ett skäl till att bussa skolbarn timtals, i kamouflerad välvilja. För centralister är större och fler bättre i alla lägen och faktaresistensen total om att små enheter kan vara billigare att ha kvar än att lägga ner. Hänsynslösheten mot människor som vill göra andra livsval än den urbana normens, påminner om logiken i Orwells bok Djurfarmen: ”Alla djur är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.”

Men istället för att grotta ner mig i nationens tunnelseende vill jag ge ett praktiskt exempel från lokal nivå. När flyktingar skulle placeras i fjällbyn Dikanäs samlades företrädare från närings- och föreningsliv, Svenska kyrkan, skolpersonal och privatpersoner till ett möte. Diskussionerna var höga, men resultatet blev en bygd med engagemang att ta hand om de fyra barnfamiljer som kom.

För fjällskolan med vikande underlag var fjorton barn en garanti mot nedläggning och dessutom kostnadseffektivt, eftersom lärare redan fanns på plats. För företagare som flyttat till den expansiva fjälldalen innebar det trygghet för familjen och startskottet till fler utvecklingsprojekt. För byn blev det ett lyft att fyra lägenheter fick nya hyresgäster. Allt eftersom blev familjerna en naturlig part i byalivet. De följde med på fisketurer, utflykter och bygdens kantor tog ibland kvinnorna med på tur till tätorten. ”De behöver komma ifrån en stund, karlarna kan ju ta hand om barnen de också.” 

En bröllopsfest ordnades i byastugan för att fira de inflyttades nya lycka. Och när en begravning hölls uppe på fjället utgjorde sällskapets klädsel en sinnebild av integration med sin blandning av koltar och andra traditionella finkläder från respektive kultur.

Kanske låter det här som en saga, men tyvärr får sagor om integration av människor från andra länder i glesbygd sällan lyckliga slut. Dikanäs är bara ett av alla exempel. Efter drygt ett år, strax före jul fick familjerna veta att de skulle flyttas. Framförhållningen var urusel och syftet otydligt.

Och när de kom fram till nästa ort fick de börja med att städa. Eftersom bostäderna inte var i skick för inflyttning, och eftersom sängar saknades sov några på madrasser på golvet. Dikanäsborna var de som fick ta samtalen av förtvivlan och som reagerade. Byns rektor ringde hela vägen upp till EU-nivå för att påtala problemen och sorgen över vad som hände med deras vänner. ”Hur i hela friden kan man flytta barn mitt i ett läsår? Var fanns barnperspektivet i det beslutet? I vems intresse låg det att de skulle flyttas? Hur ska människor kunna integreras i samhället om de slängs än hit och än dit?”

Men vanvettet tog inte slut där. De inköpta våningssängarna, borden och stolarna som stod kvar i Dikanäs slogs sönder, på order av Migrationsverket. Motivet var ”hygieniska skäl” men i bybornas ögon handlade det om ren rasism. Hyresavtalet, som skrivits för ett år ytterligare, fick staten stå för.

Tacka tusan att integration blir svårt och dyrt.