Hur hamnade vi här? Att vi slår upp morgontidningen och möts av tips på hur man skriver ut sitt eget toapapper? Här kommer en teori kring varför folk världen över länsar lager efter lager av toapapper, och en djupare, mer existentiell förklaring – ytterst handlar det nog om coronavirusets konsekvenser för tillit och äckel.

Vi börjar med den ytliga: Toapapper är skrymmande varor. Bara ett par försvunna rullar kan ge intryck av att hyllan är länsad, vilket folk är extra känsliga för i kristider. Åsynen av en trebarnspappa som rutinmässigt laddar upp familjens månadsarsenal med toapapper (föreställ dig tornet i kundvagnen!) kan vara droppen som utlöser en impuls till hamstring, som sedan sprider sig okontrollerat.  

Men nu till den djupare förklaringen. När folk väjer undan för en, byter trottoar och vägrar att möta ens blick – som om man vore smittad inifrån och ut – blir toarullen ett bevis på renhet – och därmed mänsklighet.

Virusmisstankar ger upphov till äckelkänslor – att framkalla äckelkänslor är det effektivaste sättet att avhumanisera andra. Under andra världskriget utmålade nazisterna judar som ohyra genom att stämpla dem som äckliga smittospridare – med snabb och fatal effekt. Numer stämplas judar som coronahärdar av antisemiter, muslimer av islamofober, storasystrar av hämndlystna lillasystrar etcetera … Vem har motiv för att anklaga dig för att vara besudlad av coronavirus? Hur skulle du försvara dig, för att slippa stämplas som oberörbar och tvingas till självisolering?

Det som går åt är just varor som skvallrar om ens personliga hygien, såsom toapapper och handdesinfektion – anti-äckelvaror.

Denna dramatiska ökning i vår (skenbara) konsumtion av hygienartiklar har en demonstrativ funktion: att signalera till varandra att vi är civiliserade människor – värdiga vår plats i gemenskapen – genom att skylta med vår rigorösa renlighet och därigenom mota bort andras äckelkänslor inför oss. Toapappret signalerar vit flagg och ett undermedvetet vrål av separationsångest: ”Du där i andra änden av Ica på trygga femtio meters avstånd, jag utgör inget hot för jag är superpetig med min personliga hygien – du kan inte missa denna trave!”

I tider av socialt distanserande blir behovet av gemenskap extra starkt, vilket leder till desperata, till synes bisarra försök att försäkra sig om att man själv inte är den som andra distanserar sig från. Ytterst handlar det nog om en reaktion på vad vi uppfattar som en plötslig minskning i mellanmänsklig tillit – i USA rapporteras det om hur människor börjat hamstra vapen. Givet detta är det inte dumt med toapappershamstrande … Frågan är om det tjänar sitt syfte.