Sociala kontakter är viktigare för hälsan än att sluta röka, minska alkoholkonsumtionen eller börja motionera. Det skriver socionomen Kerstin Thelander i sin färska rapport, Ensamhet dödar – ofrivillig ensamhet i Sverige. I dag uppmanas framför allt äldre att undvika sociala kontakter.

Hur kan vi hantera ensamhet i coronatider?

– Frivilligorganisationer i Storbritannien har gjort telefonkedjor för att alla personer som inte kan ta sig ut ska få ett samtal. Det ska vara väldigt uppskattat och effektivt för att lindra ensamhet. Det vore en viktig insats för folkhälsan om Sverige tog efter det, både i kommunal regi och från ideell sektor. För många är inte bara isolerade nu, de lever så jämt, säger Kerstin Thelander.

Enligt henne är främst långvarig ensamhet farlig för hälsan och ofrivillig social isolering är den farligaste typen.

– Ofrivillig ensamhet innebär en lågintensiv stress som aktiverar kroppens varningssystem så att blodkärlen drar ihop sig. Förr var reaktionen till hjälp för att hindra en eventuell blödning. Men om lågintensiv stress pågår länge kan det leda till hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och även psykisk ohälsa.

Vad kan hjälpa en person som är isolerad?

– Kontakt med andra via telefon eller till exempel Skype, ögonkontakt är ännu bättre. Så om du vet någon som är ensam, ring.

Politisk fråga

Rapporten, framtagen i samarbete med tankesmedjan Arena idé, presenterades den 18 mars vid ett seminarium som sändes i Svt forum. Politiker från Socialdemokraterna och Liberalerna medverkade. Frågan börjar lyftas från politiskt håll, säger Kerstin Thelander:

– Liberalerna och Kristdemokraterna vill se en nationell strategi mot ensamhet och prova social aktivitet på recept i vården, vilket är väldigt framgångsrikt i Storbritannien.

Rapporten rymmer såväl forskning som intervjuer med personer som i sina yrken möter ofrivilligt ensamma. Enligt henne finns en del forskning på risker med ofrivillig ensamhet men det saknas systematisk statistik över utbredningen i samtliga åldersgrupper i Sverige.

– 6–7 procent av befolkningen lider av ensamhet, siffran för ungdomar och de allra äldsta ligger på 11 procent. Vissa grupper löper större risk att drabbas av ensamhet till exempel storstadsbor, låginkomstagare, arbetslösa samt personer med psykisk ohälsa och funktionshinder.

Cirka 4 procent av befolkningen från 16 år och uppåt kan räknas som socialt isolerade. Det visar SCB:s kartläggning från 2019 om social isolering i Sverige. Bland socialt isolerade räknas personer som bor ensamma och inte träffar anhöriga, bekanta eller vänner oftare än ett par gånger i månaden.

Kerstin Thelander har arbetat länge i socialtjänsten.

– I socialtjänsten ställs en standardfråga om socialt nätverk men det finns ingen strategi för vad man ska göra med svaret. En del som jag har frågat blir lättade över att prata om problemet men jag har känt frustation över att inte kunna hjälpa dem, eftersom det inte ingår i mina arbetsuppgifter att till exempel följa med en person på en aktivitet för första gången.

Storbritannien inspirationskälla

För tre år sedan hörde hon att den brittiska regeringen antagit en strategi kring ofrivillig ensamhet, inrättat en ensamhetsminister och ett system kallat social förskrivning, där läkare, socialarbetare och arbetsförmedlare kan remittera personer som lider av ofrivillig ensamhet till en lots som hjälper till att hitta sammanhang och gemenskap.

Storbritannien är inspirationskälla och i rapporten ger hon förslag på en rad åtgärder för stats-, regions- och kommunnivå (se faktaruta).

– Vi behöver lyssna till forskningen att sociala relationer är den viktigaste åtgärden och friskfaktorn. Det är stora samhällsvinster med att bekämpa ofrivillig ensamhet, därför är det så skevt att vi inte alls agerar på problemet.

Internationella jämförelser visar att andelen som känner sig ensamma i Sverige är ungefär lika stor som i Storbritannien, omkring 6 procent, men skillnaden är att här finns inte en strategi för att komma till rätta med problemet, betonar Kerstin Thelander.

Hon efterfrågar initiativ och insatser inom vård och omsorg för att personer ska kunna hitta sociala sammanhang.

– Det framkom i mina intervjuer att även en psykolog kan tycka att det svårt att fråga om ensamhet av rädsla att skuldbelägga. Det innebär att det sannolikt finns ett stort mörkertal, om inte ens vårdpersonal vågar prata om ensamhet.

Bli av med tabu

Enligt studier från John Cacioppo, professor i psykologi vid universitetet i Chicago, avviker personer som känner sig ensamma inte från genomsnittet gällande utseende, ålder, utbildning eller intelligens. Men en längre tids ensamhet gör det svårare att använda sociala förmågor. Smärtsamma upplevelser gör oss rädda, avståndstagande och att vi lättare tolkar andra som avvisande eller kritiska.

– Det finns en bild att människor som är ensamma är annorlunda eller konstiga. Många som är drabbade skäms, känner sig värdelösa och tror att det är fel på dem, så därför pratar de inte om det. Vi måste visa att det är fel, belysa frågan och bli av med tabut, säger hon.

Kerstin Thelander säger att hon berördes av Storbritanniens arbete för att hjälpa människor att hitta gemenskap och för ganska exakt ett år sedan startade hon nätverket Stoppa ofrivillig ensamhet med målet att sätta nationellt fokus på problemet. Nätverket har i dag på Facebook 350 medlemmar.

I rapporten intervjuas Annemarie, som arbetar på en frivilligcentralen MIK Knuten, en mötesplats där personer kan träffas, fika och delta i gruppverksamheter. Enligt henne bidrar strukturella förändringar i samhället till ofrivillig ensamhet.

”Förr tillhörde man någonting från början, när man var nyfödd så tillhörde man en familj och en by och så har det försvunnit genom att vi flyttar och vi byter jobb och samhället omorganiseras hela tiden och vi omorganiserar oss och vi kanske blir ’utputtade’ mycket lättare från de nätverk som vi eventuellt har haft från början, genom skilsmässor eller att man förlorar jobbet.”

Annemarie tror också att bristen på mötesplatser är en bidragande orsak till ensamhet.

Egen erfarenhet

Kerstin Thelander berättar att hon har känt sig ensam, främst under tonårstiden och som ung vuxen.

– Jag har själv känt av ensamhet, vilket ledde till depression. Detta gjorde att jag fick svårt att umgås med människor och blev en ond spiral med dåligt självförtroende som ledde till ännu mer isolering.

Men erfarenheten gjorde att hon uppmärksammade nyheten om det brittiska arbetet mot ofrivillig ensamhet.

– Eftersom jag lidit av ofrivillig ensamhet var det intressant och befriande att läsa om, känna igen mig i och förstå varför jag har mått dåligt. När jag hörde så mycket positivt om arbetet med att hjälpa människor ur ofrivillig ensamhet kände jag att här finns mycket att göra.