En del relationer är enkla att hitta ord för. Medlemmarna i en kärnfamilj till exempel, de är mammor, pappor, barn, systrar och bröder. Finns det flera får man lägga till att det är storasyster eller lillebror, yngsta brorsan, pappa Peter eller mamma Lotta.
Men om en förälder lever med någon som inte är ens mamma eller pappa är det inte lika självklart längre. Det är något med ordet styvmor … som om Askungens, Snövits och Hans och Gretas öden inte vill släppa taget. Styvfar är inte lika förknippad med förgiftade äpplen och barn som sätts ut i skogen till vargarna, men det låter ändå inte så kul.
Och det är inte bara gamla sagor som gör att förleden styv- känns lite negativ. Den kommer från tyskans stiuf– som betyder stympad, berövad – styvföräldern var oftast någon som kom in i familjen för att en biologisk förälder hade dött.
Blodsband är inte allt
I dag är det vanligare att bioföräldern finns kvar i livet, och många vill inte kalla sina nya familjemedlemmar för styvmödrar, styvfäder, styvbarn eller styvsyskon. En del barn talar om förälderns nya som sin plastmamma eller plastpappa. Plastsyskon kan man också ha. Men att kalla familjemedlemmarna för plast är inte populärt i alla läger.
Bloggaren Unika skriver: ”Jag antar att ordet ’plast’ syftar på något som är oäkta, som i plastik. En familjemedlem utan blodsband behöver inte vara mer oäkta än en med blodsband. Tänk vad många ”plastföräldrar” som tagit en annans barn till sig som sitt eget för att den ”äkta” föräldern, den med blodsband, har stuckit eller på annat sätt inte finns där för sitt barn.”
Men jag tror inte att plastorden är illa menade eller värderande överhuvudtaget. De brukar inte användas så. Det är bara ett lite drastiskt sätt att säga att det här är min mamma, pappa, bror eller syster, men inte på det vanliga sättet. Eller att det inte är mina föräldrar eller syskon men de finns i min familj och spelar en liknande roll. Hur man nu vill se det.
När jag var barn sa jag att jag hade två mammor och två pappor, och vägrade gå med på att någon var riktigare än den andra. Allihop var riktiga fast på olika sätt, hävdade jag. Och det var inte fel, men varje gång ledde det till skeptiska frågor och långa förklaringar.
Numera är det många som säger bonusmamma, bonuspappa, bonusbarn, bonussyskon och bonusbarnbarn istället. Det låter positivt och trevligt att se nya familjemedlemmar som en bonus och jag presenterar gärna mitt bonusbarnbarn så. Men det är ett ord som man inte borde pracka på någon, till exempel säga till barnen: ”Usch, säg inte plastsyrra, det låter så fult. Hon är din bonussyster!” De måste själva få bestämma om dottern till en förälders partner är en bonus i deras liv och om de vill uttrycka det så.
Pojkvän, sambo och käraste
Partner, förresten. Det kan funka som ett neutralt ord för någon man lever tillsammans med, men sedan det registrerade partnerskapets tid (1995–2009) för det lätt tanken till en registrerad partner. Och det kan lika väl vara någon du driver ett företag med som någon du älskar.
Efter alla dessa år när människor har levt ihop utan att gifta sig finns det fortfarande en lucka kvar i språket. För vad ska man kalla den man lever med? Pojkvän och flickvän kan kännas lite märkligt att säga om vuxna människor, min kille eller min tjej likaså. Gubbvänner och tantvänner har inte riktigt slagit igenom. Så vad säger man? Tja, man kan förstås säga personens namn, men det säger ju ingenting om relationen. Och ”vad heter Lottas Peter?” faller på sin egen orimlighet.
Fästman och fästmö funkar bara om man är förlovad och tänker gifta sig i framtiden. Sambo kan man ju säga om man bor ihop, men särbo används mest för att förklara att man inte bor ihop. Min man kan gå bra även för den som inte är gift med honom, men min fru är svårare och min kvinna låter mysko, som om det handlade om ett ägandeförhållande. Varför, egentligen? Kanske för att det inte är så länge sedan det var nära sanningen.
Livskamrat tycker jag är fint. En kamrat som man går genom livet med, kanske hela livet till och med. Ännu har jag inte lyckats använda det, det låter lite gammaldags och högtidligt, men varför inte? Eller så kan man göra som på danska och säga käraste eller käresta. Jo, visst finns det ord.
