Internationellt sticker svenskar ut. Vi brukar kallas världens mest sekulariserade folk, om man med religion menar att ägna sig åt ritualer som att gå i kyrkan.

– Svenskarna har världsrekord i att inte göra ritualer, säger religionshistorikern David Thurfjell, verksam vid Södertörns högskola.
I juli utkom hans bok Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion, som sålde slut snabbt. Titeln är lånad från en dikt ur Harry Martinsons samling Tuvor från 1973:

Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi får för oss
att vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk.

Begreppet religion anspelar i David Thurfjells bok inte på kyrklig organisation eller tro på övernaturliga fenomen, utan snarare något existentiellt, förklarar han.

– Om man med religion menar platsen för existensens djupdimensioner kan man säga att naturen för många sekulära svenskar är det. Det är den plats som ligger en allra närmst om hjärtat – där man vill fira sitt nyfödda barn, där man vill begravas, där man vill hantera sina kriser – platsen för de yttersta angelägenheterna.

Intervjuade skogsbesökare

Att naturen är viktig för svenskar är tidigare dokumenterat i attitydundersökningar. Boken bygger på intervjuer med 72 personer som David Thurfjell stött på under sina egna turer i skogarna omkring Stockholm och hemstaden Uppsala. 

– Jag har själv det här naturandliga i allra högsta grad, det naturtillvända och naturromantiska draget. Jag är hela tiden ute i skogen.

De intervjuade är mellan 19 och 92 år och majoriteten tillhör, liksom de flesta svenskar, en urban medelklass med svenskfödda föräldrar. 

– Det är söndagspromenadsskogsbesökare. De tycker om sina skogspromenader, men många hade aldrig artikulerat varför förut, säger David Thurfjell.

Han frågade deltagarna vad skogen betydde för dem. Efter svar om hälsa och motion övergick många i ganska personliga berättelser, om att skogen var nånting mer. 

– Man kommer till ro och blir lugn. Man känner att det är på nån sorts annan nivå, till exempel att man får mindre ångest, känner att man kan gråta där, eller att man inte känner sig lika ensam. Att ens egna problem och grubblerier upplöses lite.

Inlärd relation till naturen

Vissa teman återkom hos många skogsbesökare.

– En sak är den metaforiska kvalitén. Som att skogen förmultnar och grönska spirar samtidigt, på samma sätt som man blir äldre och kanske har förlorat nåt, men å andra sidan växer andra saker. Inte en enda blomma är perfekt utan alla har skavanker, precis som en själv. Att allt hänger ihop och är samma. När man ser det blir man tröstad.

Är inte det en allmänmänsklig snarare än svensk tanke? undrar kanske någon. Men David Thurfjell menar att svenskars tolkning av och förhållande till naturen är inlärt och kulturellt.

– Det finns kanske biologiska och medicinska förklaringar om att arten homo sapiens mår bra av naturen. Det är uppenbarligen bra att röra på sig och andas frisk luft. Men utöver dem finns kulturella aspekter. 

Vad som gör att man upplever en plats på ett visst sätt hänger ihop med ens förväntningar på platsen. Som en sorts placeboeffekt, förklarar forskaren. 

– Förväntan är i sin tur formad av vad man har lärt in. Både skola, förskola och barnlitteratur berättar om skogen som en fin, mysig, vacker och rogivande plats som ger själslig frid. Därför har vi den förväntan, och när vi går ut i skogen får vi det. 

Och den upplevelsen är inte universell, påtalar David Thurfjell.

– Hade vi varit uppvuxna i Colombia, som en av dem jag intervjuade, där skogen var kopplad till kriminella gäng och risk för att bli våldtagen, då känner man inte ro när man går ut i skogen.

Människor från delar av världen där giftormar och insekter utgör en fara med skogen delar inte heller svenskarnas känsla av trygghet, menar han.

Besjälad fornnordisk skog

Vår förväntan på skogen hänger i hop med den kulturhistoria som skapat den, fortsätter David Thurfjell. Han spårar ursprunget till svenskarnas skogstillvändhet till det fornnordiska Skandinavien, där människorna enligt de första historiska källorna byggde sina hus med vildmark omkring. Naturen var besjälad, och skogen befolkades av väsen och gudar. Människornas kulter och riter skedde inte i kyrkor utan lundar. 

Med kristendomen tar religionen i stället plats i städernas kyrkor – Thurfjell benämner tidig kristendom som en ”urban inomhusreligion”. Med reformationen betraktas naturen som ett bevis för guds storhet, medan den industriella revolutionen skapar en större brytning mellan människor och natur, där relationen blir exploaterande.

– Det mesta kan ju förklaras utifrån den här moderna tiden. Många kulturforskare lägger otroligt mycket tonvikt vid 1800-talet, men jag tycker även att de djuphistoriska lagren är relevanta. Vi är historiska produkter. Jag heter ju David, ett namn på en hebreisk kung för 2500 år sedan. Det namnet börjar liksom inte nu.

Naturen i språket

Inom religionshistoria tänker man sig att formandet av kultur och religiösa föreställningsvärldar hänger samman med det språk som talas. De folk som talat indoeuropeiska språk, till exempel svenskar, perser, indier och greker har också haft liknande religiösa föreställningar, fortsätter Thurfjell.

– Så om vi nu talar ett språk som har tusentals år bakom sig kan man tänka sig att några av tankekomplexen som hänger samman skulle ha kontinuitet.

Och dagens svenska språk bär rika spår av naturens kulturella betydelse, i ortsnamn och efternamn. Till exempel ledde vägen från Uppsala centralstation till Konditori Fågelsången invid Svandammen där vi nu befinner oss via Bäverns gränd.

Vad betyder det då att naturen är svenskarnas kyrka, i klimatkrisens tidevarv?
Å ena sidan ser David Thurfjell tendensen att ekologisk andlighet ökar i betydelse i Sverige. Han tar upp rörelser för naturens juridiska rättigheter och terapimetoden ”skogsbad” som exempel.  

– Det är väl primärt en konsekvens av den ekologiska katastrofen som den moderna kulturen håller på att driva in vår planet i. 

Ingen garanti för handling

Men att ha naturen som kyrka behöver inte nödvändigtvis betyda att vi är mer miljömedvetna än andra, fortsätter han.

– Det här är kanske lite beklämmande, men i religionens värld är det regel snarare än undantag att man lever på dubbla nivåer. Religionen är på en nivå, men sen vad man gör är något helt annat.

Dubbelmoralen är ett mänskligt drag, menar forskaren.

– Därför är det inte så förvånande att alla som sitter på det här kafét både tycker det är oerhört angeläget att rädda planeten och arterna och fortsätta resa till Thailand, köra bil och äta kött. Det är hur vi som art fungerar.

David Thurfjells forskargrupp kommer snart att publicera texten What has love of nature to do with saving the planet?

– Och de behöver inte ha så mycket med varandra att göra. En slutsats verkar vara att ekologiska aktivister ibland har en stark naturkärlek men ibland inte alls har det. Tydligare verkar vara att om man kommer från en aktivistisk bakgrund är steget kanska litet till att bli ekoaktivist.