Idag är Eli 22 år, rider aldrig utan umgås bara med Melami från marken. De går promenader, leker och busar eller bara myser tillsammans. Men resan dit har varit lång. Eli har till och med tävlat med Melami – men bara en gång. 

Men vi tar det från början.

I april 2009 fick Elis hästintresserade mamma ett sms om en ung travhäst som skulle slaktas, eftersom den bara sparkade efter vagnen. 
– Kan inte hästen springa in pengar är den inte värd att lägga ner pengar eller extra tid på, enligt många inom hästsporten, säger Eli.

Elis mamma hade redan en häst, men bestämde sig för att ta hand om hästen och rädda den från slakt. Med mycket kärlek och trygghet skulle det säkert gå att rida på henne. Och sedan en tid letade hon efter en egen häst åt Eli så att de skulle kunna rida ut tillsammans.

Tydligt att man inte varit snäll mot henne

Det visade sig snabbt att hästen, Melami, inte mådde bra.
– Vi märkte att hon var väldigt nervös. Det var så himla tydligt att människor inte hade varit snälla mot henne. Gjorde man snabba rörelser blev hon rädd. Försökte man röra hennes öron stegrade hon sig nästan. Tog man upp ett ridspö i handen, även om det var på flera meters avstånd, så rusade hon iväg i full fart. Jag kan bara föreställa mig vad hon hade varit med om innan, säger Eli.

De tog det extra lugnt med Melami. Och så småningom var hon “inriden”.
– Eftersom jag alltid tyckt om hoppning och alltid hade drömt om att bli hoppryttare, började vi gå på hoppträningar och sen tänkte jag börja tävla, berättar Eli.

Men så blev det inte.
– Jag hann delta i en ”pay and jump” med Melami, men kort därefter började hon vägra hoppa när vi var på träningar.

Här skulle många andra ha tvingat och skrämt hästen till lydnad, men Eli bestämde sig för att ta en paus från hoppningen. Samtidigt började Eli bli uppmärksam på vad olika typer av utrustning har för påverkan på hästen, som att bett nästan alltid ger sår i munnen (se faktaruta).

– Då skaffade jag ett sidepull, en sorts bettlöst träns. Dessutom läste jag på om olika träningssätt där man försöker ta mer hänsyn till hästen och tänka mer på vad hästen själv vill göra.
Uppmärksamheten på hästar ledde till att Eli började fundera över hur vi människor behandlar djur i allmänhet. Eli blev vegan, men fortsatte rida.

Tyckte sig rida "snällt"

– Jag tyckte att jag red på ett ”snällt” sätt. Det var ju bettlöst, ibland bara med cordeo (halsring), barfota och bara i skogen utan några större krav. Vad kunde vara så fel med det?

Men av en slump hittade Eli dokumentären ”The Path of The Horse” på Youtube (se filmen här). Filmen handlar om en medelålders kvinna i USA som jobbar som hästtränare, tävlingsdomare och ridinstruktör. En dag börjar hon reflektera över sitt liv, säljer sin hästgård, köper en videokamera och ger sig ut på en lång resa för att möta författare till flera böcker som gjort intryck på henne. Gemensamt för böckerna är att de handlar om ett annat sätt att se på hästar.

– Jag fick mig en ögonöppnare och bestämde mig för att ta en paus från ridning i ett år. Jag ville utveckla min och Melamis relation och låta hennes kropp få vila och återhämta sig, eftersom det alltid är en belastning att ha någon på ryggen.

Pausen skulle bli permanent. Efter att Eli läst på mer om hur hästens rygg påverkas av ridning, blev det otänkbart att börja rida igen.

Saknar du inte ridningen?
– Visst är det roligt att rida, men när man inser på vems bekostnad det är blir det plötsligt väldigt lätt att sluta.

Och att inte rida har gett enorma vinster. 

– När Melami insåg att jag inte tänkte sätta mig på henne igen, eller på andra sätt tvinga henne till saker, vågade hon visa sin personlighet på ett helt annat sätt.

Nuförtiden leker och myser de i hagen, går på promenader, tricktränar och hittar på annat kul tillsammans. Men bara om Melami vill.
– Allt vi gör är förutsatt att Melami själv har lust med det för stunden. Vill hon inte ut på promenad så låter vi bli. Även något så “simpelt” som att bli borstad får hon tacka nej till. Det är hennes kropp och hon får bestämma över den – precis som det ska vara.
 
Ibland ser jag tårfyllda inlägg i sociala medier om att någon sagt adjö till “sin bästa vän” för att den blivit kroniskt halt. Vilket betyder att de låtit avliva hästen. Vad säger du om det?
– Ja tyvärr är det vanligt. Såhär tycker jag: Att först ha en häst som man tvingar att göra allt möjligt för en, samtidigt som man kallar den för sin bästa vän, men så snart hästen inte längre kan uppfylla ens krav så vill man inte ens ta hand om den. Ja, det visar tydligt hur man egentligen ser på hästar och hur lite värde deras liv har i mångas ögon. Tänk om vi hade behandlat våra mänskliga vänner likadant? reflekterar Eli.

Förväntas att hästälskare ska börja rida

För egen del känner Eli nu att hen har hittat tillbaka till det hen egentligen uppskattade från början med hästar: Att bara var med dem. 
– Tycker man om hästar och hänger i stall så förväntas det liksom bara att man också ska börja rida. Och jag började redan när jag var fem.

Samtidigt förstår Eli också dem som rider och utnyttjar hästar, och vill inte döma någon – hen har ju gjort samma sak. Utan dokumentären The path of the horse hade hen kanske fortsatt som tidigare? Samtidigt, menar Eli, är det otroligt sorgligt att vi bara kan se ett värde i att ta hand om en häst så länge vi kan använda den till det vi vill.

– Väldigt få frågar sig vad hästen egentligen vill. Alldeles för många hästar är tyvärr redan så vana vid att bara stå ut och acceptera allt obehag att de har slutat säga ifrån och göra motstånd.

Istället för att skamma och döma vill Eli sprida den kunskap hen har, genom Facebooksidan På hästens villkor, som hen startade för ett par år sedan för att det inte fanns något liknande.

Vad har du fått för reaktioner?
– Många “hästmänniskor” som själva rider tar det som en personlig attack att man kritiserar hur vi behandlar hästar. Jag kan förstå att man reagerar negativt då det för många är en hel livsstil. Dessutom så är det ju också väldigt roligt att rida, för människan alltså, och det vill många inte ge upp. Samtidigt påstår de allra flesta att de bryr sig om sina hästar, men då måste man kunna vara öppen för att granska sitt eget beteende kring dem.

Hästar glöms bort

Men även om hen mött negativitet är många också stöttande och glada över Elis arbete:
– Jag har fått en hel del positiva reaktioner, främst från såna som annars också kämpar för djurs rättigheter på olika sätt. De brukar tycka att just hästar är ganska bortglömda när man pratar djurrätt och att det är positivt att någon tar upp det.

Samtidigt är ju målet att nå ut till dem som inte redan vaknat.
 
– Min dröm är att folk på riktigt ska börja uppskatta och respektera hästar för vilka fantastiska och känslosamma djur de är. Men bara jag lyckas öppna ögonen på någon, är det värt allt arbete jag lägger ned. 
 
Fotnot: Eli är ickebinär och använder därför hen som pronomen