Just nu är många ensammare än vanligt. Jobba hemma, undvik kollektivtrafiken, träffa inga som du inte bor med – på flera håll i landet lever vi med sådana råd och rekommendationer.

Så vi får prata i telefon eller ses på nätet, och där pratar man aldrig i enrum. Där skördas våra samtal och diskussioner av företag som vill veta vilken reklam vi skulle falla för eller kanske sälja informationen till någon annan. Där kan moralens väktare ingripa i form av en algoritm om det finns en bröstvårta på en bild, och kanske används forumet vi håller möten i till spioneri av den kinesiska staten?

Men hur ska man kunna bry sig? Man får väl undvika bröstvårtor, då. Och nästan allt jag har att säga handlar om saker som inte intresserar den kinesiska staten. Vi måste ju kunna prata med varandra.

Polisen kanske lyssnar. Inte bara om du är misstänkt för ett brott – det räcker att någon i familjen är det. Eller den du pratar med. Polisen har till och med rätt att använda din datorskärm eller mobilskärm som filmkamera och filma vad du gör. Även om man inte sitter och skruvar ihop bomber framför datorn är tanken lite obehaglig. Borde man borsta håret, städa upp, låta bli att spela Wordfeud på toa? 

Visserligen kan polisen behöva vissa befogenheter som andra inte har, men det måste ändå finnas gränser, och det gör det i dag. I viss mån – de måste kunna visa att de har en anledning att kika in i våra liv. Annat är det med FRA, som signalspanar på trafik över landets gränser. Det har de hållit på med i tjugo år, fast det bara har varit lagligt i tolv.

Debatten om FRA-lagarna handlade just om att de myndigheter som vi ger särskilda befogenheter måste hålla sig på sin kant. Motståndet mot lagändringen var starkt och alliansregeringen modifierade förslaget – Säpo och polisen skulle inte få tillgång till informationen, och inte heller skulle den delas med andra länder. Vidare skulle FRA granskas av särskilda myndigheter och de skulle inte signalspana ”på vanliga svenskar” eller när “både sändare och mottagare” befann sig i Sverige.

FRA:s generaldirektör Ingvar Åkesson skrev i en debattartikel i SvD att lagstiftningen var missförstådd – det handlade om att kartlägga yttre hot mot landet.

Ändå odlas missuppfattningen att FRA skall lyssna på alla svenskars telefonsamtal, läsa deras e-post och sms. En vidrig tanke. Hur kan så många tro att en demokratiskt vald riksdag skulle vilja sitt folk så illa?

Sedan röstades FRA-lagarna igenom med nöd och näppe. Den rödgröna oppositionen röstade nej, folkpartisten Camilla Lindberg röstade också nej, och blev utfryst ur partiet. Centerpartisterna Annie Johansson, numera Lööf, och Fredrick Federley hade varit starkt kritiska mot den nya lagstiftningen på förhand, men när de gällde röstade de med sitt parti. 

Tolv år senare, i oktober i år, röstade en majoritet i riksdagen för att utreda om FRA ska få spana inom landet också, och om polisen och andra myndigheter ska få tillgång till deras spaning – på alla, urskiljningslöst.

Motiveringen är att man vill bekämpa terrorism, men det är inte mycket som säger att det skulle stanna där. Ett regeringsskifte inom de närmaste åren är tänkbart, och i en ny regering kan det mycket väl sitta sverigedemokrater – Jimmie Åkesson vill visst gärna bli justitieminister.

Kan du tänka dig något som du inte vill att Jimmie Åkesson ska beordra myndigheterna att hämta in information om? Det kan jag. Man kan visserligen invända att en odemokratisk regering antagligen skulle göra som den ville och att vi inte kan ha en sådan framtid i tankarna när lagar stiftas.

Men en regering med Jimmie Åkesson som justitieminister skulle inte komma till makten vid en statskupp utan efter ett val, i samarbete med moderater och kristdemokrater.. 

Oavsett vilken regering vi har är det sanslöst blåögt att öppna för den spaning på ”alla svenskars telefonsamtal” som FRA:s generaldirektör betecknade som “en vidrig tanke”, inte minst precis just nu. Det går en viktig gräns mellan spaning på misstänkta och övervakning av hela folket. Den gränsen är redan alldeles för tunn. Vi får inte sudda ut den helt och hållet.