I USA har ordet socialism, uttalat med fånglägervibration på rösten, varit välanvänt under Demokraternas primärvalskampanj. Riktat som vapen mot Bernie Sanders, som själv beskriver sig som demokratisk socialist. Det verkar inte vara en särskilt bra idé att kalla sig det i ett land som bygger delar av sin identitet på att vara ett motpol till socialistiska system, ändå är yngre väljare inte så rädda. Kalla kriget är över och ungt folk hajar grejen.

Med klassiskt marxistiska mått är Sanders knappast särskilt mycket socialist, kräver inte förstatligande av företag eller arbetarägda företag, men det är knappast nödvändigt varken för att kalla sig socialist eller för att skrämma amerikaner.

Själv undviker jag att kalla mig socialist även om jag har en marxistisk grundsyn. Jag ogillar en massa saker med traditionellt socialistiskt tänkande och skulle möjligtvis kunna kalla mig frihetlig socialist eller “kommunist i egentlig mening” som Slavoj Žižek gör när han ska vara fin i kanten. Men till slut blir ord bara tomma begrepp.

Jag är inte särskilt intresserad av att på förhand bestämma hur ett gott samhälle skulle se ut. Så smart är ingen människa och risken är stor att fel sorts människor får makten om man börjar i fel ända. Med kartan istället för verkligheten.

Men Sanders har fått mig att få syn på en aspekt av ordet socialism som gör det lättare att förstå verkligheten. I alla samhällen finns inslag av socialism. Som en princip. Socialbidrag, statligt ägda skolor öppna för alla. Skatt i sig är ett sätt att fördela bördan mellan människor, rätten att ta ifrån någon som själv inte har barn för att bygga en skola åt någon annans barn är inte självklar. Det finns en socialistisk princip eller kraft i världen.

Marxister ser den mänskliga historien som ett resultat av kampen mellan dem som arbetar och skapar ekonomiska värden och dem som tjänar pengar på deras arbete, den ägande klassen. Det är ett vettigt sätt att se på historien. Ett av många, men det är också ett sätt att förstå sin samtid. På ett mycket mer grundläggande plan. Är det verkligen vettigt att vissa människor svälter ihjäl när det finns andra som har enorma rikedomar?

Rätt få människor tror längre på den järnhårda, auktoritära sovjetkommunismen. Jag tror att många som kallar sig socialister i dag skulle få en chock om de vaknade upp i ett sånt samhälle. När politiker drar kommunistkortet mot en radikal människa är det ofta pinsamt och lågt, men det finns en sanning i det. Bolsjevism har testats och det gick inte så där jättebra.

Problemet är bara att kapitalism också har testats. Och testas i dag. Med katastrofala följder. Den oinskränkta rätten att sko sig på andra människors och naturens bekostnad är en minst lika dålig idé som leninistisk galenskap. Som frihetlig vill jag inte bestämma över hur andra människor lever sina liv. Det är en jobbig position, jag får ofta försvara saker som jag egentligen inte gillar bara för att jag inte tycker att det är min, eller någon annans, sak att bestämma vad du ska göra med ditt liv och din kropp. Prostitution är paradexemplet.

Det är en annan sak med att folk har mat att äta, tak över huvudet, har rätt till sjukvård, skolgång och ett drägligt liv i största allmänhet. Jag bryr mig inte så noga i hur det går till. Ingen, allra minst jag, kan designa det perfekta samhället i teorin. Att vilja det är i sig ett riskmoment. Men om vi snackar om idén om att alla människor har ett inneboende värde som ger henne rättigheter som inte bara handlar om rätten att äga saker och att slippa ta ansvar för effekterna av den oinskränkta äganderätten så är jag med.

Oavsett vad den åsikten eller känslan kallas röstar jag ja till att låta de rättigheterna styra samhället. Om mina åsikter i enskilda frågor betraktas som vänster, höger, fågel eller fisk bryr jag mig inte om, men på den punkten är jag extremist, med ett leende på läpparna.