I februari överlämnade riksdagens socialutskott ett uppdrag till regeringen att utvärdera den svenska narkotikapolitiken med målen att dödsfallen av narkotika skulle bli färre och att människor som är beroende av droger skulle få bättre stöd.

Visst, sa socialminister Lena Hallengren, men någon avkriminalisering av eget bruk skulle det inte bli tal om. Vilket var något av en antiklimax eftersom mycket tyder på att just detta, att svensk lag kriminaliserar dem man vill skydda, är ett stort problem. 

”Att utesluta kriminaliseringen av narkotikabruk från den kommande utredningen vore ett allvarligt misstag som skulle låta viktiga frågor förbli obesvarade. Vi tvivlar dessutom på att några seriösa forskare kommer att vilja delta i en riggad utredning” skrev Björn Johnsson och Petter Karlsson, forskare i socialt arbete, i en debattartikel i Dagens samhälle i mars.

Hur det går med det har vi inte sett ännu. Men Folkhälsomyndigheten, som sedan 2016 har utrett arbetet mot alkohol, narkotika, dopningspreparat och tobak, kom den 4 maj med flera olika rapporter. Däribland ett antal förslag för att förebygga användning och skadeverkningar av narkotika.

Förslagen omfattar flera former av kunskapsstöd till kommunerna och vården, bland annat om narkotika och psykisk ohälsa. De föreslår också en nationell hjälplinje, råd och stöd till vuxna som använder narkotika och en utredning om behovet av och förutsättningarna för injektionsrum.

I det stora hela är det här förslag som inte utgår från illusionen att narkotika är något som försvinner om man jagar och straffar användarna. Istället utgår de från att narkotika finns i samhället. Man ska förebygga och hålla användningen på en låg nivå, med målet att människor inte ska komma till skada.

Ett av förslagen är också att se över narkotikastrafflagen, speciellt vad gäller kriminaliseringen av eget bruk. 1988 blev det straffbart, inte bara att inneha narkotika utan också att använda den. 1993 fördes fängelse in i straffskalan för eget bruk – inte egentligen för att man ville spärra in människor för att de hade använt narkotika utan för att polisen skulle få större möjligheter att gripa folk och ta prover. 

Folkhälsomyndigheten skriver att det är oklart vilka effekter kriminaliseringen har haft. Brå:s undersökning år 2000 är den enda utvärdering som har gjorts, och den är inte särskilt positiv. De såg inga entydiga tecken på att lagen hade minskat narkotikabruket bland ungdomar – tvärtom började det öka. Däremot såg de att polisen prioriterade jakten på urinprov framför kampen mot grova narkotikabrott. Och risken finns, skriver Folkhälsomyndigheten, att lagen hindrar människor från att söka hjälp.

De konstaterar att samhället och omvärlden har förändrats, och att en utvärdering behövs för att narkotikapolitiken ska vara kunskapsbaserad. Om regeringen inte skulle ta det på allvar skulle det se ganska märkligt ut. Som om regeringen inte vill veta om kriminalisering av eget bruk av narkotika har den önskade effekten. Som om själva kriminaliseringen vore viktigare än folkhälsan. Och så vill vi väl inte att det ska vara.