När en människa knackar på vår dörr, ska vi ge asyl till den som behöver. Kalla det anständighet eller vad du vill. Till stor del är det mänskliga rättigheter, löften vi gett varandra efter de mörkaste delarna av vår historia.

Barn och unga som rotat sig här ska få stanna. Den som är svårt sjuk ska få vård. Vi ska ta emot kvotflyktingar, det är det mest effektiva sättet att hindra att människor ger upp i svällande farliga flyktingläger och drivs till människosmugglare. Och när våra system brister ska det inte drabba den på flykt. Sverige kan inte göra allt, men det ska inte hindra oss från att göra det vi kan.

Det är inte dyrt, det är en hållning som tjänat Sverige väl och det är det land de flesta av oss vill leva i.

Solidaritet är ingen modegrej, utom då bland politiker. Nyss var det här en hållning de flesta partier stod för, nu vill många partiledningar glömma att de själva en gång tyckte så.

Moderaterna säger att de ”lärt sin läxa” och nu samtalar de med SD i flyktingfrågorna. Där hittar de sina vänner, hos partiet som haft motstånd mot människor på flykt som profilfråga sedan till och med de krigsdekorerade nazisterna i deras första ledningar förstod att antisemitism är något man ska spara till privata fester (och inte bli filmad då, Oscar Sjöstedt).

M säger förstås att de har andra motiv än SD att vilja låta människor brinna kvar i krigen. Det handlar om integration, säger de. Sverige ska inte rädda för många, för integrationens skull.

Jag köper alltså inte utgångspunkten. Vi ska göra vårt för att hindra nya krig – sluta exportera vapen till exempel – men vi kan inte låtsas som de inte finns i dag. Klimatförändringar gör världen osäkrare. Kanske är solidariteten vår största tillgång. En dag kan vi komma att behöva den. Oavsett är det vårt mänskliga ansvar.

Men även om man godtar att integration blir svårare när många samtidigt behöver en fristad, så är det omöjligt att läsa förslagen som diskuteras i den statliga migrationskommittén och låtsas att de handlar om integration.

Antalet asylsökande kan ju inte vara den enda faktorn som avgör hur det går med integrationen. Den mest inbitna moderat måste väl erkänna att litegrann handlar det också om hur den som kommer hit behandlas. Men förslagen i kommittén är en lista på hur man kan göra livet jävligt för folk. Du ska på olika sätt stängas ute från samhället. Du ska inte få arbeta utan hänvisas till passivitet. Får du uppehållstillstånd ska du ändå inte vara trygg med att få stanna, alla tillstånd blir tillfälliga. Det blir nästan omöjligt för dig att återse sin familj. Du ska hindras från vidareutbildning och utbildning. Dina rättigheter kan beskäras. Och råkar det komma fler ett år än ett mål politikerna hittat på, ja – då ska det bli ännu jävligare ändå.

Ingen tror att det här gör integrationen bättre. Kommitténs eget sekretariat konstaterar motsatsen. Integrationen blir sämre om förslagen blir verklighet.

Nu spekuleras i om S ska ansluta sig till M:s linje. Det framstår som märkligt, inte bara i sak utan också för att det ju kraftigt skulle minska S möjligheter att bilda regering i framtiden. Om man gör en uppgörelse som genomför SD:s politik i deras kärnfråga, och i stora delar inkluderar SD, blir det svårt att sedan hävda att nyssnazisterna inte också kan utgöra regeringsunderlag. Själva grunden för den nuvarande regeringskonstellationen blir bara januariavtalets tidsbegränsade eftergifter. När S sänkt skatterna och luckrat upp arbetsrätten kan alliansen återsamlas. Har man i uppgörelsen dessutom hjälpt till att sy ihop C och M i en gemensam migrationspolitik lär det gå ganska lätt.

För fem år sedan gjordes, i en extrem situation, begränsningar i svensk migrationspolitik. Jag var med och har många gånger förklarat varför jag tycker kompromissen var för långtgående. Men två saker ska man komma ihåg från då.

För det första att man sa att det var tillfälligt. Om S nu tänker permanenta det de då lovade var tillfälligt ska alla veta: en kompromiss med socialdemokrater är inte värd pappret den skrivs på.

För det andra hette det då att Sverige lade sig på EU:s miniminivå. Flera av förslagen nu är ännu hårdare. Och det alltså när det kommer färre asylsökande till Sverige än på 15 år!

Migrationsverket konstaterar i sin prognos att om vi istället, som planerat, går tillbaka till ordinarie flyktingpolitik skulle mottagandet fortfarande vara i nivå med de senaste åren. De som vill göra inskränkningar säger att det skrämmer andra som måste fly från att fly hit. Det kallas signalpolitik. I kommitténs forskningssammanställning visar man att flykt inte funkar så. Den som flyr hör inte signaler, bara kulsprutesmattret man springer ifrån.

Men de här signalerna är inte för dem. Man vill att SD:s väljare ska höra. Frågan är varför de är så viktiga att man kan offra både den majoritet av oss som vill ha humanism och integrationen.