Flera landsbygdskommuner larmade för ett tag sedan om att de får ta emot människor utan egen försörjning och bostad efter att de hänvisats dit från rikare kommuner. Civilminister Lena Micko (S) tog initiativ till ett möte med 19 av kommunerna och efter det så klagade hon på bristande solidaritet hos kommuner som dumpar de socialt utsatta hos andra. Till Aftonbladet sa hon:

– Vi är inne på en väldigt obehaglig utveckling om man börjar diskutera vem som egentligen får bo i ens kommun.

Det är lätt att hålla med Micko om det obehagliga i utvecklingen och det är förstås bra att ministern reagerar på det. Men lika obehagligt som det är, lika skenheligt är Mickos uttalande. Att bestämma vem som får bo var är regeringens politik. Med den nya ebo-lagen som trädde i kraft 1 januari, som en följd av januariöverenskommelsen, får kommunerna säga nej till asylsökande som vill bosätta sig där.

Det innebär att en asylsökande enbart kommer kunna bosätta sig i kommunen om Migrationsverket anvisar dem dit. Ett statligt verk och kommunerna kommer alltså, inte bara diskutera så som Micko tyckte var obehagligt, utan faktiskt bestämma var olika invånare får bo.

När staten och kommunerna börja styra över vissa personer på det sättet är det risk att det är början på ett sluttande plan. De som inte vill ha asylsökande vill troligen inte heller ha socialt utsatta. Och när en väl börjat sortera asylsökande och socialt utsatta utan bostad är steget inte långt till andra grupper som inte bidrar med fler skattekronor än vad de kostar. Fattigpensionärer, personer som är långtidssjuka eller har funktionsvariation som gör att de inte kan ta ett traditionellt arbete lär stå långt fram i den kön.

Nu ska en utredning titta på hur det ska kunna undvikas att social utsatta ska dumpas i vissa kommuner. Risken är dock uppenbar att utredningen inte alls kommer skydda de utsattas rätt att bosätta sig var de vill utan bara skydda de kommuner som nu anser sig utsatta. På samma sätt som den nya ebo-lagen ska skydda kommuner dit asylsökande gärna flyttar. Att vi med sann social ingenjörskonst får se ytterligare inskränkningar i fattiga och utsattas frihet.

Men problemet är varken att folk får bosätta sig var de vill eller att de söker sig till andra med samma kulturella bakgrund eller sociala status, nej, problemet är systemet. Trygghetssystemet och att kommunerna ska stå för försörjningsstödet.

Istället behöver vi en nationellt finansierad basinkomst som garanterar alla en rimlig inkomst. Då blir även de fattigaste, de mest utsatta, en ekonomisk tillgång istället för belastning för en kommun och dess budget. Inte minst skulle utflyttningskommuner med tomma bostäder och en vikande skattebas kunna få en injektion. Men framför allt skulle vi slippa ett samhälle där kommuner spelar Svarte Petter med de mest utsatta.