Det är sommarlov och det är den kallaste och tristaste julimånaden i mannaminne, dessutom är det fortfarande coronakrisläge som gäller. Således har det i detta hem innehållandes tre barn i åldrarna 3 till 12 år konsumerats enormt mycket barnkultur de senaste veckorna, för något måste man ju hitta på istället för att hänga på nån strand och frysa. Och med barnkultur menar jag givetvis i första hand film. Visst, vi läser böcker också, men det är verkligen först och främst film som gäller. 

Och medan jag sitter där och i smyg scrollar på min telefon medan jag försöker låtsas vara aktiv i den gemensamma familjeaktiviteten ”se på film” slår det mig plötsligt att det ändå är lite lustigt hur så mycket barnkultur har ett alldeles helt öppet grönt och anti-kapitalistiskt tema. 

Vaiana (Disney) är ju i princip Greta Thunberg, en ensam flicka som ger sig ut på en resa över havet på en båt för att försöka sätta stopp för det faktum att naturen håller på att vittra sönder, eftersom nån korttänkt snubbe med gudkomplex tänkte att det väl är bättre om människorna styr och ställer över naturen än att vi försöker leva i harmoni med den. 

I Lorax (Universal Pictures, kanske inte lika känd som Viana för all del) är hela plotten att kapitalister medvetet förstör jorden för sin egen vinnings skull. ”När man talar om affärer – så kan vi sluta snacka strunt – vi vet att folk med mycket pengar – får vår kära jord att gå runt” sjunger karaktären Oncie i låten “Hur hemsk kan jag va” där han gradvis blir tydligt hemskare och hemskare. 

Antagonisten i Frost är en man som inte drar sig för att döda tjejer för sin egen vinnings skull, Lejonkungen har samma tema fast där handlar det om att döda bröder och barn för att få makt  (med förstörd natur som följd dessutom), Lilla Sjöjungfruns skurk vill helt öppet kapitalisera på andras olycka… Och apropå de senaste månadernas debatt om att ”skriva om historien” om man plockar ner statyer och andra minnesmärken av kolonialister och slavägare så är det just precis historierevision som Pixars film Coco (2017) handlar om; att vi inte kan låta den som är mest hänsynslös skriva historien för det har faktiskt konsekvenser. 

Det kan ju vara så enkelt som att all denna sensmoral ändå är exakt så vi gärna vill uppfostra våra barn; till att inte vara själviska, till att tänka på miljön, till att stå upp mot förtryck. Det låter iallafall utmärkt för mig, och medan jag nöjd scrollar vidare på min telefon medan Vaiana med mitt godkännande fortsätter uppfostra mina barn slår en annan tanke mig; vad kollar de neokapitalistiska klimatförnekarnas barn på för film på regniga sommardagar egentligen?