Blotta föreställningen om att vi som enskilda individer skulle kunna spela en betydande roll för att stabilisera planetens klimat är objektivt sett vansinnig.

JUNI 2015
PROMOTIONSFESTTAL VID COLLEGE OF THE ATLANTIC
Ett promotionsfesttal syftar vanligen till att försöka bibringa studenter som tagit examen en moralisk kompass inför livet efter universitetsstudierna. Man brukar höra historier som slutar med tydliga budskap, som »Lycka kan inte köpas för pengar«, »Man ska vara snäll«, »Var inte rädd för att misslyckas«.

Men mitt intryck är att det är väldigt få bland er som virrar omkring för att försöka reda ut vad som är rätt och fel. Ni tycks snarare ha anmärkningsvärd reda på er: ni visste inte bara att ni ville gå på en utmärkt högskola, utan också på en utmärkt högskola präglad av socialt och ekologiskt engagemang. En högskola omgärdad av biologisk mångfald och genomsyrad av fantastisk mänsklig mångfald, med studenter från hela världen. Ni visste också att en stark gemenskap är viktigare än nästan allt annat.

Det tyder på större självmedvetande och målmedvetande än de flesta människor har när de tar examen – och på något sätt hade ni det redan när ni gick på gymnasiet. Det är därför som jag tänker hoppa över moralpredikningarna för att gå rakt på sak: det historiska ögonblick i vilket ni tar examen – då klimatförändringarna, koncentrationen av rikedom och det rasrelaterade våldet har nått brytpunkten.

Vad kan vi bäst göra för att hjälpa till? Hur kan vi bäst tjäna denna trasiga värld? Vi vet att tiden håller på att rinna ut, i synnerhet vad gäller klimatförändringarna. Vi kan alla höra klockan högljutt ticka i bakgrunden.
Men det innebär inte att klimatförändringarna går före allt annat. Det innebär att vi måste skapa integrerade lösningar, lösningar som radikalt minskar utsläppen samtidigt som de tacklar strukturell ojämlikhet och leder till ett påtagligt bättre liv för majoriteten av mänskligheten.

Det här är inte bara en fåfäng dröm: vi har levande exempel att lära av. Tysklands energiomställning har skapat fyrahundratusen jobb inom förnybar energi på bara lite över tio år, och har inte bara lett till att energin är renare utan också mer rättvis i och med att många elkraftnät ägs och styrs av hundratals små och stora städer och kooperativ. Det kommer ännu att dröja länge innan de har lyckats avveckla kolkraften, men de har verkligen påbörjat processen. I New York tillkännagavs helt nyligen en klimatplan som om den förverkligas skulle hjälpa åtta hundra tusen människor ur fattigdom vid 2025 genom massiva investeringar i kollektivtrafik och rimligt prissatta bostäder, samt genom att höja minimilönerna.

Det holistiska språng som vi måste ta ligger inom räckhåll. Och ni ska veta att det inte finns något bättre sätt att förbereda sig för det gigantiska projektet än er på djupet interdisciplinära utbildning i mänsklig ekologi. Ni skapades för detta ögonblick. Nej, det stämmer inte riktigt: ni lyckades på något sätt skapa er själva för detta ögonblick.

Men mycket beror på de val som vi alla måste göra inom de närmaste åren. »Var inte rädda för att misslyckas« må vara ett standardbudskap vid promotionsfesttal. Men faktum är att det inte funkar för oss som är engagerade i klimaträttviserörelsen, eftersom rädslan för att misslyckas är fullständigt berättigad. För låt oss säga som det är: generationerna som föregick er gjorde slut på mer än bara er beskärda del av atmosfäriskt utrymme.

Vi gjorde också slut på er beskärda del av stora misslyckanden – vilket kanske utgör den yttersta generationsmässiga orättvisan. Det betyder inte att vi inte allihop fortfarande kan begå misstag. Det kan vi och det kommer vi att göra. Men Alicia Garza, en av de inspirerande grundarna av Black Lives Matter, talar om det i termer av att vi måste »begå nya misstag«.

Begrunda det för ett ögonblick. Låt oss sluta begå samma gamla misstag. Här är några exempel, men jag är övertygad om att ni tyst kan lägga till era egna: Att projicera messiasfantasier på politiker. Att tro att marknaden kommer att lösa det. Att bygga upp en rörelse som helt och hållet utgörs av vita medelklassmänniskor och sedan undra varför icke-vita personer inte har lust att gå med i »vår rörelse«. Att slita varandra i blodiga stycken för att det är lättare än att gå på de krafter som främst bär ansvaret för det här eländet. Allt detta är klichéer i sammanhanget social förändring, och de är verkligen hur tröttsamma som helst.

Vi har inte rätt att kräva perfektion av varandra. Däremot har vi rätt att förvänta oss framsteg. Att kräva utveckling. Så låt oss begå nya misstag. Låt oss begå nya misstag när vi bryter oss ur våra bubblor och bygger upp en rörelse grundad i verklig mångfald och som hungrar efter rättvisa. Ty bara en sådan rörelse har möjligheten att vinna – vinna mot de mäktiga intressen som vill att vi ska fortsätta misslyckas.

Med detta i åtanke vill jag säga något om ett gammalt misslyckande som jag tror håller på att återuppstå. Det har att göra med föreställningen att vi endast kan verka i det lilla, eftersom alla försök till större systemomvandlingar har misslyckats. Vissa av er kan känna igen er i det, andra inte. Men jag misstänker att ni allihop kommer att behöva konfrontera den spänningen i era framtida yrkesliv.

En historia: När jag var tjugosex åkte jag till Indonesien och Filippinerna för att göra research inför min första bok, No Logo. Min målsättning var enkel: träffa de arbetare som tillverkade de kläder och elektroniska föremål som mina vänner och jag köpte. Och det gjorde jag. Jag satt i många kvällar på betonggolv i snuskiga sovsalar där gulliga, fnittriga tonårsflickor tillbringade de få timmar då de inte arbetade. Åtta eller till och med tio per rum.

De berättade om hur de inte fick lämna maskinerna för att kissa. Om chefer som slog dem och utsatte dem för trakasserier. Om att inte ha tillräckligt med pengar för att kunna köpa torkad fisk till riset. De visste att de var svårt exploaterade, att de plagg och prylar som de tillverkade såldes för mer än de tjänade på en månad. En sjuttonåring sade till mig: »Vi tillverkar datorer, men vi vet inte hur man använder dem.«

Men en sak som jag tyckte skorrade i det hela var att vissa av dessa arbetare bar kläder prydda av fejkade varumärken tillhörande exakt de multinationella företag som skapade dessa villkor: Disneyfigurer eller Nikes så kallade swooshlogga. Vid ett visst tillfälle frågade jag en lokal fackföreningsansvarig om detta. Var det inte besynnerligt – motsägelsefullt?

Det tog en mycket lång stund innan han förstod frågan. När han slutligen gjorde det såg han nästan medlidsamt på mig. Ni förstår, han och hans kolleger betraktade inte individuell konsumtion som något som hade med politik att göra alls. Makten låg inte i vad man gjorde som enskild individ, utan vad man gjorde tillsammans, som mängd, som del av en stor, organiserad och fokuserad rörelse. För honom handlade det om att organisera arbetarstrejker för bättre villkor, och i slutändan om att erövra rätten att organisera sig fackligt. Vad man åt till lunch eller råkade ha på sig hade inget som helst med saken att göra.

Det här var omtumlande för mig, eftersom min kultur hemma i Kanada gick ut på det motsatta. Därifrån jag kom uttryckte man först och främst sina politiska övertygelser genom sina personliga livsstilsval. Genom att högljutt annonsera att man var vegetarian. Genom att handla rättvisemärkt och närproducerat, och bojkotta stora, ondskefulla märken.

Dessa väldigt olika förståelser av social förändring blev påtagliga några år senare när min bok väl kom ut. Jag höll föreläsningar om behovet av internationella skyddsåtgärder för rätten till facklig organisation. Om behovet av att strukturera om vårt globala handelssystem så att det inte skulle främja radikala avregleringar.

Men vid slutet av varje föreläsning kom den första frågan från publiken alltid som ett brev på posten: »Vilka slags gympaskor är det okej att köpa?« »Vilka märken är etiska?« »Var köper du dina kläder?« »Vad kan jag som individ göra för att förändra världen?« Femton år efter att ha gett ut No Logo ställs jag fortfarande inför liknande frågor.

Nuförtiden föreläser jag om hur samma ekonomiska modell som gav superkrafter till multinationella företag i jakt på billig arbetskraft i Indonesien och Kina också låg bakom superökningen av globala växthusgasutsläpp. Och ändå räcks handen alltid upp: »Berätta vad jag kan göra som individ.« Eller möjligen »som småföretagare«.

Ordfront förlag 2020