Den libanesiska sångerskan Fairouz sjunger i sin berömda sång om Beirut om hur staden glöder i askan av det brutala inbördeskriget som härjade mellan 1975–1990.

Nu vadar stadens invånare återigen igenom aska och glassplitter och chocken är enorm. Jag har under flera år vistats och bott i Beirut träffat många av stadens uthålliga invånare, sett kulhålen gapa som brutala minnesmärken på övergivna hus från kriget, nästintill lyxsanerade skyskrapor i glas – men också sett kreativitet och vilja till förändring som finns hos gamla som unga. De som vill att Libanon ska bli ett land med framtid och mänskliga rättigheter, och inte förbi fastklämt mellan olika krigsherrar från inbördeskriget, religiösa sekter, korruption och stormaktspolitik.

Corona drev ekonomi mot stupet

Under hösten 2019 protesterade människor över hela landet mot det korrupta vanstyre som präglat Libanon sedan inbördeskriget. Regeringen avgick, men den nya ansågs ha samma kopplingar till den forna makten. Under coronapandemin stängde regeringen ner landet i hårda lockdowns som varit förödande för ekonomin. Etablerade restauranger har gått omkull, människor har förlorat sina jobb, och hunger och rädsla har accelererat.

Att höra att vår eleganta hyresvärd gråter med sönderslagna fönster runt omkring, och att se unga starka människor vada igenom förstörelsen i hipsterkvarteren där människor festat natten lång är chockerande. En kvinna, som upplevde israeliska bombningar mot Libanon under under inbördeskriget beskriver gårdagens explosion som “traumatiserande”.

Hur ska Beirut orka resa sig igen? Kommer invånarna kunna stå emot alla konspirationsteorier som redan börjat flöda.

Det finns knappt ett hus som inte drabbats, säger designern Adrian Peppe. Fönster och dörrar är utslagna. Han lotsar mig genom  Gemmayze och Mar Mikhael via WhatsApp.

– Här ser du min vän, designern, hennes butik är helt förstörd. Och här ser du alla människor som försöker hjälpa till och rädda vad som räddas kan. Hamnen ligger bara tre gator nedanför där vi är nu, det här är Armenia street.

Armenia Street är för alla som varit i Beirut en berömd restauranggata med vegancafé, hipsterbarer och ett nattliv som matchar London och Berlin.

Själv arbetade Adrian Peppe tillsammans med en vän på balkongen till sin lägenhet i Mar Mikhael när explosionen kom. Han hörde vad som lät som ett jetplan och såg sedan en explosion nere vid hamnen.

– Jag gick in i lägenheten och kastades mot golvet av tryckvågen. Fönster och dörrar trycktes ut och jag tog en handduk – fråga mig inte varför – och rusade ut på gatan, säger han.

"Vi var redan illa ute innan"

På gatan vandrade folk i förvirring, saker föll från husen.

– Människor var hysteriska, skadade från saker som fallit från husen, det var helt galet. Herregud, vilket tillfälle att slå ner Libanon. Vi var illa ute redan innan. Nu är hamnen förstörd, vi kommer inte få något bröd, folk kommer att svälta. Folk är trötta på regeringen, om ingen tar ansvar nu vet jag inte vad som kommer att hända.

Nir Rosen är en biståndsarbetare som arbetar i Syrien och Irak, som säger att han aldrig sett något liknande.

– Jag var på gymmet i västra Beirut och det kändes som en jordbävning. Alla glasfönster i Beirut har krossats, och det finns mycket glas på husen i Beirut. Det är som efter 9/11 – en hel stad har förstörts av en explosion.

Han fortsätter.

– Jag har arbetat i Syrien, sett Aleppo, där har explosioner förstört hela kvarter, självmordsbombare i Irak, men inte en hel stad på detta vis, i ett slag, säger han och nämner också att förstörelsen av hamnen som mycket skadlig för Libanons förmåga att återhämta sig.

– Libanon var redan döende. Det här är som att sparka på en döende gammal man, säger han.

President Michel Aoun har sagt att explosionen bestått i 2 750 ton ammoniumnitrat, som förvarats i hamnen i sex år utan omgärdad säkerhet. Ett ämne som vanligtvis används till konstgödselmedel, men även går att tillverka bomber av. Hela huvudstadsområdet klassas av landets säkerhetsråd nu som en ”katastrofzon”.

Tjänstemän kände till faran – gjorde inget

Al Jazeera rapporterar nu att höga tjänstemän varit medvetna om faran med högexplosiva medel mitt i staden, och att detta ska ha varit känt ända sedan 2013, då en fartygslast med ammoniumnitrat ska ha anlänt på ett ryskt fartyg med Moldavisk flagga på väg till Moçambique.

Regeringen har nu beslutat att sätta alla tjänstemän som ansvarade för lagerhållning och säkerhet i hamnen i husarrest, enligt tidningen the Daily Star.

Premiärminister Hassan Diab har utlyste en nationell sorgedag under onsdagen. Två veckor långt katastroftillstånd har också utlysts i landet.

Jad Daccache, småbarnspappa och marknadsförare som nyligen blev av med jobbet på grund av coronakrisen, ringer mig från en bil. Han kör igenom staden med några vänner för att med egna ögon se förstörelsen.

– Det är som en apokalyps. Jag är ok, men min vän, som hade hostel i området, var helt traumatiserad igår, han bara skakade. Som tur är var barnen var hos min mamma i bergen, säger han.

Han berättar att konspirationsteorierna nu flödar om vad som låg bakom bomben.

– Arbetslösheten ligger på 70–80 procent nu. Det går inte att tänka på framtiden, vi har så många möjliga hot framför oss: inbördeskrig, krig med Israel och Hizbollah, svält, eller ett annat land som tar över, säger han.

Antalet hemlösa uppskattas till 300 000 enligt stadens borgmästare, och många försöker nu också lämna. Libanon är också det land som har flest flyktingar per capita enligt EU.

– Jag känner sorg och sympati för ett folk vars öde är bortom deras kontroll. En hel generation har fått sina drömmar förstörda och  redan innan dess, på grund av de beslut som togs redan på 90-talet, säger Nir Rosen.