Jag förundras av dem som inte kan skilja yttrandefrihet från ”hate speech”, som på svenska översätts till hets mot folkgrupp, och det är enligt min mening precis vad det är. Hets kan också tolkas som förföljelse, utpressning, mobbning till tystnad, eller också folkmord.
Du kanske tänker att jag är långsint, men när Hitler tog makten i Tyskland under 1930-talet var det precis så det började, man började prata om judar som ”de andra”, som kackerlackor, och beskyllde dem för ”det tredje rikets moraliska och ekonomiska problem”.
Fastän antisemitismen har en lång historia föddes den nazistiska ideologins kärna i Hitlers egen bok, Mein Kampf. Därefter blev hans propaganda även den nazistiska ideologins främsta verktyg.
Men Hitler är inte den enda. Félicien Kabuga, affärsman och finansiär till folkmordet på minoriteten tutsier i Rwanda, använde medierna till att sprida hets mot folkgrupp. Mest effektiv var Radio des mille collines, etablerad 1993, bara nio månader innan folkmordet. Från en av kanalerna kan man höra: ”Tutsikackerlackor vill förstöra våra liv, dessa människor är hemska, likaså deras ras”.
Radiostationen underlättade mobiliseringen av en hel befolkning mot en minoritet; det är åtminstone den bedömning som,Pierre-Richard Prosper har gjort. Han var mellan åren 2001 och 2005 USA:s särskilda sändebud för krigsförbrytelser. Enligt Pierre-Richard Prosper och överlevare var det Félicien Kabuga som såg till att hutuer fick macheter för att kallblodigt döda tutsierna.
Det är två av många exempel på hur ”hate speech” kan leda till folkmord.
Så vad kan vi göra? Inte så mycket, säger en del, ”för det handlar om yttrandefrihet”. Vems yttrandefrihet – och på vilkas bekostnad?
Det främsta verktyget för hets mot folkgrupp har alltid varit medierna, i dag de sociala medierna, med konspirationsteorier och med hot om våld som ibland verkställs. I Sverige tycks själva begreppet hets mot folkgrupp vara obefintligt för större delen av befolkningen. Här är man färgblind, och det talas konstant om att ”jag ser ingen färg”.
Jag känner vemod inför uttalanden som dessa, för det innebär att man förnekar människors trauman på grund av deras hudfärg, religion och annat som synligt sticker ut från majoritetssamhällets normer.
Men för att kunna diskutera dessa ting sakligt måste man börja prata om det socialt konstruerade begreppet ras.
Sverige avskaffade som världens första suveräna nationalstat rasbegreppet, och har även tagit bort rasdiskriminering som diskrimineringsgrund, skriver forskaren Tobias Hübinette.
Det finns i dag ett EU-direktiv som heter rasdirektivet. När begreppet ras stigmatiseras så som i Sverige är det farligt. Då kan vi inte prata om de rasistiska konstruktioner och system som många svenska minoriteter upplever i sin vardag. Självklart finns det inga raser – ras i samhällsvetenskapen innebär studiet av ras i ett socialt konstruerat perspektiv.
Det handlar inte om att människor är olika, baserat på hudfärg, utan om hur vi människor uppfattar och behandlar varandra utifrån hudfärg, ursprung och annat. Även myndigheterna är en del av det.
Därför är det viktigt att erkänna att det finns en problematik, så man kan påbörja ett riktigt förändringsarbete, med hållbara lösningar på de problem som finns. Och därmed utveckla myndigheter och den allmänna uppfattningen kring känsliga frågor som dessa.
