Det är slående att många av dem som står för det viktigaste arbetet i det här landet – att skydda de mest sårbara och försvara bräckliga ekosystem från industrins våldsamma angrepp – är ställda inför ett slags smutsigt krig. Och vi vet alla allt för väl att det inte krävs mycket för att den här typen av politiskt och mediemässigt krig ska förvandlas till ett fysiskt krig, med högst verkliga offer.

Vi ser det runtom i världen när markförsvarare försöker hindra gruvor, avskogning och megadammbyggen, från Honduras till Brasilien. Vi ser det när gemenskaper i Indien och Filippinerna har försökt stoppa kolkraftverk eftersom de utgör ett hot mot deras vatten och våtmarker. Det är inte ett metaforiskt krig utan ett verkligt krig, med dödlig skarp ammunition som skjuts mot de mänskliga kroppar som ställer sig i vägen för bulldozrarna.

Enligt Global Witness håller detta världsomspännande krig på att förvärras. De rapporterar att »under 2015 dödades mer än tre människor i veckan för att de försvarade sin mark, sin skog och sina floder mot destruktiva industrier.

Det är chockerande siffror, och bevis för att miljön håller på att bli ett nytt slagfält för mänskliga rättigheter. Världen över håller industrin på att lägga beslag på nya territorier. … Allt mer hamnar gemenskaper som tar ställning mot detta i skottgluggen för bolagens privata säkerhetsvakter, statliga styrkor och en blomstrande marknad för lejda mördare.« Enligt deras beräkningar tillhör omkring fyrtio procent av offren ursprungsfolk.

En ny och ännu mer dödlig fas har inletts i och med Jair Bolsonaros seger i Brasiliens presidentval. Bolsonaro har gjort det till en topprioritet att öppna upp Amazonas för otyglad exploatering och går till attack mot ursprungsfolkens markrättigheter. I ett illavarslande uttalande säger han: »Vi kommer att ge alla jordbrukare ett gevär och en vapenlicens.«

Och vi får inte intala oss att detta bara sker i så kallade utvecklingsländer. Vi ser kriget om planeten trappas upp just nu i North Dakota i USA, där polisen och privata säkerhetsvakter, som ser ut som om de just kommit hem från slagfältet i Fallujah, brutalt slår tillbaka mot en fredlig ursprungsfolkrörelse som vill skydda vattnet.

Siouxerna i Standing Rock försöker stoppa en oljeledning som utgör ett mycket verkligt hot mot deras vattenförsörjning och som skulle leda till ytterligare destabiliserande uppvärmning av planeten. På grund av det har obeväpnade markförsvarare beskjutits med gummikulor, sprejats med pepparsprej och andra gaser, attackerats med ljudkanoner, hundar, satts i vad som har beskrivits som hundburar, kroppsvisiterats och gripits av polis.

Jag fruktar att den smutskastning av markförsvarare som vi ser här i Australien – alla de olika och överlappande försök till misskreditering som läggs till öppet rasistiska beskrivningar av ursprungsfolk i media, i kombination med en alltmer drakonisk säkerhetsstat – banar väg för sådana attacker.

Så även om jag fortfarande känner mig illamående på grund av de utsläpp som jag förorsakade genom att flyga hit är jag väldigt glad över att vara här, om så bara för att spela rollen av en förvirrad utländsk person som lägger näsan i blöt genom att säga:

»Vänta nu. Vi vet vart det här leder, och ni har slagit in på en farlig väg.« Det här underbara och underbart mångfaldiga landet förtjänar bättre.
Jo, och den här idén att ert kol på något sätt är en humanitär gåva till Indiens fattiga? Den måste upphöra. Indien är mer drabbat av kolföroreningar och de klimatförändringar som detta leder  till än nästan någon annan plats på jorden. För några månader sedan var det så varmt i Delhi att vissa vägar smälte.

Sedan 2013 har mer än fyra tusen indier dött till följd av värmeböljorna. Den här veckan stängdes alla skolor i Delhi då luftföroreningarna var så tjocka att man var tvungen att utlysa nödläge.

Samtidigt har priset för solkraft störtdykt med nittio procent och är nu ett mer ekonomiskt hållbart alternativ för elförsörjning än kol, i synnerhet som den kräver mindre infrastruktur och så väl lämpar sig för att styras av lokala gemenskaper. Många gemenskaper kräver solkraft, men i Indien liksom på andra platser består det största hindret av de Stora myndigheterna och den Stora kolindustrin: när människor kan producera sin egen el från paneler ovanpå taken, och till och med leda tillbaka den strömmen i ett mikronätverk, är de inte längre kunder till gigantiska bolag.

De är konkurrenter. Inte undra på att så många hinder ställs i vägen: det finns inget som företagen älskar mer än en marknad som har tagits som gisslan.
Det är det här mysiga upplägget som ursprungsfolkens rättigheter och klimaträttviserörelsen hotar att kullkasta. Och förvisso kommer vi att kullkasta det – men i denna stund, då vi hyllar freden, måste vi vara tydliga med att det kommer att bli vårt livs största strid.

Nyheterna rörande naturen handlar mestadels om vatten nuförtiden, vilket är fullt begripligt. Vi hör talas om de rekordstora mängder vatten som orkanen Harvey släppte ned över Houston och andra städer runt Mexikanska golfen, och hur de blandas med petrokemikalier som leder till föroreningar och förgiftningar på en skala som inte går att föreställa sig. Vi hör också talas om de enorma översvämningar som tvingat hundratusentals människor att fly från Bangladesh (även om vi inte hör tillräckligt mycket talas om det). Och vi bevittnar återigen de fruktansvärda krafterna i vatten och vind när orkanen Irma, en av de mäktigaste stormar som någonsin skådats, lämnar förödelse bakom sig i Karibien och nu är på väg mot Florida.

Men trots det har den här sommaren för stora delar av Nordamerika, Europa och Afrika inte alls handlat om vatten. I själva verket har den handlat om avsaknaden av vatten: om marker så torra och hetta så tryckande att skogklädda berg har exploderat som vulkaner. Det har handlat om bränder som är kraftfulla nog att spränga sig över Columbia River, snabba nog att sätta Los Angeles utkanter i lågor likt en invaderande armé, och ihållande nog för att hota nationalskatter som de högsta och äldsta sequoiaträden och Glacier National Park.

Sommaren 2017 har för miljontals människor från Kalifornien
till Grönland, från Oregon till Portugal, från British Columbia till Montana och från Sibirien till Sydafrika varit brändernas sommar. Och mer än något annat har den varit den allestädes närvarande, oundvikliga rökens sommar.

Klimatvetare har i åratal varnat för att en varmare värld är en extrem värld, en värld där mänskligheten brottas med både brutala överflöd av och kvävande brist på de väsentliga element som i tusentals år har hållit det bräckliga livet i balans. I slutet av sommaren 2017, då vissa storstäder ligger under vatten och andra slickas av eldslågor, befinner vi oss mitt uppe i det främsta beviset för denna extrema värld: en värld där naturens yttersta gränser har kommit ikapp de sociala, rasmässiga och ekonomiska gränserna.
Nyheterna rörande naturen handlar mestadels om vatten nuförtiden, vilket är fullt begripligt.

Vi hör talas om de rekordstora mängder vatten som orkanen Harvey släppte ned över Houston och andra städer runt Mexikanska golfen, och hur de blandas med petrokemikalier som leder till föroreningar och förgiftningar på en skala som inte går att föreställa sig. Vi hör också talas om de enorma översvämningar som tvingat hundratusentals människor att fly från Bangladesh (även om vi inte hör tillräckligt mycket talas om det). Och vi bevittnar återigen de fruktansvärda krafterna i vatten och vind när orkanen Irma, en av de mäktigaste stormar som någonsin skådats, lämnar förödelse bakom sig i Karibien och nu är på väg mot Florida.

Men trots det har den här sommaren för stora delar av Nordamerika, Europa och Afrika inte alls handlat om vatten. I själva verket har den handlat om avsaknaden av vatten: om marker så torra och hetta så tryckande att skogklädda berg har exploderat som vulkaner. Det har handlat om bränder som är kraftfulla nog att spränga sig över Columbia River, snabba nog att sätta Los Angeles utkanter i lågor likt en invaderande armé, och ihållande nog för att hota nationalskatter som de högsta och äldsta sequoiaträden och Glacier National Park.

Sommaren 2017 har för miljontals människor från Kalifornien
till Grönland, från Oregon till Portugal, från British Columbia till Montana och från Sibirien till Sydafrika varit brändernas sommar. Och mer än något annat har den varit den allestädes närvarande, oundvikliga rökens sommar.

Klimatvetare har i åratal varnat för att en varmare värld är en extrem värld, en värld där mänskligheten brottas med både brutala överflöd av och kvävande brist på de väsentliga element som i tusentals år har hållit det bräckliga livet i balans. I slutet av sommaren 2017, då vissa storstäder ligger under vatten och andra slickas av eldslågor, befinner vi oss mitt uppe i det främsta beviset för denna extrema värld: en värld där naturens yttersta gränser har kommit ikapp de sociala, rasmässiga och ekonomiska gränserna.

Ordfront förlag 2020