Vilhelm Moberg cyklade i mogen ålder från Blekinge till södra Östergötland. Det är så han berättar i boken Otrons artiklar. Under sin cykeltur upptäcker han hur landskapet förändrats.

”Jag ser igenlagd åker, ofruktbar åkerjord, döda marker, marker utan grönska. Jag ser vatten utan fisk, skogar utan vilda djur, stumma majkvällar utan taltrast och bofink. Jag ser gråa höstar med en ensam kråka flygande över döda bondefält … Men en tröst har jag inför detta fasans framtidsperspektiv, en enda: Den dag då det blir verklighet är jag själv borta från jorden”.

Nu är Vilhelm Moberg borta från jorden. Innan dess hann han skriva ett avskedsbrev: ”Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.” Sömnen utan slut sökte han i sjön vid sitt och sin hustrus hus på Väddö i Roslagen. Det var den 8 augusti 1973.

Men även nu, nästan ett halvt sekel senare, sjunger trasten under ljuvliga majkvällar, fisken slår i gryningen och rådjuret bidar sin tid i skogens glänta. Alarmisten hade väl fel – även om han pekade i rätt riktning.

Det var väl den gravt allvarliga – någon har kallat den koleriska – pessimismen som hade slagit till. Jag är bekant med den. I den rörelse jag känt mig befryndad med har pessimismen sina djupa stråk och alarmen tjuter över tingens ordning. Försurning, skogsdöd, ozonhål, kärnkraft, utarmning, skövling, kemikalisering, klimatförändringar och utrotade arter.

Vi har varit deprimerade många gånger, förbannade än fler. Men om vi inte funnits? Hur hade det sett ut då? Om kärnkraftsmotståndet inte funnits, hur hade då säkerheten sett ut i dag? Om inte kampen mot Öresundsbron funnits – hur mycket sämre hade då inte vattengenomströmning varit till Östersjön? För att ta några exempel i högen som bara växt och växt.

Utan motstånd hade kärnavfallet begravts i backen för länge sedan på ett sätt som i dag hade ansetts som vansinnigt. Utan ståhej, avgånget statsråd och ilskna insändare hade inte Öresundsbron blivit så bra som den blev. Utan alarmism hade fler dött av asbesten.

Om marknadens och politikens kortsiktiga förbannelse fått råda i tysthet hade vi legat illa till. Motstånd är utvecklingens moder som skärper sinnen och ställer krav.

Vilhelm Moberg var den gode pessimisten, sådana där som brinner sönder men vars eld vi inte kan vara utan om vi vill ha en framtid. ”Jag är rädd att opinionen mot landskapsmordet är alldeles för sent ute”, skrev han, och konstaterade att barrskogen blivit allenarådande och förmörkat de bygder där han cyklade. Där hade han så rätt. Och än värre har det blivit. Timmeråkrar växer upp där skog förut varit. Barrskogen slog ut blandskogen.

Jag kikar i Miljöpartiets skogspolitiska program från 1982 och finner att det är så aktuellt så att de som skrek om att vi var såväl flummiga som pessimister borde skämmas. Utan motstånd hade det blivit än värre. Sen må vi bli kallade alarmister.