Jag tror inte att munskydd hjälper mot galenskap. Åtminstone inte mot den galenskap som tar sig det uttryck att världens regeringar lägger en halv miljon kronor på militär upprustning, varje sekund (Svenska freds). Ja, du läste rätt. En halv miljon kronor varje sekund. Eller 30 miljoner kronor varje minut. Men visst hade det varit skönt om man kunnat skapa fred på ett så enkelt vis.
På årsbasis blir det 19 170 miljarder kronor (2019) – en ökning med 3,6 procent jämfört med 2018 – att läggas till alla de vapen som redan existerade.
Tyvärr har jag inga siffror på hur mycket det läggs på miljön varje sekund. Eller på att skapa rättvisa och minska fattigdomen, men det hade varit en intressant och, tyvärr, sannolikt en sorglig jämförelse.
USA är, föga förvånande, värst och står för 38 procent av inköpen. Sedan kommer Kina och Indien.
Kina vill numera vara en supermakt på alla områden och satsar hårt på att komplettera satsningen på global ekonomisk dominans med militär styrka. Kärnvapenmakten Indiens upprustning beror i mångt och mycket på den ständigt pyrande konflikten med Pakistan. Till detta Indien vill Sverige sälja över 100 Jas-plan som i så fall definitivt kommer att användas i strid. Finns möjligheten till vinst, väger som vi ser, hänsyn till människoliv, miljö och fred lätt.
På topp fem-listan återfinns även Ryssland och Saudiarabien. Ryssland vill fortsätta vara en stormakt även efter östblockets sönderfall och det kalla krigets slut. Saudiarabien i sin tur vill dominera i Mellanöstern och trots kvinnofientliga lagar, tortyr och avrättningar och smutsig krigföring i Jemen, har man inga problem – på grund av sina ekonomiska muskler – att få köpa de vapen, till exempel av Sverige, man anser sig behöva.
Nere vid den sorgset förfallna rökbastun, under rönnen strax intill sjön, har jag placerat en sliten stol där jag brukar sitta i kvällningen och fundera över livet och dess besynnerligheter. Så också denna något kylslagna aprilkväll.
I öster ser jag en del av det enorma kalhygget som likt en ful och smärtsam reva i framtiden, varnar för hur det kommer att se ut om vi in slutar att överanvända jordens resurser.
Annars leds mina tankar, när jag sitter här i min ensamhet, ofta in på det sköna och det förunderliga av tranan, av bävern och av storlommen. Ljusets skiftningar är magiska. Dofterna. Och så fågelsången. Koltrasten sätter ihop små symfonier av hopp och lycka.
Det kan vara svårt att foga ihop världen till en enda ibland. Olikheterna är så motsägelsefulla. Allt det underbara jag lever i här i min begränsade tillvaro. Skövlingen av skog där vinstens berusning ödelägger livsbetingelserna för djur och växter. Alla vapen och militär utrustning som inte bara dödar, utan också skäl resurser från betydligt nödvändigare saker och förstör vår planet som inget annat.
Nu dessutom en pandemi. Ett virus som får så mycket uppmärksamhet att det kan kännas som vi räddar människoliv för att hela släktet ska kunna dö ut snabbare. Ja, jag vet … Det är drastiskt formulerat. Men viruset hotar somliga människor och det är naturligtvis illa och jag lider verkligen med de som drabbas. Men upprustningen och våldtäkten på vårt vackra jordklot hotar hela vår existens.
Från min plats under rönnen ser jag hur blötsnön börjar falla och tänker på hur det talas om att vi ska återgå till det normala när pandemin är över och viruset förintat. Ett normalt som i själva verket är så onormalt att det utplånar oss om vi inte snart bryter det destruktiva mönstret. Väldiga ekonomiska fonder ska nu rädda företag och banker, som vore det de som tillhandahöll syre, vatten och de livsbetingelser som får vår planet att leva.
Ja, vem bryr sig om att rönnen slår ut också denna vår? tänker jag med en lätt uppgiven suck. Vi ropar på munskydd, två meters avstånd och isolering, när det är den allt snabbare förstörelsen av den planet som är förutsättningen för liv som borde få den största uppmärksamheten.
Visst, vi måste ta oss igenom den här krisen, men inte för att återgå till det normala. Vi behöver en ny ekonomisk världsordning. Vi måste prioritera nya värderingar. Det är tid för rättvisa, solidaritet, fred och nedrustning, minskad konsumtion och att leva i harmoni med naturen. Munskydden räddar kanske några liv på kort sikt, men de kan inte påverka en framtida undergång som kommer om vi inte ändrar vårt sätt att leva och det omedelbart.
