Det är tid för pluralböjda verb, flingor som falla, ögon som tindra, stjärnor som glimma. Och en och annan vilsegången pluralböjning där den inte alls hör hemma, bara för att någon copywriter tycker att det ser stämningsfullt ut.

Egentligen var det inte så länge sedan de pluralböjda verben försvunno ur skriftspråket. Försvunno? Ja, just det. Den försvann men de försvunno. Snön faller, snöflingorna falla. Verben fingo förr en annan form när subjekten voro flera.

Avsomnade i tal

Men i talspråket voro verbens pluralformer redan på 1800-­talet mestadels avsomnade. De användes i skrift, vid högläsning och i läroverkens katedrar. De levde också kvar i sydliga dialekter. Men de flesta använde bara singularformerna i tal: snöflingorna föllo inte längre – de bara föll.

I Danmark var det mycket debatt om pluralböjningen på 1800-talet, men 1895 gjorde kulturministern ett uttalande: pluralböjda verb voro frivilliga även i officiella skrivelser. I Norge skrev man mer eller mindre på danska, men relationen till pluralböjning var ganska avspänd.

I Sverige blev det mer buller och bång, en kamp som inte bara berörde pluralformerna utan också stavningen. I viss mån var det en strid mellan elitism och strävan efter jämlikhet, mellan läroverken för den blivande eliten och folkskolan för den stora majoriteten.

Språkvetaren, läraren och författaren Ebba Lindberg (1918–2006) berättar om detta i boken När voro blev var, som kom ut 1998. Hon beskriver en motsättning mellan den gamla lärdomsskolan och folkskolan. Med lärdomsskola menar hon inte ”en skola där man lär sig” utan en skola med en gammaldags, elitistisk kunskapssyn.

I läroverken började eleverna när de var tio–elva år. De skulle förberedas för högre studier, det var en mycket teoretisk utbildning och även för talet rådde en skriftspråksnorm, skriver Ebba Lindberg.

Tvåspråkiga

Ett par danska pedagoger som besökte Stockholmsläroverken Norra real och Norra ­latin på 1890-talet beskrevo eleverna som tvåspråkiga: de hade ett naturligt talspråk å ena sidan och ett uppstyltat klassrumsspråk å den andra.

Ebba Lindberg berättar om reformpedagogen Anna Sandström, som ville ha ett naturligare språk i skolan men ’inte kände sig stark nog att obesvärat hävda sin ståndpunkt: ännu i början av 1900-talet säger hon att hon har ont samvete när hon har använt talspråk i katedern’. Talspråk innebar då bland annat att tala med genomgående singu­lara verbformer.”

I folkskolan började i stort sett alla barn när de voro sju år. Efter några år gingo en del ­elever, de som hade ”läshuvud” eller föräldrar som kunde betala, över till läroverket. De andra gingo kvar i folkskolan ett par år till. I början var folkskolan bara fyra år, sedan sex och slutligen sju.
Där undervisades eleverna i sådant som de ansågs ha nytta av: läsa, skriva och räkna, historia av den mer fosterländska sorten, katekesen, biblisk historia.

Språkets inre riktning

Folkskollärarna ville ha ett skriftspråk som var lättare att lära sig och låg närmare talspråket, och det var bland annat de som argumenterade för både nystavning och avskaffandet av verbens pluralformer. Det var en lång och hård kamp, och Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var en markering av att en relativt mild nystavning hade vunnit första ronden.

Det var en läsebok i Sveriges geografi för folkskolan, en av de första böckerna som skrevos särskilt för folkskolan, och språket i den ansågs mycket modernt när den kom ut 1906. Men verben hade kvar sina plural­ändelser – utom i dialogerna. ”Ni är för tidigt ute” ropa tamgässen när vildgässen komma flygande på våren. Inte ”Ni äro för tidigt ute”, fast det var flera gäss.

Det fanns redan då författare som konsekvent använde singu­larböjning, som skrev ”ni är” och ”vi kom”, inte ”ni äro” och ”vi kommo”. Kanske kan man jämföra med att skriva dom
istället för de och dem i dag.

Men den som först argumen­terade emot pluralböjda verb var Carl Jonas Love Almqvist. Redan 1840 skrev han i sin svenska språklära att ”folket ­redan temligen allmänt” använde singularböjningen i tal, och att det ansågs slarvigt ”ehuru det utgör ingenting mindre än språkets egen inre riktning”.
Hundra år senare skulle singu­larböjningen slå igenom på allvar, men det gick inte över en natt. På 1940-talet kommo de första skolböckerna utan pluralböjda verb. Sedan gick förändringen via skolan och medierna, hand i hand med en långsam utveckling mot ett mindre hierarkiskt samhälle – åtminstone är det så Ebba Lindberg beskriver det.

Störd julefrid

På gymnasiet kunde eleverna ofta själva bestämma hur de ville göra med pluralböjningen, bara de voro konsekventa, ett krav som Ebba Lindberg är kritisk till. Och många av dem som en gång fått lära sig att det heter ”jag skriver” men ”vi skriva” fortsatte att skriva så. Ännu på 1960-talet förekommo pluralböjda verb, till exempel i vissa tidningsartiklar.

Nu är pluralböjningen borta och jag vet ingen som saknar den. De pluralböjda verben­ ha funnit en ny plats som spridare av nostalgiskt skimmer i reklamen kring jul, och det går väl bra. Bara de som skriva ­reklamsnuttarna ville tänka på att de äro just pluralformer.

Om du vill sprida julstämning med ett gammaldags språk, läs lite språkhistoria. Så undgår du att skapa irritation istället för julefrid.