Fartyget lastade klart och vi lämnade Pohnpei den 11 januari 2020. Media var översvämmade med historier om spänningarna mellan Iran och USA. Historier om hämnd. Referenser till tredje världskriget!

Egentligen ville jag till Palau, som ”bara” låg 2 611 kilometer bort. Men jag var tvungen att resa till Hongkong, som låg 5 083 kilometer bort, för att komma till ett fartyg som kunde ta mig till Palau. En omväg på kanske 10 000 kilometer. Under tiden deklarerade myndigheterna i Hongkong att jag inte kunde gå från det ena fartyget till det andra eftersom jag inte var sjöman och inte hade någon sjöfartsbok. Men vi lyckades få migrationsmyndigheten att göra ett undantag för mig innan jag förlorade uppkopplingen helt.

Elva dagar senare nådde vi Hongkong. Migrationsmyndigheten släppte in mig i den särskilda administrativa regionen (Sar) i Kina. När jag loggade in på internet väntade jag mig lite uppdatering om konflikten mellan Iran och USA, men media hade gått vidare. Nu verkade det som om vi allihop skulle dö i ett virusutbrott! Men Hongkong var inte i någon sådan panik som det verkade i medierna. De flesta hade munskydd, men livet gick vidare. Jag åkte tunnelbana och buss och var i köpcenter. Folk levde sina vardagsliv, tittade i sina mobiler och handlade. Många kontor hade sagt till de anställda att jobba hemifrån. Inte bara på grund av smittorisken utan även av byråkratiska skäl. Om kontoren höll öppet och en anställd blev smittad skulle regeringen stänga kontoret och det skulle bli svårt att öppna det igen. Genom att be de anställda jobba hemma ett tag kunde företagen behålla kontrollen.

Det var konstigt att vara i en storstad igen. Höga hus överallt. I alla de små öländer jag hade varit i var den globala uppvärmningen och stigande havsnivåer stora problem. Tills helt nyligen var Hongkongs stora problem att Kina hade för mycket inflytande. Demonstrationerna hade mer eller mindre upphört och fokus låg på viruset. Men på ett lugnt och sansat sätt. Skolorna var stängda och många föräldrar jobbade hemifrån, så det var klart att folk passade på att njuta av att umgås utomhus.

Jag gick en promenad och var förvånad över att se så många människor utan munskydd. Familjer och vänner var bara ute och hade det bra. Rubrikerna berättade om ett ”nytt coronavirus” vilket låter skrämmande tills man analyserar det. Det finns hundratals coronavirus och många av dem ger bara en vanlig förkylning. Du kan ha haft en. När ett nytt virus uppträder hos människor är det ingen lek, men i Hongkong var det picknick som gällde och inte panik.

Jag har nio länder kvar att resa till. Det låter lite, men avstånden är enorma och det kommer att ta nio månader till att nå allihop. Men vem vet? Det kan ta mycket längre tid. Byråkrati som gör en galen, komplicerad logistik och allt möjligt kan orsaka förseningar. När myndigheter och företag vidtar försiktighetsåtgärder skulle det inte förvåna mig om jag inte får komma ombord på fartyget. Men jag hoppas på det bästa. Förra året samarbetade jag med Salomon, och de skickade nyligen en filmare för att göra en kortfilm om mig.

Salomon ser mig som extremsportare i en egen kategori och undrar hur många som skulle fullfölja en resa till alla länder utan att flyga. Det är bra för min självkänsla att höra och även för motivationen. Jag har länge varit dödstrött på att vara bunden vid det här projektet och velat lämna det. Men jag kan inte lämna det. Det är nio kvar i tunneln av länder och det verkar inte finnas någon annan möjlighet.

Sex år in i det här projektet är det mest en mental utmaning. Mycket har faktiskt blivit enklare än i början.

Det finns inga svåra visum kvar att skaffa och jag har ordnat de transporter jag behöver för att komma till alla öarna. Men att vilja vända hem och inte veta när det blir möjligt är en utmaning. Speciellt när jag skulle kunna ta mig till närmaste flygplats och ge mig av.