Rättigheter kommer sällan utan kamp och framsteg följs ofta av en backlash. Det krävs mer än lagar och juridik för att ändra på värderingar och beteenden, vilket situationen för kvinnor världen över har visat med all sin tydlighet den senaste tiden.

Coronapandemins isolering av människor har resulterat i ökat våld innanför hemmets väggar. Och just nu är en kampanj i sociala medier, där svartvita bilder sprids under hashtaggarna  #ChallengeAccepted, #WomenSupportingWomen och #IstanbulConvention, i allas blickfång.

Bakgrunden till kampanjen, det brutala mordet på Pınar Gültekin i Turkiet under juli månad, har dock försvunnit lite bland alla selfiesar som har tagit över flödet som från början bestod av bilder på mördade kvinnor. Det är därför värt att återvända till kampanjens initiala syfte och uppmärksamma alla de som har mördats på grund av att de var just kvinnor.

Den 27-åriga studenten Pinar Gültekin försvann den 16 juli och hennes uppbrända kropp hittades i en skog den 21 juli. Hennes ex-pojkvän misstänks för mordet vilket inte är långsökt; de flesta kvinnor som mördas i Turkiet (liksom överallt) är offer för en man som de har eller har haft en nära relation till.

Att Turkiet var ett av de första länderna som ratificerade Istanbulkonventionen, det första juridiskt bindande regionala instrumentet gällande våld mot kvinnor i Europa och som öppnades för undertecknande i maj 2011, skyddade inte Pinar Gültekin. Inte heller skyddade konventionen alla andra kvinnor som har mördats, eller vardagligen mördas, av närstående män i Turkiet.

Morden på kvinnor har eskalerat i Turkiet efter att Istanbulkonventionens ratificerades, vilket inte talar mot konventionens värde i sig. Men det visar att det också behövs andra verktyg och medel än rent juridiska för att säkra kvinnors rättigheter och liv.

I Turkiet finns starka konservativa krafter som vill att landet drar sig ur konventionen (liksom de även är mot andra former av mänskliga rättigheter), trots att det härom året i Turkiet mördades 474 kvinnor enligt den officiella statistiken. Mörkertalet är för omvärlden okänt.

Merparten av dessa 474 turkiska kvinnor mördades av anhöriga och det är den högsta siffran på ett decennium, även om det i år beräknas bli ännu fler kvinnor som mördas på grund av pandemin. Social isolering och restriktioner försätter många kvinnor i en helt utlämnad position till sina närmsta; pojkvänner, makar och familjer. Det vill säga de som oftast är de som kontrollerar och mördar.

Men det är inte bara i Turkiet som kvinnomorden har ökat under pandemin. Polen genomgår en liknande process med ökat våld mot kvinnor, samtidigt som rättigheter kringskärs, motarbetas och avskaffas.

I Peru, som på grund av pandemin satte landet i karantän från den 16 mars till den 30 juni, har hela 915 kvinnor anmälts försvunna och befaras nu vara döda, enligt enheten för kvinnors rättigheter vid Perus nationella ombudskontor. Innan pandemin anmäldes ”bara” fem flickor eller kvinnor per dag försvunna eller mördade. 

Även Sydafrika har rapporterat om ökade mord på kvinnor till följd av pandemin. En gravid kvinna har hittats hängd i ett träd och uppskuren i bröstet, bland flera andra råa fall som också har uppmärksammats i medierna på sistone.

Och i Mexiko, där det under ”normala omständigheter” mördas ett tiotal kvinnor om dagen, ropar människorättsorganisationer på hjälp internationellt för att skydda kvinnor från det dödliga våldet som nu befaras slå rekord.

Enligt Amnesty International sker de flesta våldsbrott mot kvinnor i hemmet och flera människorättsorganisationer har belyst att det är i samband med en separation, eller efter en uttryckt önskan om att frigöra sig, som risken för att mördas är som allra störst för flickor och kvinnor.

Det könsbaserade våldet sker överallt i alla länder och kulturer, så även här i Sverige och i liknande länder där det aktivt arbetas för att skydda flickor och kvinnor från våld och andra människorättsliga kränkningar. 

FN:s jämställdhetsorgan UN Women pekar ut kvinnor som särskilt utsatta vid kriser, som till exempel pandemier, och den svenska regeringen har gått ut med att det nu behövs extra stöd till kontrollerade kvinnor i Sverige.

I ljuset av den här pandemiska samtiden framstår feministiska klassiker som Susan Faludis Backlash – kriget mot kvinnorna från 1993, eller Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig från 2008 och som ringade in hur kvinnors erfarenheter och kunskap underordnas mäns, som mycket bleka. I flera bemärkelser.

Backlashen mot feminismen och kvinnors rättigheter har aldrig skördat så många offer. Män förklarar fortfarande saker för kvinnor – och slår ihjäl dem.

Det är en pandemi.