Under sommaren publicerar Syre Dora Wester och zonen, en roman av Jerker Jansson. Hittills har Dora fallit ner i en damm som visar sig stå i förbindelser med liknande dammar på en massa andra planeter. Nu besöker hon krakaternas huvudstad.
Huvudstaden var det mest imponerade Dora hade sett. Hon hade rest över hela jorden med sin pappa. Trots att hon ansett att hans forskning var tråkigare än dammet på hans gamla böcker som innehöll ännu dammigare texter verkade ett aldrig sinande intresse för den. Pappan åkte på föreläsningsturné två gånger om året och hon fick följa med beroende på om det fungerade med skolan eller inte. Hon hade sett så underliga saker på de få platser hon besökt i gemenskapen att ingenting längre förvånade henne, men Garwain var något alldeles extra. Klimatet under de mer än hundra meter höga kupolerna som höll undan vattenmassorna som låg hundratals meter tjocka över dem var som en sval sommarkväll i Sverige. Inte för varmt. Inte för kallt. Dora trivdes direkt. I samma stund som hon hade kravlat ur säcken visste hon att hon trots att hon var orolig skulle ha det bra här.
Resan ner hade varit mer än lovligt nervös. Dora hade varit rädd för att luften skulle ta slut eller att vatten skulle tränga in och dränka henne, men när väl Dilanter hade dragit igen säckens öppning med ett tunt rep lyste insidan av den upp och hon såg ut att befinna sig i en rymlig boll av trygghet. Det var naturligvis en illusion, men en illusion som Dora gladeligen lät sig uppslukas av. Hon var fortfarande orolig, men tillräckligt trygg för att acceptera att hon skulle släpas ner till havets botten.
Det gick snabbare än hon hade trott. Hon hade precis börjat andas lugnt och börjat känna hur trött hon var. Hon ville rädda sin hemplanet, men hon behövde verkligen sova. Kanske var det lika bra att ta en paus. I synnerhet som hon ändå inte hade någon ny plan. Den gamla sprack ju som ett löskokt ägg. Kladd överallt. Hennes ögonlock hade börjat stängas snabbare och snabbare och stannade längre och längre nedfällda för var gång de var slutna när hon kände att hon dunsade in i något mjukt och säckens öppning drog isär tillräckligt för att en ljusstråle kunde titta in tillsammans med en fors av frisk luft. Hon insåg först nu att luftan var rätt i säcken. Hon hoppades att krakaterna inte hade för bra luktsinne när hon sträckte upp sina händer för att låta säcken falla ner längs hennes sidor.
Hon och gruppen av krakatier som hade turats om med att bära med henne ner i djupet befann sig i en luftsluss. Det sista vattnet strilade fortfarande ut genom gallren under dem. Trycket i slussen var lite högre än i övriga staden och Doras öron knakade lite under trycket. Hon slogs av det lustiga i att öronen reagerade nu och ingen gång under en resa flera hundra meter under havets yta.
Ett långsamt väsande åtföljdes av att trycket på hennes trumhinnor minskade. Hon drog ofrivilligt efter andan och knakade med käken som hon var van att göra när hon flög med pappa. Ett par dörrar som hittills var omöjliga att se öppnades och Dilanter drog henne med sig snabbt ut ur slussen. Innan hon hann reagera stod hon i det största skapade utrymme hon någonsin hade sett. Den väldiga kupolen lyste i blått och rosa. Belysningen av de offentliga utrymmena kom från själva det glas som skiljde dem från vattenmassorna över dem. Runt varje gemensam kupol låg bostadsområden och kommersiella områden ut sig som druvklasar vars stammar var fästa vid den enorma cirkulära centralkupolen. Krakater ogillade raka linjer och vinklar. Hörn i synnerhet kunde i det närmaste göra dem arga. Deras andliga liv handlade om att allt är cirklar. Jonatan hade nämnt dem med vördnad flera gånger. Dora anade att han hade haft rätt mycket med krakaterna att göra av någon anledning som hon ännu inte hade lyckats få ur honom.
Dilanter hade släppt hennes hand och vinkade istället med henne där han skumpade fram över det fuktiga golvet. Krakaterna var fortfarande beroende av vatten. Deras kliv från själlösa biologiska maskiner till några av de mest intelligenta hade inte tagit dem så långt från deras ursprung att de stod ut längre tider i helt torra miljöer.
I övrigt såg staden ut som en överambitiös galleria. Utan den påträngande kommersen. Krakaterna var inte snabba på land så över hela det gemensamma utrymmet gick rullband i ett för Dora obegripligt mönster som förde stadsborna mellan de olika armarna som ledde till andra gemensamma kupoler i det nätverk som hela tiden byggdes ut. Som en korsning mellan bubblorna i ett skumbad och vaxet i en bikupa, tänkte Dora medan hon följde efter Dilanter.
– Här. Vi ska ta den här och sen byta borta vid det lilla trädet. Häng bara på mig.
Banden gick inte särskilt fort. Krakaterna var för långsamma för att de skulle hålla någon högre fart, men de gick i alla fall snabbare än de kunde kravla. Dora fick snabbt in känslan. Som i tunnelbanan. Efter tre byten steg de av vid en av de större öppningarna i kupolen. Den visade sig leda till en ännu större kupol. Till skillnad från den förra kupolen låg här ett hus i mitten. Som en halv Globen såg det ut att växa upp ur marken, beklädd som den var med samma gröna glas som golvet.
– Vi ska dit, sa Dilanter. De andra krakatern hade försvunnit iväg en efter en under resan med rullbanden insåg Dora först nu.
– Vad är det?
Dilanter verkade söka efter ord.
– Inte samma på pidjin sa han till slut. Men kyrka och sjukhus på samma gång.
– Okej, sa Dora försiktigt.
– För oss finns ingen skillnad mellan vetenskap och tro. Innan vi träffade folk som pratade pidjin visste vi inte ens att det var möjligt att göra skillnad på dem. På vårt språk heter de samma sak och än idag är de flesta av oss skeptiska till det nya sättet att tänka.
– Holistiskt, sa Dora på svenska.
– Förlåt?, undrade Dilanter.
Dora insåg att hon inte kunde ordet för holistiskt på pidjin och orkade inte försöka att förklara sig.
– Ingenting, sa hon. Bara en grej på mitt språk.
– Okej, sa Dilanter glatt. Orkar du gå vidare?
Dora nickade. Hon var inte det minsta trött nu. Det kändes overkligt att hon skulle vara skadad. Hon var ju hur pigg som helst, men plötsligt började världen att gunga och hon började att se stjärnor. Hon fnissade till. Hon hade inte trott att det verkligen var möjligt att se stjärnor. Att det vara var en grej i serier. Men det kunde man, konstaterade hon medan hon segnade ner till marken.
