Löpning är en bred folkrörelse. Det är en enkel och billig motionsform som alla kan ägna sig åt på sin nivå. När 1970-talets pionjärjoggare upptäckte att det var roligt att ha ett lopp att sikta mot växte motionsloppskulturen fram.

– Att ha tid, ork och disciplin för att hålla sig i form har hög status i vårt samhälle, säger Karin S Lindelöf.

Hon är etnolog och genusvetare vid Uppsala universitet och har intresserat sig för hur vi motionerar och vilka kulturella förhållningssätt till hälsa och träning som finns i samhället.

– Det finns ganska lite forskning om vuxnas motionsvanor, säger hon.

Utveckling

Tidigare har Karin S Lindelöf studerat motionslopp för kvinnor. Nu ska hon och kollegan Annie Woube titta närmare på bland annat ultralöpning. Forskningsprojektet har rubriken Super-extra-mega-ultralopp: Om deltagande i extrema motionslopp som kulturellt fenomen.

– Förenklat kan man säga att hela motionsloppsrörelsen har gått från vanliga lopp runt milen via maraton till att motionärer vill genomföra mer extrema utmaningar, till exempel triathlontävlingar som Ironman eller terränglopp som Tjurruset, säger hon.

De senaste åren har också ultraloppen, alltså sträckor som är längre än ett maraton på 4,2 mil, blivit allt mer populära.

– Vad det beror på vet vi inte med säkerhet, vi är i början av vår forskning, men i de intervjuer vi har gjort hittills kommer det fram många olika svar.

En grupp tycks vara elitmotionärer som märker att de har nått sin topp. När deras miltider bara blir sämre hittar de nya mål för att få tillbaka glädjen.

– Andra lockas av att undersöka vad kroppen klarar av och fascineras av den psykiska utmaningen. Många beskriver en närmast andlig upplevelse kopplad till ansträngningen, säger Karin S Lindelöf.

Signalerar styrka

Att klara av att för egen maskin tillryggalägga långa sträckor kan imponera och till och med vara ett plus i cv:t.

– Det signalerar mental styrka och disciplin som kan ge fördelar även på andra områden i livet. Att framhålla sin träning när man söker jobb är vanligt och anses vara en fördel.

Att ha tid att träna ger också status. I synnerhet i ett samhälle där en fulltecknad kalender och ett krävande arbete ofta likställs med framgång. Att träna ses som ett slags självförverkligande.

– Vår bild hittills är att de som ägnar sig åt deltagande i extremlopp är en relativt homogen grupp av mestadels välutbildad, vit medelklass med stabil ekonomi. Och majoriteten är fortfarande män, säger Karin S Lindelöf.

Men det finns också många kvinnor som har blivit bitna. En av dem är Ellen Westfelt. För henne och sambon Jonny Hällneby, som innehar det svenska rekordet i 6-dagarslöpning med 88 mil, har löpningen blivit en livsstil. Tillsammans driver de Pace on earth. De coachar löpare, arrangerar tränings- och tävlingsresor och poddar om ultralöpning.

– För mig blev det ett sätt att hitta tillbaka till löpglädjen bortom tidspress och prestation, säger hon.

Möta sig själv

Ellen vill framhålla allt det positiva som ultra-gemenskapen för med sig.

– Det finns en otrolig värme och respekt för varandra. Många genomgår en slags inre resa där de möter sig själva i samband med den fysiska utmaningen.

Så var det för henne. Hon upplever att hon har lärt känna sig själv på ett djupare plan och har upptäckt sidor hos sig själv som hon inte kände till.

– När jag har klarat att springa i två dygn känner jag mig oövervinnerlig, som om jag kan klara allt, säger hon.

För Ellen började det med att en granne tog ut henne i löparspåret. Grannen hade deltagit i ett långlopp och Ellen tänkte: hur är det möjligt, hon är ju precis som jag – en vanlig medelålders kvinna som inte ser så supervältränad ut? Nyfikenheten gjorde att Ellen bestämde sig för att testa.

– 2012 sprang jag 50 miles, åtta mil. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag gjorde alla nybörjarmisstag – sprang för snabbt, åt och drack för lite.

Spännande

Ändå gav det mersmak. Åtta år senare har hon sprungit otaliga distanser och lopp. Dessutom håller hon på med en så kallad runstreak: att springa varje dag. Ellen har avverkat minst två kilometer, eller 20 minuter, varje dag de senaste sju åren.

– Jag har aldrig varit snabb, men jag är bra på det mentala och på att ta hand om mig själv: äta, dricka och planera smart. Det blir som ett långt äventyr mer än ett lopp där du ska prestera.

Det önskar hon att fler fick uppleva. Och enligt Ellen är det inte ens svårt. Det är bara att börja jogga.