Till Äldrelinjen är det många som ringt för att ha någon att prata med om vardagliga saker och för att få tiden att gå, eller för att få stöd när det känns alltför tomt. Under de månader som gått sedan coronapandemin slog till och den sociala distanseringen blev ett faktum har samtal från ensamma äldre nu rört sig mot att bli mer desperata och handla mer om stora och svåra frågor. Många är förtvivlade och gråter när de ringer, berättar Minds generalsekreterare Karin Schultz i ett inslag om ämnet i måndagens P1-morgon.

Pandemin gör att frågan om sociala begränsningar och ensamhet i olika former lyfts och syns oftare i media – i och med att exempelvis ofrivillig ensamhet nu i högre grad också drabbar allt fler. Det är lättare för mig att relatera till inslag om ensamhet nu under pandemin, när jag själv på ett sätt blivit ofrivilligt isolerad, och jag funderar mycket över dem som upplever ensamhet alltid, inte bara nu i coronatider.

Ålder är en sak, men socioekonomiska faktorer eller funktionsnedsättningar är också faktorer som begränsar människors möjligheter att komma ut eller att på ett eller annat sätt delta i sociala aktiviteter. Oftast tänker vi på svårigheten att träffas i verkliga livet, i det offentliga rummet. I inslaget i P1-morgon diskuteras lösningar och konkreta handlingar som ska leda till att de som drabbas av ensamhet mår bättre, och så klart handlar det till stor del om digitaliserade lösningar.

Internet är lösningen, vi kan umgås smittfritt på nätet!  Vi umgås i realtid via skärmar och appar, vi har möten och vi textar och pratar och skickar små klipp. Det är bara att lära sig, och att inte vara rädd för tekniken. Vi uppmanar de äldre att ta sig an ”det nya” för att komma ut på andra sidan ensamheten.

Som exempel har vi Maj Malmros, 81, i samma inslag i P1-morgon, som i desperation sökte sällskap via Facebook och fick 800 svar på en vecka, nu med en hel drös med nya digitala kompisar. Det är på riktigt hjärtskärande att höra att Maj med internets hjälp nu kan känna att hon är mer än någon som ”bara finns till”. Och vi tänker att sociala medier ändå är en underbar lösning som för alla människor närmare varandra.

Men vi ska komma ihåg att det finns många som inte har den möjligheten, alla de som till vardags även utan pandemi har svårt att komma ut men samtidigt inte har tillgång till internet eller kan hantera de myriader av funktioner som hör till. Jag läser Tobias Willstedts artikel för tidningen Bis om digital omställning och digital delaktighet och funderar över de studier som gjorts på senare tid för att kartlägga just digital delaktighet, och de resultat som visar på att  många grupper, av vitt skilda anledningar, inte har möjlighet att använda internet.

Det visar sig exempelvis i en enkät som skickats ut av Lärarförbundet att lärare som jobbar med digital undervisning bedömer att nära hälften av högstadieeleverna från familjer med låg socioekonomisk status har dåliga förutsättningar hemma för att klara undervisning via nätet.

En fjärdedel av Synskadades riksförbunds medlemmar säger att de aldrig ens har använt internet och så mycket som 48 procent av deltagarna i Begripsams undersökning Svenskarna med funktionsnedsättning och Internet tycker att internet är svårt att hantera och låter därför bli.

Och när det gäller användandet av ny teknik hos äldre konstaterar forskaren Dino Viscovi att tillgången till utrustning är starkt kopplad till resurser, både materiella, diskursiva och sociala. De äldre som med lätthet kan använda internet är ett fåtal, och de är en privilegierad grupp där flera faktorer ska fungera. Det handlar alltså inte bara om att internet kan vara dyrt utan att en mängd olika trösklar ska passeras, både små och stora, för att ett användande ska kunna bli meningsfullt och ge ett socialt utbyte.

När vi hör om äldre som leker med barnbarnen via video, eller om Maj Malmros nya Facebookvänner, så ska vi naturligtvis vara glada, men vi ska också hålla oss ifrån antaganden om att internet löser allas problem med ensamhet på samma sätt. Istället kan vi uppmärksamma de klyftor som tillgången till internet förstärker snarare än suddar ut, och jobba för att förenkla för de grupper som även utan pandemi befinner sig i ett digitalt utanförskap.