För bara tre veckor sedan trodde jag att jag skulle kunna vara hemma i juni/juli 2020. Hemma i Danmark. Landet där jag föddes för mer än fyrtio år sedan och som jag lämnade i oktober 2013 och inte har sett sedan dess. Jag såg ljuset i tunneln. Ett nästan omöjligt projekt närmade sig sitt slut. Men ljuset slocknade när jag såg de nya turlistorna för fartygen som skulle ta mig till öländerna i Stilla havet. Jag var helt förstörd! Jag kunde inte tro att det var sant! I bästa fall kunde jag få återse Danmark 2021!

Ingen har rest till alla länder i hela världen utan att flyga förr. Först trodde jag att det skulle ta tre–fyra år, sedan sex månader till och sex månader till och nu har det varit sex år på liten budget. Jag har bott i kappsäck och ständigt varit på resa medan jag har löst komplicerade logistiska problem och hanterat hopplös byråkrati. När är det nog?

Det har varit väldigt lite nöje i projektet de senaste åren. Men ibland skiner solen på mig. När jag hade lämnat Papua Nya Guinea gick färden till Salomonöarna, som med de flesta mått mätt är ett alldeles särskilt vackert land. Jag hade gott om tid eftersom nästa fartyg inte skulle gå förräns om två veckor, så jag följde en väns rekommendation och sökte mig till Västprovinsen. Där var det ännu vackrare.

På färjan dit mötte jag en byäldste som bodde i en avlägsen liten by och han bjöd mig dit. Några dagar senare kom jag till den lilla sandstranden i en liten träbåt. Det var en enkel by utan el eller rinnande vatten. Ett hundratal personer bodde där och kunde njuta av färsk fisk, kokosnötter och regnvatten.
Byäldsten frågade om jag hade några barnfilmer i datorn och om barnen kunde få titta. Snart satt jag och tittade på 15–20 barn som satt under ett palmbladstak och tittade på Djungelboken i min dator. Vilken syn! Efter filmen undrade byäldsten om jag hade någon vuxenfilm, kanske något med krig? Jag föreslog Den tunna röda linjen, som utspelar sig på Salomonöarna under andra världskriget. Den kvällen såg jag 75–80 personer som kurade ihop sig framför min laptop och tittade på slaget på Guadalcanal. Vilket minne!

Från Salomonöarna gick jag ombord på det goda fartyget Capitaine Quiros, som blev mitt hem i 26 dagar. Hon är ett 150 meter långt lastfartyg med en besättning på 24 personer. Först besökte vi Kiribati (som uttalas Kiribas) som blev land nummer 190. Sedan styrde vi mot Nauru, som är världens minsta öland. Ett pyttelitet ställe i Melanesien med en liten befolkning som bor på en enda ö! Den är omgiven av ett korallrev, och utanför det ett brant stup till 4 300 meters djup. Den närmaste ön ligger mer än 300 kilometer bort. Extraordinärt!

På grund av korallreven blev det komplicerat med lasten, och fartyget stannade där i tolv dagar, vilket är normalt.

Jag lyckades gå de 21 kilometerna runt Nauru på mindre än sex timmar. Det är första och enda gången jag har gått runt ett helt land.

Nästa uppehåll var Fiji, som blev land nummer 192, och där lämnade jag fartyget och sa hej då till besättningen, som hade behandlat mig så väl.

Fiji är troligen det modernaste och mest utvecklade landet i regionen. I alla länderna finns smartphones, bilar, idrottsevenemang, stormarknader etcetera. Men Fiji har en större befolkning, en större ekonomi och mycket fler turister.

Fiji är också ett land som vi kommer att besöka två gånger till för att logistiken ska funka. Jag hann knappt göra något annat än jobba där. En av mina viktigaste uppgifter var att få visum till USA. Ett av fartygen jag skulle åka med skulle i land i Guam innan vi kunde fortsätta till nästa land, och Guam tillhör USA. Enligt USA:s lag kan jag inte ens vara ombord på fartyget utan visum.

Att få visum till USA är normalt inget problem för en dansk, men nu måste jag ändå ansöka om visum på det jobbiga sättet eftersom jag har varit i länder som är svartlistade av USA, som Jemen, Irak, Afghanistan, Nordkorea med flera. Jag behövde också vaccineras mot mässling eftersom det hade varit ett utbrott i området.

Att vara vaccinerad mot mässling är nu obligatoriskt för att man ska bli insläppt i flera länder. Jag vaccinerades som barn, men det kunde jag inte bevisa, så jag måste vaccineras igen. Men snart lämnade jag Fiji på ett annat lastfartyg mot Marshallöarna.

Vi firade jul på fartyget, och det var en trevlig upplevelse. De flesta i besättningen brukar inte fira jul, men vi hade en barbeque, drack några öl och spelade lite spel medan regnet öste ner och fartyget gungade. Det var surrealistiskt att se vuxna män på ett fartyg som leker Hela havet stormar.
Fartyget skulle stanna på Marshallöarna i 27 timmar, vilket räckte för att uppfylla 24-timmarsregeln, så att jag kunde räkna det som land nummer 193. Men planerna ändrades och fartyget måste avgå efter bara elva timmar. Jag måste välja om jag skulle stanna på fartyget och fortsätta till Mikronesien (land nummer 194) eller lämna det och sitta fast där i 14 dagar!

Jag lämnade fartyget. Ännu en försening och ännu längre tills jag kunde komma hem. Vad betyder två veckor till? frågar folk. Tja, ”två veckor till” är anledningen till att resan har pågått i sju år istället för att ta slut efter fyra.
Mitt bästa minne från Marshallöarna är från nyårsafton. Marshallöborna är väldigt trevliga, men huvudstaden Majuro var inte precis idealisk för mig: det var tyfonsäsong, massor av regn, mulet, mässlings- och dengueutbrott, och Majuro är helt enkelt inte världens charmigaste ställe.

Landet består av 33 atoller, så det finns säkert en massa tropisk skönhet där. Men det finns väldigt lite av den i Majuro.

Men i alla fall, på nyårsafton stod jag anonymt bland hundratals likasinnade vänliga Marshallöbor och sjöng med när ett lokalt band spelade Radioheads Creep: ”I’m a creep. I’m a weirdo. What the hell am I doing here? I don’t belong here.”

Underbart.