Som en katedral. Jonatan hade av naturliga skäl aldrig sett en katedral men det berättades om dem bland ättlingarna till de femhundra. Ett vanligt talesätt när någon ville trycka till någon var att säga att om man la din hjärna i en fingerborg skulle den känna sig som en lus i Uppsala domkyrka. Vanligast bland de fria simmarna.

Jonatan log trots stressen och nervositeten. Han var ingen lus. Den arkturiska marmorn var vacker och dyr, full av fossiler, under en boom av liv när planeten Arkturia snabbt drogs ett par snäpp närmare sin sol efter ett par biljardliknande meteoritnedslag producerade haven enorma mängder djur som föll i drivor till botten och med tiden bildade fossiler. Men den imponerade inte på Jonatan. Inte heller det vulkaniska glaset i tusentals färgnyanser från resterna av Rigano. De meterhöga orkidéerna från Silos doftade himmelskt, men de var bara blommor. Del av alltet, besjälade av det, men ingenting att frukta.

Varför han nu skulle frukta något? Gunnar stod tryggt och säkert mitt i hallen och insöp atmosfären och utsmyckningarna i hallen och skulle vänta tills de kom ner igen. På vägen upp var han i sällskap med Utter Grahma, presstalesman för intergalaktiska världsbanken som lovat att ta dem till druiden för att få hjälp. Men det var inte i den positionen som Jonatan hade känt igen honom i gränden tidigare. Grahma hade ett förflutet som professionell kibatzu-spelare. Hans klassiska 3–3 mål-för Mrsch mot Agpetiska Furierna minuten innan avslut kunde varenda unge i gemenskapen utantill. Grahma blev inbytt i femte och sista rundan, hans lag var i underläge och hade haft åtta utvisningar i matchen. I efterhand resonerade experterna om det hade blivit en annan match utan utvisningarna. I princip delade man upp sig i två läger. De som sa att Mrsch hade avgjort den tidigare och de som hävdade att utvisningarna var förklaringarna till att Mrsch hade vunnit. Att spela med åtta spelare i tre minuter var slitigt, men kunde resultera i att laget ryckte upp sig. Många kibatzuspelare intygade att det ibland kändes som om det kom in en extra spelare efter en utvisning. Båda sidor var ense om en sak. Matchen blev bra och underhållande tack vare utvisningarna.

Det hade varit en ovanligt mållös match. Inte ens nära snittet på 12 mål i högsta ligan. Målet, som hängde fem meter ovanför marken var större än en basketkorg och bollen inte större än en baseboll. Trots den höga höjden var det inte svårt för en ostörd spelare att träffa. Om den bara kom tillräckligt nära den förbjudna cirkeln.

Affischen med bilden på hur Grahma verkar hänga i luften för evigt och kastar bollen i den klassiska goldaino-stil som han återintroducerade efter sekel av glömska finns i massor av pojk- och flickrum över hela gemenskapen. Han var äldre nu, grånad. Men hans kropp, en blandning av hans mammas frisimmargener och pappans robusta C3-anlag, var ännu kraftfull. Nära två meter lång, men med steg som en antilop. Jonatan hade fullt sjå att hänga med honom.

Jonatan följde Grahma i stegen som en gås som flyger i formation för att bryta luftmotståndet, tacksam för hur hans väldiga kroppshydda plöjde igenom folkhavet i entréhallen. Två saker störde Jonatan när han snabbt passerade den sista suckens fontän, dit människor kom för att få hjälp med kriser, katastrofer och hjärtesorger. Det sas att fontänen kom till efter dammen på C3. Att den var resultatet av en spricka i berggrunden och att det vatten som sipprade ut två meter ovanför marken i en del av byggnaden som grävdes ut ur urberget var en blandning av vatten och atmosfären i ingenmansland. Han hade velat dricka en kopp för Dora och jorden, men insåg att det var bättre om han fick fart på federationens trupper. Och skulle han lyckas med det hade han inte tid för spökerier och trollkonster.

Han fnissade till. Hans pappa brukade säga så om det mesta som inte passade hans smak eller lynne. Den smågriniga gruvarbetaren var en trofast make och en tålmodig och rättvis far, men knappast någon sprattelgubbe. Han var känd för sin långsamma, giftiga humor. Även om han var större än de flesta och gammal viovioboxare kände han aldrig något behov av att bevisa sin manlighet. Det var omöjligt att få igång honom. Istället svarade han med ett par korta, sarkastiska ord, inlindade till en oförarglig kommentar. Ord som grodde i mottagarens inre som ett frö och växte till ett stinkande, köttätande monster. Mindre svulstigt uttryckt var Jonatans farsa expert på att utnyttja folks svagheter som försvar mot dem själva. En talang som han bara använde i yttersta nödfall.

Det var ingen mer än Jonatan och hans mamma visste var att fadern hade levt som föräldralös på gatorna i Mrsch, ett hårt liv som i många fall blev kort. Trots federationens aktiva arbete med att ge gatubarnen en möjlighet till ett värdigt liv strömmade tyvärr barn från många kulturer till Mrsch, i hopp om ett bättre liv, på flykt från någonting värt att riskera resan till C3 för eller som ett resultat av ödets spel.

Han tittade upp. Tydligen hade han blivit stående med sina tankar. Varför nu han hade börjat tänka på pappan? Jonatans far hade tumlat ut ur lastutrymmet på ett skepp från Öjöjö. Han hade levt av auodjifukt i två månader. Det enda som fanns i lastutrymmet. Nu var han både dålig i magen och uttorkad. Frukten som odlas överallt i de tempererade zonerna på hans hemplanet innehåller inte så mycket vatten att någon kan leva uteslutande på dem. Men det hade gått hyggligt. Ja, han hade överlevt och hade nått sitt mål. Han skulle lyckas på C3.

På sätt hade han gjort det. Efter ett halvårs kamp för dagen hade han plockats upp av ett par munkar från ett av de sista goldaino-klostren i gemenskapen. Han hade gått med på att lämna sitt gamla liv och fick genomgå den långa träningen till munk. Det var ingen nödvändighet att bli munk efter liddua, ceremonin som markerar att någon har klarat av sin utbildning, de flesta blev det inte. Det var ett av de viktigaste inslagen i utbildningen, som mindre gick ut på att lära någon något nytt, utan snarare på att utveckla det som redan finns. Odlingsmetaforerna var tröttsamt många.

Kibatzu var den mest prunkande blomman i goldainos bukett, men bara en del av klostrens ideologi och tro. Goldaino handlade om att inte tvinga någon till något. Det enda som var värt något var det som skedde frivilligt. Det spelade ingen roll om någon vann alla  kibatzumatcher i sin karriär om det inte var av lust. Hur skicklig en spelare än var så uppmanades den att satsa på det där andra, det där som är mycket roligare men inte lika ärofyllt eller coolt. Många mycket skickliga  kibatzuspelare hade avslutat sin karriär för att ägna sig åt till synes meningslösa sysslor. Btrsch-odling. Kartritning. Eller, som i Jonatans fars fall, bergbrytning. Han hade varit en skicklig spelare. En av de bästa. Men hjärtat fanns inte med. Han sprang mest omkring och tänkte på sin flickvän, som senare skulle bli Jonatans mor, och mineraler. Det var det enda som betydde något för honom. Och senare Jonatan, naturligtvis.

För goldaino-munkar var mental styrka den egenskap man höll högst. Att både kunna hålla sitt lugn och medvetet styra den andras tankar åt ett håll som ger en fördel är en viktig del av utbildningen. Suggestion. De skickligaste munkarna kunde få dig att somna om på din bröllopsmorgon, sas det. Jonatans far låg inte långt ifrån och hans specialitet var att droppa gift i sina motståndares öron. Lustigt nog hade Jonatans mor en lika stor talang för att försvara sig från andra människors försök att styra hennes medvetande, vilket i sin tur antagligen var den enskilt viktigaste faktorn som hade hållit ihop föräldrarnas äktenskap så länge som det hade varat.

Jonatan undrade åter varför han nödvändigtvis skulle bli nostalgisk mitt i alltihop när Grahma knackade på axeln.

– Du sa att vi hade bråttom? Vi måste stå på för att komma med hissen. Här hjälper inget kort.

– Okej, sa Jonatan och bröt sina tankar.

Hissarna var stora som bussar och alltid bräddfulla med personer som skulle upp och ned i det hundra våningar höga tornet som växte upp ur den katedralliknande undervåningen. I huset höll majoriteten av ministerierna i staden till, och på de översta tretton våningarna huserade säkerhetsministeriet.

Jonatan såg inte fram emot hissfärden. Det var nästan lika svårt att komma ut ur hissen som in i den. Många vana hissanvändare råkade många gånger ut för att åka upp och ned i huset i väntan på att klämma sig fram till hissdörrarna i rätt läge. Tsitargerna och andra flygande personer flög folk mellan våningarna, men det var lång kö till deras tjänster. Och över sjuttionde våningen flög ingen frivilligt.

Grahma hade förberett ett trick. Han stod vid hissdörrens vänstra sida med ryggen mot hissen och rumpan lite lätt putande. Han vinkade åt Jonatan att ställa sig framför honom. När en hiss stannade bakom Grahma backade han långsamt in i strömmen av folk på väg ut. De undvek hans utsträckta ändalykt och en liten springa bildades som Grahma föste in Jonatan in. Jonatan svaldes av klumpen av folk och kände snart hur Grahma följde efter honom. Jonatans hjärta slog hårt. Han gillade varken trånga utrymmen, hissar eller att vara nära främlingar. Han gillade inte hissmusik heller och högtalarna dånade ut autogenererat skval som var ett resultat av en algoritm som jämkade samman all populär musik i gemenskapen. Resultatet var kränkande uselt, tyckte Jonatan. Ett oförargligt pladder utan mening eller mål. 100 våningar till av det här? Nåväl, tänkte Jonatan, bara 97 till.

– Det brukar lätta efter 75. Ovanför där är det bara stabilt och tråkigt. De flesta flockas kring mitten. Idrott. Simmarlicenser. Du vet.

Jonatan nickade. Hans huvud dunsade in i ryggen på en lilaklädd dangerier. Antagligen på väg till ministeriet för andlig mångfald. Bra att hålla rygg på. Andliga låg på 83–86, strax under säkerhet. Dangerierna med sin synkretistiska religion såg det som sin uppgift att ständigt omvärdera sin tro i ljuset av andra religioner. Ett oändligt sökande efter det där som förenar all religion. De användes ofta som medlare i olika konflikter tack vare sin förmåga att se saker i olika perspektiv. Ofta fungerade hotet om att man skulle dra in smärtmonster från röda bergen och helt enkelt tvinga folk att komma överens, vilket kan vara en bidragande förklaring till dangeriernas skicklighet. I valet mellan att komma överens med hjälp av dem eller utsättas för timmar av envis argumentation åtföljd av enorma, om än ofarliga, smärtupplevelser blev det oftast dangerierna som vann.

Grahma verkade ha fått samma tanke. Han nickade mot dangeriern. Jonatan nickade tillbaka.

Hissen reste vidare. Passagerarna kom och gick, men Jonatan och Grahma stod bra till och kunde hålla sin plats i princip hela vägen.

Jonatan funderade i det lila, svaga ljus som avgavs från dangerierns kappa. Varför hade Grahma trott på honom i det närmaste direkt? Jonatan skulle ha betraktat sig själv som en dåre eller en rättshaverist i samma läge. Under uppväxten hade han många gånger försökt ljuga för fadern. Jonatan var aldrig ett besvärligt barn, men ibland hände det att han bröt en och annan regel. Dessutom gillade han att testa om han kunde komma undan med en lögn. Lite av en sport, för pappan också. Av alla de hundratals gånger han hade försökt att ljuga hade pappan avslöjat honom alla gånger utom ett handfull. Han hade en onaturlig förmåga att se när någon ljög. Däremot kunde han inte räkna ut vad som egentligen var sant. Det var en viktig skillnad menade han.

– Tänk dig att någon har stulit ett äpple i en affär, brukade han förklara. En person tror sig veta vem snattaren är, en nära vän, men ljuger för att skydda vännen. Vännen är i själva verket oskyldig. Det kan jag inte veta. Bara att någon ljuger.

Jonatan och pappan brukade diskutera om, på liknande sätt, någon har ont uppsåt när den gör något som leder till något alltigenom gott. Och motsatsen. Om någon försöker göra rätt och allt bara fel? Pappan brukade hävda att i den stund som man inser att det där bra man tro sig göra leder till sin motsats är man moraliskt ansvarig. Att gömma sig bakom att man inte visste håller inte i en värld av kunskap. Tusentals folks sammanlagda vetenskap var inte att leka med. Jonatan höll med, men han hade svårt att hålla med fadern om att drivkrafterna bakom handlingar som leder till något gott är ointressanta. Ondska och godhet existerade. Och det goda var bra i sig.

Farsan igen, tänkte Jonatan. Plötsligt insåg han. Grahma genomgick sin utbildning i samma kloster som hans far. Antagligen använde han samma teknik som fadern. Han hade fattat direkt att Jonatan hade talat sanning. Det hade inte spelat någon roll hur förvirrade han och Gunnar hade verkat. Grahma hade trott på Jonatan i princip innan han hade öppnat munnen.

Hur gammal var Grahma egentligen? Kunde han vara lika gammal som Jonatans far? Kunde de känna varandra? Åtminstone ha känt varandra? Faderns val av yrke, mineralog? med en förkärlek för rent gruvarbete – för att, som han sa komma närmare berget – måste ha resulterat i att han umgicks i helt andra kretsar än Grahma. Men det var inte ovanligt att folk höll kontakten långt efter de valt olika karriärer. Under utbildningen utkristalliserade sig grupper bestående av folk med olika förmågor och attityder. De fick lösa uppgifter som krävde att man använde alla i gruppen. Erfarenheten ledde ofta till att munkarna lärde känna varandra mer än i en familj. Många munkar, liksom Jonatans föräldrar, blev tillsammans med någon i sin grupp och höll kontakten med kamrater långt efteråt.

Till slut insåg Jonatan att det ju bara var att fråga. Inget konstigt med det. Han öppnade munnen men hann inte säga något. Grahma hade slingrat sig förbi honom och drog honom med sig ut ur hissen som tydligen var på 93:e våningen. Ett svalt, gigantiskt kontorslandskap bredde ut sig. Skrivbord av olika slag trängdes med vattentankar, olika sorters bikupeliknande konstruktioner och en stor jordklädd yta mitt i alltihop. Visserligen liknade flesta intelligenta arter i gemenskapen människor, men många varelser med hög intelligens levde under helt andra villkor än andra. Jordkryparna, maskliknade varelser som levde hela sina liv under jord men hade kontakt med folk på ytan, pratade en speciell version av pijdin – som om de sjöng med hesa röster – som kunde vara svår att förstå.

Grahma pekade mot andra sidan av det väldiga kontoret. Jonatan såg rätt dåligt på långt håll, men såg att där fanns en rad stora fönster. Bakom var och en av dem fanns ett skrivbord och bakom varje skrivbord satt en person. Från olika planeter.

– I mitten, sa Grahma. Där sitter den som har mest makt i hela gemenskapen. Druiden.