I en essä från 2012, som publicerades i den inflytelserika vetenskapliga tidskriften Nature Climate Change, tycktes Anderson och Bows kasta en handske genom att anklaga många av sina forskarkollegor för att undvika att tala ur skägget vad gäller det slags förändringar som klimatförändringarna krävde av mänskligheten. Här är det på sin plats med ett längre citat:
… när utsläppsscenarion utvecklas tenderar forskare återkommande att betydligt förminska innebörden av sina analyser.

När det handlar om att undvika en 2 graders ökning översätts »omöjligt« till »svårt men genomförbart«, medan »akut och radikalt« dyker upp i termer av »utmanande« – allt för att blidka ekonomins (eller, mer exakt, finansvärldens) gud. Ett exempel: för att undvika att överskrida den smärtgräns som ekonomerna har fastslagit för utsläppsminskningen, antas osannolikt tidiga toppnivåer av utsläpp i kombination med naiva föreställningar om »stora« ingenjörsinsatser och snabb implementering av koldioxidsnål infrastruktur.

Än mer bekymmersamt är att samtidigt som utsläppsbudgetarna minskar föreslås i allt ökande grad geoengineeringsinsatser – allt för att försäkra sig om att ekonomernas diktat förblir icke ifrågasatta.

Med andra ord har forskarna, i syfte att framstå som resonliga inom nyliberala ekonomiska kretsar, dramatiskt mildrat slutsatserna av sin forskning. I augusti 2013 uttryckte sig Anderson ännu mer rättframt, och skrev att tåget för stegvis förändring hade gått:

Det är möjligt att en uppvärmningsgräns på max 2 grader vid 1992 års Earth Summit (FN:s konferens om miljö och utveckling), eller till och med vid millennieskiftet, hade gått att uppnå genom betydande utvecklingsförändringar i den politiska och ekonomiska hegemonin. Men klimatförändringarna utgör ett ackumulerande problem!

Nu, år 2013, står vi i de (post)industriella högutsläppsländerna inför ett helt annat framtidsperspektiv. Vår fortsatta och kollektiva hejdlösa kolförbränning har slösat bort alla möjligheter till den »utvecklingsförändring« som den tidigare (och högre) kolbudgeten på 2 grader tillät. Idag, efter tjugo års bluffande och lögner, kräver den återstående 2-gradersbudgeten en revolutionär förändring av den politiska och ekonomiska hegemonin (deras kursivering).

Vi borde antagligen inte förvånas över att vissa klimatvetare är smått uppskrämda av den radikala innebörden av sin egen forskning. Merparten av dem ägnade sig bara åt att stillsamt mäta iskärnor, pröva globala klimatmodeller och studera försurningen av haven, bara för att upptäcka, som den australiensiske klimatexperten och författaren Clive Hamilton uttrycker det, att de »ovetande destabiliserade den politiska och sociala ordningen«.

Men det finns så många människor som är väl medvetna om klimatvetenskapens revolutionära natur. Det är därför som vissa av de regeringar som bestämde sig för att slänga sina klimatåtaganden över bord för att i stället gräva upp mer kol har varit tvungna att hitta än mer skurkaktiga metoder för att tysta och trakassera sina nationers forskare.

I England håller den här strategin på att bli alltmer tydlig: Ian Boyd, miljödepartementets högste vetenskaplige rådgivare skriver att forskare bör undvika »antydningar om att lagstiftningen är rätt eller fel«, att de bör uttrycka sina åsikter »genom att samarbeta med officiella rådgivare (som mig), och genom att utgöra förnuftets, snarare än kritikens, röster i det offentliga livet.«

Men sanningen kryper ändå fram. Det faktum att den gamla vanliga jakten på profit och tillväxt destabiliserar livet på jorden är inte längre något som vi behöver läsa om i vetenskapliga tidskrifter. De tidiga tecknen uppdagas inför våra ögon. Och vi är allt fler som reagerar i enlighet med det: blockerar frackingprojekt i Balcombe i England; griper in i arktiska borrningsförberedelser i ryska vatten (precis som Greenpeace har gjort), drar tjärsandsaktörer inför rätta för att ha förbrutit sig mot ursprungsfolkens rättigheter, och ett oräkneligt antal andra små och stora motståndshandlingar.

I Brad Werners datamodell är detta den »friktion« som krävs för att dra ned takten på de destabiliserande krafterna. Den framstående klimataktivisten och författaren Bill McKibben kallar det »antikropparna« som reser sig för att kämpa mot planetens »stigande feber«.

Det är inte en revolution ännu, men det är en början. Och om den sprider sig kanske den lyckas ge oss den tid vi behöver för att komma på hur vi ska leva på en planet som inte är helt och hållet körd.

KLIMATTIDEN KONTRA DET STÄNDIGA NUET
Vi fick klimatkrisen i knät vid en tidpunkt i historien då de politiska och sociala villkoren var unikt fientligt inställda till ett problem av det här slaget och den här omfattningen – en tidpunkt som motsvarade slutet på 1980-talets , »kör hårt«-era, då fälttåget som skulle sprida den oreglerade kapitalismen över hela världen inleddes.

APRIL 2014
Det här är en berättelse om dålig tajming. Ett av de mest upprörande sätten som klimatförändringsdriven utrotning redan utspelar sig på sker genom något som ekologerna kallar mismatch, »dålig matchning« eller mistiming, »feltajming«. Uppvärmningen kan få djurarter att missa en väsentlig näringskälla, en näringsmässig otakt som är skadlig i synnerhet i fortplantningsperioder, då bristen på tillräcklig föda kan leda till snabb populationsförlust.

För att ta ett exempel: många sångfågelsarters migrationsmönster har utvecklats över tusentals år så att äggen kläcks under exakt samma period som näringskällorna – exempelvis larver – är som rikligast, vilket ger föräldrarna goda möjligheter att ge näring åt sina hungriga ungar. Men eftersom våren nuförtiden ofta är tidig kläcks även larverna tidigare, vilket innebär att de i vissa områden är mindre rikligt förekommande när fågelungarna kläcks. Detta medför i sin tur ett antal möjliga konsekvenser för den långsiktiga överlevnaden.

Ett annat är exempel är västra Grönland, där kariboerna kommer till sina kalvningsplatser och upptäcker att de  inte är synkade med de foderväxter som de har varit beroende av   i tusentals år, och som nu växer tidigare på grund av stigande temperatur. Det innebär att karibo-kor får mindre energi till mjölkutsöndring och reproduktion. Den dåliga matchningen har kopplats till en påtaglig minskning av antalet födda kalvar och av deras överlevnad.

Forskarna undersöker fall av klimatrelaterad feltajming bland dussintals arter, från silvertärnor till svartvita flugsnappare. Men det finns en viktig art som de missar: oss. Homo sapiens. Även vi lider svårt av klimatrelaterad feltajming, även om det råkar vara i en kulturhistorisk snarare än biologisk mening.

Problemet för oss är att vi fick klimatkrisen i knät vid en tidpunkt i historien då de politiska och sociala omständigheterna stod i unik motsättning till ett problem av det här slaget och den här omfattningen: slutet på 1980-talets »kör hårt«-era, då fälttåget som skulle sprida den avreglerade kapitalismen över hela världen inleddes. Klimatförändringarna är ett kollektivt problem som kräver kollektiva åtgärder på en skala som mänskligheten faktiskt aldrig har lyckats åstadkomma. Dessvärre var det något som allmänheten blev medveten om mitt under ett pågående ideologiskt krig mot blotta idén om det kollektiva.

Denna djupt olyckliga feltajming har skapat hinder av alla de slag för vår förmåga att effektivt gripa oss an den här krisen. Den innebar att företagens makt var på uppåtgående i just det ögonblick då vi mer än någonsin tidigare hade behövt ta kontroll över företagens beteende för att skydda livet på jorden. Den innebar att ordet reglering betraktades som ett skällsord i just det ögonblick som vi hade behövt regleringsmakten som mest.

Den innebar att vi styrs av en politikerklass som inte förmår göra annat än att nedmontera och svälta ut offentliga institutioner i just det ögonblick då behovet att förstärka och återuppfinna dem är som störst. Och den innebar att vi sitter med ett helt batteri »frihandelsavtal« som bakbinder lagstiftarna i just den stund då de skulle behöva maximal flexibilitet för att lyckas genomföra en massiv energiomställning.

Att konfrontera dessa olika strukturella hinder för den kommande ekonomin, liksom att formulera en anslående vision för hur livet efter kol-eran kommer att se ut, utgör ett väsentligt uppdrag för alla seriösa miljörörelser. Men det är inte den enda uppgiften. Vi måste också konfrontera hur den dåliga matchningen mellan klimatförändringarna och den förhärskande marknaden har skapat hinder inom oss själva, som gör det desto svårare för oss att betrakta denna så akuta mänskliga kris annat än med förstulna, livrädda blickar.

Marknadens och teknikens triumfer har förändrat våra vardagliga liv till den grad att vi nu saknar den kritiska observationsförmåga som krävs för att vi ska kunna övertyga oss själva om att klimatförändringarna verkligen innebär ett nödläge – men också ha tillförsikt om att det går att leva på ett annat sätt.

Och som av en händelse: precis när vi behövde samlas höll vårt offentliga rum på att upplösas, precis när vi behövde konsumera mindre tog konsumismen över i stort sett alla aspekter av våra liv, precis när vi behövde sakta in och observera förmådde vi bara se det som omedelbart fanns för handen, fångade i det ständiga nu som skapas av våra lika ständigt uppdaterade sociala medier. Detta är vår dåliga matchning med klimatförändringarna, och den påverkar inte bara vår egen art utan potentiellt sett också alla andra arter på jorden.

Den goda nyheten är att vi människor, till skillnad från kariboer och sångfåglar, äger förmågan till avancerat tänkande och därmed också förmågan att avsiktligt anpassa oss mer: vi kan förändra gamla beteendemönster oerhört snabbt. Om de föreställningar som styr vår kultur står i vägen för vår räddning står det också i vår makt att förändra de föreställningarna. Men innan det kan ske måste vi förstå den dåliga matchningen mellan oss och klimatförändringarna på ett mer personligt plan.

VI HAR ALDRIG LÄRT OSS ATT VARA ANNAT ÄN KONSUMENTER
Klimatförändringarna kräver att vi konsumerar mindre, men vi har aldrig lärt oss att vara annat än konsumenter. Klimatförändringarna är inte ett problem som enkelt kan lösas genom att köpa något annat – en hybridbil i stället för en suv, lite klimatkompensation när vi flyger. I grunden är detta en kris som har uppstått på grund av de jämförelsevis rikas överkonsumtion, vilket innebär att världens mest maniska konsumenter kommer att vara tvungna att konsumera mindre för att andra ska ha tillräckligt för att leva.

Problemet ligger inte i »den mänskliga naturen« som vi så ofta får höra. Shoppingbehovet är inte medfött, och vi har i ett relativt nära förflutet varit lika lyckliga (i många fall lyckligare) med mindre konsumtion. Problemet ligger i den överdrivna roll som konsumtionen har kommit att spela i vår specifika tidsålder.

Den sena kapitalismen lär oss att skapa oss själva genom våra konsumentval: det är genom att shoppa som vi formar våra identiteter, finner gemenskap och uttrycker oss. Att säga till människor att de inte får shoppa så mycket de vill eftersom planetens underhållssystem är överbelastade kan därmed uppfattas som ett personangrepp, som om vi sade att de inte får vara sig själva. Det är antagligen därför som bara det tredje av miljörörelsens ursprungliga tre ledord (minska, återanvänd, återvinn) någonsin har lyckats vinna gensvar, eftersom det tillåter oss att fortsätta shoppa så länge vi slänger skräpet i rätt låda.

Vi vet vid det här laget att det tredje ledordet inte har tjänat något till: över hela USA finns nu berg av hämtmat-förpackningar av plast och skräppost, som konsumenterna trodde var på väg till återvinningsstationer för att förvandlas till mer användbara föremål. I själva verket åker de raka vägen till nedgrävda soptippar eller bränns – och båda alternativen ger upphov till enorma mängder växthusgas. Skälet till detta är att Kina 2018 kraftigt drog ned på mängden återvinningsbart avfall, som tidigare togs emot, när det visade sig att denna lågmarginalindustri hade orsakat svåra hälso- och miljöproblem.

De två andra, som går ut på att konsumera mindre, föll i stort sett platt till marken.

Ordfront förlag 2020