Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

– … som om du skulle omfamna ett stort träd.

Den kom ur marken, rösten som sa till människorna på gräsmattan hur de skulle röra sig och vad rörelserna betydde. Mjuka, flytande rörelser, en mycket låg röst som tycktes vilja krypa innanför huden på ett sätt som Nisse helst hade velat slippa.

– Låt dina ben svaja som bambu.

Den vithåriga docenten stod vänd emot honom, med ryggen mot instruktören, och såg ut som om hon ville säga något. Bredvid henne stod en assistent av något slag som då och då bad henne vända sig om och delta i gymnastiken. Men det tog bara ett par sekunder innan hon vände sig om igen och såg på Nisse med ett litet leende, som om det var de två som visste.

– Samla din energi.

Assistenten vände docenten åt rätt håll igen, mannen i de lila byxorna förde armarna i stora cirklar och alla gjorde som han. Rörelserna såg enkla och långsamma ut, men det kändes i musklerna. Det hade känts bra om det inte hade varit för den gamla tanten som när som helst kunde vända sig om och glo. Nu förde instruktören händerna mot magen och förde dem runt igen, och nu vände hon sig om …

– Hej, är det något särskilt du vill? frågade han.

– Jag vet vem du är, viskade hon.

– Vi sågs i Visdomens hus.

Men det var nog inte meningen att man skulle prata, så sen blundade han och bara gjorde som rösten i marken sa. När passet var slut spred alla ut sig igen åt olika håll och Nisse såg till att snabbt komma utom synhåll för docenten. Han ville prata med en ”vanlig människa”, kanske någon som byggde satelliter. Eller någon från motståndsrörelsen, om det nu fanns en sådan.

Armbandet plingade till och meddelade att han nu hade gått 863 steg, att det var bra jobbat och dags för ett glas uppfriskande fruktte, som av en händelse serverades alldeles i närheten. Nisse hade fått nog av att lyda det talande id-armbandet. Istället gick han in mot mitten av parken. På väggarna som omgav Ögat fanns vertikala odlingar med doftande kryddörter, och här och där fönster i olika höjd, så man kunde titta in på vad som hände där inne.

Det verkade pågå aktivitet i flera plan där inne – det fanns ett djupt schakt, man kunde ana tunnlar som mynnade ut där och ovanför dem löpte broar och gångar kors och tvärs. Robotar for fram och tillbaka, inga androider utan stora och små himmelsblå industrirobotar. En och annan människa fanns där också, men det verkade vara robotarna som gjorde det mesta. Ett svagt slamrande hördes, men det mesta försvann i sorlet av folk och fåglarnas kvittrande i träden.

– Du behöver fylla på vätska, sa armbandet.

– Nej tack, sa Nisse.

Men när armbandet började redogöra för hans aktuella vätskebalans med ord som osmolalitet fick han nog och gick in och beställde ett glas körsbärste. Några tonåringar satt och pratade vid bordet intill och han spetsade öronen. En av dem stod på tur att skickas upp till ett satellunity endera dagen och berättade för de andra om ”mikrogravven” som skulle vara igång fjorton timmar per dag så att man bara var tyngdlös när man sov. Synd, tyckte de andra, tyngdlöshet var ju kul.

Nisse skulle precis gå över och fråga om han fick sätta sig hos dem och se om han kunde få några pratminus. Men se där vem som kom haltande över golvet, stödd på en käpp – det var docenten. Hon hade siktet inställt på honom, hon var röd om kinderna och hade något nytt i blicken. Närvaro. Det var någon hemma bakom de blå ögonen.

– Där är du ju! sa hon och började fippla med stolen.

Hon försökte dra ut den med ena handen och hålla i sig med den andra, men höll fortfarande i käppen och tappade nästan balansen. Nisse hjälpte henne och hon sjönk ner på stolen.

Jo, han var säker: hon var den tredje personen som Joel Emmer hade visat en bild av på infran. Freddy, Ante och Lydia Petersén, fast han inte visste att hon hette så då. Hon var inte bara gammal nog att gå i pension, hon hade nog varit det i tjugo eller trettio år. Stackars gamla tant som tvingades irra runt i Visdomens hus, tänkte han.

– Ja, här är jag, sa han.

Han reste sig och hjälpte henne med stolen, lutade käppen mot bordet bredvid och frågade om han skulle beställa något åt henne.

– Tack ska du ha, en kopp kaffe, tack.

Så satt hon där och smuttade på en kopp snabbkaffe och såg på honom över glasögonkanten. Egentligen var det skumt att Joel hade frågat om han kände igen henne, som om hon var efterlyst eller nåt. När hon jobbade på samma ställe som hans egen brorsa.

– Jaha, vem är du då? frågade Lydia Petersén.

– Nisse López från Kio. Och jag tror att du är Lydia Petersén, docent i interaktiv logik vid Visdomens hus, sa han.

– Interstellär logistik, sa Lydia. Precis.

– När vi träffades i går i Visdomens hus trodde du att jag var en docka, sa Nisse.

Han sa det lite skämtsamt, som en rolig detalj, men Lydia stelnade till och tittade ner i bordet.

– Äsch, dumheter, det trodde jag inte alls, muttrade hon.

Nisse tänkte att han inte borde ha nämnt det. Om hon var klar i huvudet nu kanske hon tyckte att det var obehagligt och pinsamt.

– Du är inte från Kio, unge man. Du kommer från forntiden, sa Lydia.

– Varför säger du så?

– Om du ska leka kurragömma är det ingen idé att vi pratar. Men annars kan du hjälpa mig och jag kan hjälpa dig.

Från forntiden – hon visste att han inte var från den här tiden. Det var plötsligt allvar, men vilken sorts allvar? Och var det inte riskabelt att sitta här och prata? Freddy hade sagt att det alltid var någon som hörde, speciellt när man inte hade tänkt sig det.

Hon hade berättat om när hon, Ante, Canberra och Noor planerade att fly från Xpan 7. De kunde aldrig prata högt och inte kommunicera digitalt. De träffades i sandlådan i Fontänparken på kvällarna och spelade luffarschack. Mellan matcherna skrev de i sanden till varandra. De skrev och suddade ut, skrev nytt och suddade ut. Långa diskussioner som inte lämnade några spår. Utom i Canberras minne, där varje ord fanns kvar.

– Är det här ett bra ställe att prata på, då? frågade han.

– Jag dricker ur mitt kaffe. Sen går vi en bit. Tiotusen steg om dagen, du vet.

Här fortsätter Xpan-projektet.