Trött efter en lång dags arbete sätter jag mig framför teven och kör igång en dokumentär om Venezuela. Det är inte den första. Jag har ägnat de senaste veckorna åt att försöka förstå Hugo Chávez, presidenten som var lika älskad av stora delar av landets befolkning som han var hatad av högerkrafter över hela jorden.

Det är antagligen en omöjlig uppgift att försöka skapa en objektiv, balanserad bild av honom. För varje artikel, reportage eller smart analys blir jag bara mer och mer osäker, tänker jag medan jag dricker en kopp kaffe till för att hålla mig vaken en liten stund till. När jag tar sista klunken hör jag en röst från teven som jag släppt med blicken för ett ögonblick.

Ett stort, leende ansikte stirrar på mig från skärmen.

– Hej, kamrat, säger ansiktet som visar sig tillhöra Chávez. Jag kanske inte gjorde allt rätt, men du får lov att fatta att det inte är det lättaste att stå upp mot amerikansk imperialism och kapitalägarnas reaktionära försvar av ett omänskligt system. Du är naiv om du tror att det går att göra revolution, om än en demokratisk, utan att du måste försvara den.

När förvåningen släpper hälsar jag tillbaka och frågar om inte bilden av honom vi fått av honom häri Sverige är sann.

Ingen obildad tölp

– Många beskrev mig som en tölp, en brutal sälle utan bildning, säger han. Det är så det fungerar. Titta på alla andra starka folkliga vänsterledare. Det är kapitalismen som försvarar sig.

I själva verket var han en bildad person. Redan som barn på sextiotalet hade han ett stort intresse för litteratur och konst. Den marxistiska poeten Pablo Neruda betydde mycket för honom och han intresserade sig tidigt för Venezuelas historia. Hans socialistiska idéer utvecklades tidigt. Inte minst tack vare hans mormor.

– Jag inspirerades av henne. Hon hade ett självklart solidariskt sinnelag. Jag menar, hon tog hand om mig trots att hon knappt hade råd med mer än en liten hydda att bo i. Men mina föräldrar hade det ännu sämre och mormor lärde mig att det alltid går att dela med sig trots att man inte har nog själv.

– Det är ofta så, svarar jag. De svaga bär de svaga. De fattiga föder de fattiga. Solidaritet kommer sällan uppifrån.

Som sjuttonåring antogs han till Venezuelas militärakademi där man inlett ett ny utbildningssystem, utöver den militära utbildningen ville man ge kadetterna utbildning i filosofi, kultur och humanistiska ämnen.

– Paradoxalt nog började nog den demokratiska revolutionen med min utbildning till officer. Jag hade tidigare läst en del marxistiska texter och upplysningsfilosofi, men nu fick jag fördjupa mig mer i liberala och socialistiska tänkare. Det socialistiska tänkandet framförallt gjorde att jag inte kunde blunda för orättvisorna jag såg när jag till slut blev officer.

Chávez fick i uppgift som tjugoettåring att leda en antigerillagrupp som främst skulle bekämpa den väpnade vänstergruppen Bandera Roja. Med tiden insåg han att han inte kunde stå för de metoder som militären använde, bland annat såg han tortyr och mord på gerillasoldater och oppositionella. Han började kritisera brotten mot de mänskliga rättigheterna och inspirerades att bilda en politiskt radikal rörelse för att ändra på missförhållandena. Vägen till makten inleddes.

Uppror mot misslyckad nyliberal politik

Efter påtryckningar från Internationella Valutafonden med USA i spetsen genomförde 1989 dåvarande presidenten Perez aggressiva nyliberala ekonomiska reformer. Offentlig sjukvård privatiseras, gemensamma välfärdssystem monterades ner. Detta ledde till dramatiskt ökade inkomstklyftor och fattigdom. Hundratusentals människor gav sig ut på gatorna och protesterade. Regimen svarade med brutalt våld.

Efter att hundratals obeväpnade demonstranter mördats av polis och undantagstillstånd införts fick stora grupper nog av Perez. I januari 1992 försökte en grupp ledd av en militär elitstyrka under Hugo Chávez störta presidenten, men kuppförsöket misslyckades och Chávez hamnade i fängelse.

– Men precis som jag sa då hade vi bara misslyckats för tillfället, säger han. Paradoxalt nog var det nog det misslyckandet som senare ledde till att vi lyckades. Jag höll tal i teve innan de hann slänga mig i fängelse och nådde stora befolkningsgrupper. Tiden i fängelse gjorde mig också till en hjälte i många människors ögon.

Efter två år släpptes han fri och gav sig genast ut på en turné i landet med målet att skapa stöd för en egen variant av demokratisk socialism. 1998 valdes han till president, vilket han förblev fram till sin död 2013. Under sin tid vid makten genomförde han många populära reformer. Fri sjukvård, ambitiösa utbildningsprogram och ett utbyggt välfärdssystem där inkomsterna från oljan nådde stora delar av befolkningen gjorde att han sågs som landets första folkliga ledare.

Samtidigt höjdes kritiska röster från oppositionen inom landet och internationellt. Den inhemska kulturen blomstrade på många sätt tack vare insatser från regeringen, men den slog också hårt mot privata medieföretag.

– Jag förstår att du ville minska den amerikanska kommersiella kulturens grepp över Venezuela, jag gillar verkligen att du satsade på folkmusik, på bokcirklar och på att öka intresset för latinamerikansk och europeisk kultur. Frågan är bara varför det var nödvändigt att fängsla ägare till tevebolag? Och att tvinga alla tevebolag att sända dina tal?

– Du snackar om kuppmakare. Om folkets fiender. Om människor som använde sin makt över medierna för att försöka störta en folkvald president. Är det så konstigt att sätta en sån person i fängelse? Jag är övertygad om att ett sådant brott skulle leda till fängelsestraff också hos er i Sverige. Det där med talen kanske inte var en så bra idé. Det retade en massa människor har jag insett i efterhand.

Folkligt stöd

Det kommer aldrig att gå att se objektivt på Venezuelas tid under Chávez. Hans popularitet bland landets befolkning går inte att ta fel på. Inte heller går det att bortse från det hårda trycket från hans motståndare bland kapitalägare framförallt. Den amerikanska motviljan mot vänsterregimer i Sydamerika ledde till att USA stödde motståndet som så ofta i andra länder. 2002 försökte högeroppositionen tillsammans med grupper från militären att störta honom. Kuppen misslyckades. Redan efter 48 timmar avsattes den nya regeringen efter massiva demonstrationer.

– En stor majoritet av folket stödde mig. Min makt byggde verkligen på en demokratisk majoritet. Jag var ingen kuppmakare, ingen diktator. Inte mer än någon amerikansk president i alla fall. Deras makt är också stor och det amerikanska folket får välja sin framtid, det ska jag inte lägga mig i, men det är hyckleri att påstå att mitt Venezuela skulle vara mindre demokratiskt än USA.

– Du inskränkte pressfriheten, påpekar jag. Du begränsade yttrandefriheten på olika sätt. Trots oljeinkomsterna tvingades du devalvera valutan. Visst behandlades Venezuela hårt av bland andra USA och visst kan en radikal samhällsförändring skapa motsättningar som kan leda till våld som riktas mot själva demokratin, men jag förstår faktist inte varför det ska vara så svårt att bygga socialism utan att bli auktoritär.

– Auktoritär? Han slår ut med handen i en dramatisk gest innan han fortsätter. Jag vet inte. Är det auktoritärt att radera ut fattigdomen? Borde inte demokratins högsta mål vara att se till att alla kan läsa och skriva? Att alla har tillgång till sjukvård, någonstans att bo?

– Jag håller med. Det går inte att tala om en fungerande demokrati så länge som det finns hungrande barn, vuxenalfabetism och så länge som din inkomst bestämmer om du ska överleva om du får en svår sjukdom. Men varför skulle det stå i motsättning till ett öppet och fritt samhälle? Borde det inte vara tvärtom?

– Ja, det har du rätt i. Men det spelar ingen roll hur höga ambitioner man har. Den politiker som vill sätta samhällsekonomin under demokratisk kontroll, vilket ju är vad socialism egentligen handlar om, kommer att att möta på motstånd. Det är ett moment 22. Det går inte att befria ett folk utan att försvara revolutionen.