Här kommer sista delen av Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att ha kunnat bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken har gått som följetong på tidningensyre.se eller i Syreappen.
De som är kritiska till Green New Deal har mängder av seriösa argument för att allt detta är dömt att misslyckas. Den politiska förlamningen i Washington är verklig. Till och med i en värld där klimatförändringsförnekande republikaner inte längre hade makten skulle det finnas massor av mittenpolitiska demokrater som var övertygade om att deras väljare inte var sugna på radikal förändring. Åtgärdspaketen är dyra, och det skulle krävas ett herkulesarbete för att få igenom budgetarna.
Ett bättre tillvägagångssätt, får vi höra, skulle vara att driva fram klimatåtgärder som många till höger skulle ställa sig bakom: en övergång från kol till kärnkraft, eller en smärre koldioxidskatt som kan komma alla medborgare till godo i form av »återbäring«. Det främsta problemet med den här typen av stegvis för- ändring är att den helt enkelt inte är tillräcklig för att göra det som måste göras. En koldioxidskatt som skulle kunna få stöd av republikaner som badar i fossilbränslepengar vore alltför låg för att ha någon inverkan. Kärnkraft är dyrt och tar tid att implementera jämfört med förnybara energikällor – för att inte tala om de risker som uranbrytning och avfallslagring innebär.
Sanningen att säga går det inte att genomföra en så radikal och snabb utsläppsminskning som krävs för att vi ska kunna bryta den här farliga kursen utan en genomgripande förändring av såväl industrin som infrastrukturen. Den goda nyheten är att Gree New Deal inte är tillnärmelsevis så opraktisk eller orealistisk som många av dess kritiker hävdar. Detta är vad jag har argumenterat för genom hela den här boken, men i det följande kommer ytterligare nio skäl till varför Green New Deal faktiskt utgör en möjlighet – en möjlighet som blir större för varje gång vi går ut och propagerar för den.
Green New Deal kommer att skapa enorma mängder jobb
Det visar sig på alla platser i världen där man har gjort stora investeringar i förnybar energi och effektivitet att dessa branscher leder till oerhört många fler jobb än vad fossilbränslebranschen gör. När delstaten New York förband sig till att hälften av energiförsörjningen ska härröra från förnybara energikällor 2030 (vilket inte är snabbt nog) konstaterades omedelbart att antalet arbetstillfällen sköt i höjden.
En Green New Deal så som den formulerats i USA kommer med sin accelererade tidslinje att bli en veritabel jobbskaparmaskin. Den gröna ekonomin skapar till och med utan statligt stöd och i själva verket med aktivt sabotage från Vita huset – redan många fler jobb än olje- och gasindustrin. Enligt 2018 års US Energy and Employment Report (USEER, energidepartementets rapport om energi och sysselsättning) var antalet arbetstillfällen inom vind-, solkraft och andra rena energibranscher tre gånger så många som inom fossilbränslesektorn.
Detta tack vare kombinationen av statliga och kommunala stimulansåtgärder och den kraftigt sjunkande kostnaden för förnybar energi. En Green New Deal skulle leda till en explosiv ökning av denna industri samtidigt som den skulle säkra att dessa anställningar innebar löne- och förmånsvillkor motsvarande dem i olje- och gassektorn.
Det saknas inte forskning som stödjer detta. Ett exempel är en studie från 2019 om ett Green New Deal-liknande programs inverkan på sysselsättningen i delstaten Colorado, enligt vilken betydligt fler jobb skulle skapas än förloras. Studien, som publicerades av Institutionen för ekonomi och politisk-ekonomisk forskning vid University of Massachusetts Amherst, undersökte vad som skulle krävas för att Colorado skulle uppnå en halvering av utsläppen vid 2030. Den fann att omkring 585 jobb på mindre kvalificerad nivå skulle förloras, men att investeringar i ren energi om 14.5 miljarder dollar om året »skulle skapa omkring 100 000 jobb om året i delstaten.«
Det finns många fler studier som kommer till liknande frapperande resultat. En plan som framfördes av den amerikanska ideella stiftelsen BlueGreen Alliance, en organisation som sammanför fackföreningar och miljöaktivister, beräknade att en årlig investering på 40 miljarder dollar i kollektivtrafik och höghastighetsjärnväg under sex år skulle skapa över 3,7 miljoner jobb under den perioden. Och enligt en rapport från det europeiska transportarbetarförbundet skulle omfattande åtgärder för en åttioprocentig minskning av utsläppen inom transportsektorn leda till att sju miljoner nya jobb skulle skapas över hela kontinenten, samtidigt som ytterligare fem miljoner jobb inom den rena energisektorn i Europa skulle kapa utsläppen från elproduktionen med nittio procent.
1. Finansieringen av den kommer skapa en mer rättvis ekonomi
FN:s klimatrapport 2018 påpekade det nödvändiga i att begränsa uppvärmningen till under 1,5 grader. Den gjorde också klart att priset kommer att bli astronomiskt om vi inte radikalt agerar för att minska utsläppen. Panelen uppskattar att de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturökning på 2 grader (i stället för 1,5 grader) globalt skulle uppgå till 69 biljoner dollar.
Självfallet skulle implementeringen av en Green New Deal också medföra stora kostnader, och programmets förespråkare har pekat på en mängd olika sätt att finansiera detta. Alexandria Ocasio-Cortez har sagt att den amerikanska versionen borde finansieras på samma sätt som alla tidigare nödutgifter: genom att den amerikanska kongressen med backning av den amerikanska centralbanken helt enkelt godkänner utgifterna. New Consensus, en tankesmedja med nära förbindelser till hennes förslag till åtgärder, menar att eftersom »Green New Deal kommer att producera nya varor och tjänster i takt med att nya kostnader uppstår och även absorbera dessa, så är det inte mer befogat att låta oron för hur programmet ska finansieras stoppa dess framåtskridande än när det handlade om skattesänkningar eller att stoppa krig.«
Samtidigt föreslår European Spring (rörelsen för den europeiska våren) en global minimiskattesats för företag i syfte att fånga in de skatteinkomster som vår världs Apple- och Googleföretag för närvarande undkommer tack vare transnationella skatteupplägg. Man efterlyser också en omkastning av den monetära ortodoxin genom offentliga investeringar i gröna obligationer stödda av centralbankerna. »För att konfrontera det verkligt existentiella hot som vi står inför i dag måste vi vända på de ekonomiska policyer som fört oss till denna avgrundsrand. Åtstramningar innebär utplåning.« Vissa analytiker, som Christian Parenti, har framhållit att regeringar kan bli drivande krafter i övergången ge- nom sina upphandlingspolicyer.
Kort sagt finns det en mängd olika sätt att hitta finansiering, bland annat sådana som angriper ohållbara nivåer av förmögenhetskoncentration och lyfter över bördan till dem som främst är ansvariga för klimatförstörelsen. Och det är inte svårt att ta reda på vilka det är. Vi vet, tack vare forskningen från Climate Accountability Institute (Institutet för klimatansvar) att häpnadsväckande sjuttioen procent av de totala växthusgasutsläppen sedan 1988 kan spåras tillbaka till bara etthundra företag och statliga fossilbränslegiganter, som utnämnts till »Carbon Majors«, koldioxidligans ledare.
I ljuset av detta finns det ett antal »föroreningsböter« som kan införas för att säkerställa att de som bär det största ansvaret för den här krisen också får anstränga sig mest för att påskynda omställningen – genom rättsliga skadestånd, högre royalties, och kapade subventioner. De direkta fossilbränslesubventionerna uppgår till omkring 775 miljarder dollar om året globalt sett, varav över tjugo miljarder enbart i USA. Den absolut första åtgärden borde vara att styra om dessa subventioner till investeringar i för- nybara energikällor och energieffektivitet.
Det är inte bara fossilbränslebolagen som i decennier har prioriterat sina egna megavinster framför den mänskliga artens säkerhet. Det har även de finansinstitutioner som gick i borgen för dessa investeringar gjort, med full kännedom om riskerna. Det är därför som regeringarna, utöver att slopa subventionerna till fossilbränslebranschen, kan insistera på att få en mycket mer rättvis andel av finanssektorns massiva vinster genom att driva igenom en transaktionsskatt som enligt Europaparlamentet globalt skulle kunna inbringa 650 miljarder dollar.
Och så har vi militären. Om militärbudgetarna i de tio länder som ligger högst på listan av militära omkostnader kapades med tjugofem procent skulle 325 miljarder dollar frigöras varje år, enligt siffror som rapporteras av Stockholms internationella fredsforskningsinstitut. Det är resurser som skulle kunna spenderas på energiomställning och på att förbereda gemenskaper för de extrema väderhändelser som väntar.
Samtidigt skulle en ringa enprocentig skatt för miljardärer inbringa fyrtiofem miljarder dollar om året, enligt Förenta Nationerna – för att inte tala om de pengar som skulle bli tillgängliga genom en internationell satsning på att stänga ned skatteparadisen. År 2015 beräknades de privata förmögenheter som ligger undangömda i skatteparadis jorden över uppgå till en summa av mellan 24 och 36 biljoner dollar, enligt James S. Henry, senior rådgivare i den Englandsbaserade organisationen Tax Justice Network (nätverket för skatterättvisa). Att stänga ned några av dessa skatteparadis skulle räcka ganska långt för att täcka kostnaderna för denna industriella omställning som vi så desperat behöver.
3. Den tar nödläget på allvar
En Green New Deal behandlar inte klimatkrisen som en bland andra viktiga prioriteringar. I stället följer den Greta Thunbergs maning att »handla som om jorden stod i lågor. För det gör den.« I själva verket är den deadline för omvälvande förändring som vetenskapen efterfrågar så kort att den lilla tidslucka vi förfogar över för att förhindra en verkligt katastrofal uppvärmning kommer att gå om intet om vi inte vidtar radikala åtgärder varje år under de kommande trettio åren. Att behandla nödläget som ett nödläge innebär att vi kan lägga all vår energi på att handla, snarare än att skrika på behovet av handling vilket är vad som pågår just nu.
Detta skulle i sin tur befria oss från den tärande kognitiva dissonans som krävs för att kunna leva i en kultur som förnekar att den så djupgående krisen är verklig. Green New Deal får oss alla att gå in i beredskapsläge: hur skräckinjagande det än må vara för vissa skulle det innebära en katharsis och en lättnad för många andra – i synnerhet unga människor – och alstra kraftfull energi.
4. Den går inte att förhala
Vissa har kritiserat Green New Deal-resolutionen för att den hävdar att USA måste sluta använda fossilbränslen inom ett decennium. Forskarna har sagt att världen måste uppnå netto noll-utsläpp vid 2050, så varför är det så bråttom? Det första svaret är »rättvisa«: rika länder som blev rika genom att gränslöst förorena måste fasa ut fossilförbränningen fortare, så att fattigare länder där majoriteten av befolkningen fortfarande saknar grundläggande tillgång till rent vatten och el kan få en mer gradvis omställning.
Men det andra svaret är strategiskt: en deadline på tio år innebär att det inte längre går att förhala. Fram till Green New Deal bestod alla politiska svar på klimatkrisen i att sätta upp oerhört ambitiösa mål flera decennier in i framtiden, långt efter att de politiker som utfärdade dessa löften skulle ha lämnat sina tjänster. De uppgifter som dessa politiker ålade sig själva var emellertid jämförelsevis enkla: t.ex. att införa klimatkompensationssystem eller avveckla gamla kolkraftverk för att ersätta dem med naturgas. Den digra uppgiften att konfrontera fossilbränsleindustrins hela affärsmodell överläts ständigt på efterträdarna.
Att ta till sig en tioårig tidslinje för omställning innebär inte att absolut allt måste genomföras på ett decennium. Resolutionen anger en ambitiös deadline med ett tillägg som upprepas flera gånger: »i den mån det är tekniskt genomförbart«. I grunden innebär detta att vi inte längre kan skjuta det hela på framtiden. Den innevarande politikergeneration som introducerar Green New Deal skulle äntligen säga: »Det är vi som kommer att se till att det blir gjort. Inte någon annan.«
Med tanke på den skada som frestelsen att ständigt förhala re- dan har inneburit för vår planet så är detta något märkvärdigt.
5. Den står pall för lågkonjunktur
Under de senaste trettio åren har ett av de största hindren för konsekventa framsteg i klimatkampen utgjorts av marknadens instabilitet. I tider då ekonomin är god finns det vanligtvis en viss vilja att upprätthålla en miljölagstiftning som innebär att man får betala lite mer för gas, el och »gröna produkter«. Men gång efter annan har denna vilja, begripligt nog, gått upp i rök så snart ekonomin har börjat svikta.
Det är kanske här vi har mest att vinna på att låta Franklin D. Roosevelts New Deal stå modell för hur vi ska gå till väga med klimatet, eftersom det mest berömda ekonomiska stimulanspaketet någonsin föddes ur en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid. När den globala ekonomin drabbas av ännu en nedgång eller kris, vilket säkerligen kommer att inträffa, kommer stödet för Green New Deal inte att rasa som fallet har varit för alla andra stora gröna initiativ i tidigare lågkonjunkturer. I stället kan stödet förväntas öka, eftersom ett storskaligt stimulanspaket som kan skapa miljontals jobbtillfällen kommer utgöra den bästa chansen att lindra människors ekonomiska nöd.
6. Den förebygger en backlash
När politikerna introducerar klimatåtgärder som inte har någon koppling till en mer omfattande agenda för ekonomisk rättvisa är dessa åtgärder, alltför ofta, aktivt orättvisa – vilket föga förvånande föranleder häftiga reaktioner från allmänheten. Se bara på Frankrike under Emmanuel Macron, som av sina opponenter hånas som »de rikas president«. Macron har anammat en klassisk idé om den »fria marknaden« för Frankrike, med allt vad det innebär av skattesänkningar för förmögna och storföretag, upphävande av surt förvärvade löntagarrättigheter, minskad tillgänglighet till högre utbildning – allt detta efter tidigare regering- ars mångåriga åtstramningspolitik.
Det var i det sammanhanget som han 2018 presenterade en bensinskatt för att göra det dyrare att köra bil, och därigenom minska konsumtionen och skapa resurser för klimatåtgärder.
Det var bara det att det inte funkade på det sättet. Enorma mängder arbetare i Frankrike som redan befann sig under hård ekonomisk press på grund av Macrons andra reformer såg detta marknadsbaserade sätt att angripa klimatkrisen som en direkt attack mot dem.
Varför skulle de betala mer för att köra bil till jobbet när de superrika utan problem kunde tanka sina privata jetflyg fulla för att åka och besöka sina skatteparadis? Tiotusentals gav sig ut på gatorna i vrede, många av dem iförda gula säkerhetsvästar (gilets jaunes), och flera demonstrationer förvandlades till fullskaliga upplopp.
»Regeringen tänker på världens ände«, skanderade många gilets jaunes. »Vi tänker på slutet av månaden.« Macron drog i ett desperat försök att återvinna kontrollen tillbaka sin bensinskatt och höjde minimilönen, bland andra eftergifter – samtidigt som han brutalt slog tillbaka mot rörelsen.
En av de stora fördelarna med en Green New Deal är att den inte kommer att generera en liknande backlash. Det finns inget i dess plattform som tvingar människor att välja mellan att tänka på världens ände och slutet av månaden.
Hela poängen är att utforma policyer som tillåter oss att tänka på bådadera, policyer som i ett och samma slag minskar utsläppen och minskar löntagarnas oro för ekonomin. Det är möjligt genom att se till att alla kan få ett bra jobb i den nya ekonomin, liksom få tillgång till grundläggande sociala rättigheter som sjukvård, utbildning och barnomsorg. Likaså att de gröna jobben är bra jobb med facklig representation, sociala rättigheter och semester och jobb som går att försörja sig på. Självfallet kommer utsläppsminskningen att kosta – men den kommer att bli mycket lättare att betala om de som står för de ökade kostnaderna inte redan befinner sig vid den ekonomiska avgrundens rand.
7. Den kan värva en armé av supportrar
En av de mest vanligt förekommande kritikerna mot Green New Deal sedan den introducerades är att den genom att lägga så stort fokus på ekonomisk och social rättvisa gör det svårare att få stöd för klimatåtgärderna än ett program som har en mer begränsad inriktning på koldioxidutsläppen. »Mitt hjärta klappar för de gröna«, skrev Thomas Friedman i New York Times. »Men mitt förnuft säger mig att man inte kan företa en storskalig omvandling av energiförsörjningssystemet och det sociala och ekonomiska systemet samtidigt. Vi måste prioritera energin/klimatet. För vad gäller miljön kommer ’senare’ att vara för sent. ’Senare’ har officiellt sett redan inträffat.«
En sådan ståndpunkt förutsätter att de socialekonomiska komponenterna i Green New Deal tynger ned den. I själva verket är det just dessa som lyfter den.
Till skillnad från lösningar som lägger över kostnaderna för omställningen på löntagarna fokuserar Green New Deal fullständigt på att kombinera utsläppsminskning med de mest prioriterade kraven från löntagarna med sämst villkor och de mest exkluderade gemenskaperna. Det är den stora förändringen i att ha representanter i kongressen som är förankrade i arbetarklassens kamp för löner som går att försörja sig på och för luft och vatten som inte är förorenade – kvinnor som Rashida Tlaib, som bidrog till den framgångsrika kampen mot Koch Industries giftiga petroleumkoks-berg i Detroit.
Om man tillhör den ekonomiskt vinnande klassen och finansieras av ännu större vinnare, vilket är fallet för så många politiker, tenderar ens försök att utforma klimatlagstiftning att vägledas av tanken att förändringen ska vara så minimal och så lite av en utmaning mot status quo som möjligt. För status quo fungerar ju alldeles utmärkt för en själv och ens bidragsgivare. Det var den inställningen som ledde till att det inte gick att få igenom någon lagstiftning om utsläppshandel i senaten under Obamaåren, och det är den inställningen som exploderade rakt i ansiktet på Macron i Frankrike.
Ledare med ursprung i gemenskaper som på flagrant sätt sviks av det nuvarande systemet har däremot friheten att inta en mycket annorlunda hållning. Deras klimatåtgärder kan inbegripa djup och systematisk förändring eftersom en djup förändring är exakt vad deras väljarbas behöver för att kunna blomstra.
I decennier har det största hindret för att få igenom klimatlagstiftning utgjorts av en synnerligen ojämn maktfördelning. Fossilbränslebolagens motstånd mot åtgärder har varit våldsamt, kreativt och hårdnackat. Men när det var fråga om olika slags svaga (och mycket ofta orättvisa) marknadsbaserade klimatåt-gärder som lyckades ta sig in till den politiska agendan var stödet i bästa fall ljummet.
Green New Deal visar emellertid redan nu att den har kraften att mobilisera en genuint intersektionell massrörelse – inte trots dess övergripande ambition, utan just tack vare den. Det är som organisationer för klimaträttvisa har hävdat i många år nu: När de gemenskaper som har mest att vinna på förändring går i spetsen så kämpar de för att vinna.
8. Den kommer att skapa nya allianser – och underminera högern
En av de saker som Green New Deal klandras för är att den kopplar samman klimataktion med så många andra progressiva målsättningar. Därmed, påstås det, kommer de konservativa att bli ännu mer övertygade om att den globala uppvärmningen är en konspiration för att smuggla in socialism, med resultat att den politiska polariseringen kommer att öka.
Republikanerna i Washington kommer fortsätta att utmåla Green New Deal som ett recept för att förvandla USA till Venezuela – det kan vi alla vara förvissade om. Men just den farhågan missar en av de största fördelarna med att närma sig klimatnöd- läget som ett omfattande projekt för infrastruktur och markförnyelse: Inget överbryggar ideologiska tvister fortare än ett kon- kret projekt som tillför jobb och resurser till ekonomiskt pressade gemenskaper.
Någon som verkligen förstod det var Franklin D. Roosevelt. När han implementerade Civilian Conservation Corps (ett program för beredskapsarbete) gjorde han en poäng av att förlägga många av projekten till landsbygdsområden som hade röstat mot honom i presidentvalet. Fyra år senare, när dessa områden hade fått uppleva fördelarna med New Deal på nära håll, var de betydligt mindre sårbara för republikansk skrämselpropaganda om ett socialistiskt övertagande av regeringen, och många röstade för demokraterna.
Vi kan förvänta oss att en massiv lansering av ny jobbskapande grön infrastruktur och av projekt för att återställa förstörd mark kommer att få en liknande effekt i dag. Vissa kommer fortfarande vara övertygade om att klimatförändringarna är en bluff men om det är en bluff som skapar bra jobb och avgiftar miljön, i synnerhet i regioner där det enda andra ekonomiska utvecklingsprojektet som står till buds är ett högsäkerhetsfängelse, vem bryr sig?
9. Vi har allt att vinna
Det avgjort största hindret som vi står inför är hopplösheten, känslan av att allt är för sent, att vi har låtit det gå för långt, och att vi aldrig kommer att klara det på så kort tid.
Och allt det där vore sant om omvandlingsprocessen inleddes först nu. Men saken är den att det finns tiotusentals människor, och en mängd olika organisationer, som i flera decennier har förberett sig för att en Green New Deal i någon form ska slå igenom (i ursprungsfolkens fall handlar det om århundraden, under vilka de har skyddat och bevarat sina sätt att leva). Dessa krafter har i tysthet skapat lokala modeller och prövat ut metoder för hur klimatomvandlingen ska byggas runt idén om rättvisa – i hur vi skyddar skogar, producerar förnybar energi, utformar kollektivtrafiken med mera.
»Vem är samhället?« frågade Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher 1987, för att rättfärdiga sina oupphörliga attacker mot sociala trygghetssystem. »Det finns inget samhälle! Det finns individer – män och kvinnor – och det finns familjer.«
Den dystra bilden av mänskligheten – att vi inte är något mer än ett antal atomistiska individer och kärnfamiljer, oförmögna att göra något av värde tillsammans förutom att kriga mot varandra har hållit den allmänna föreställningsförmågan i ett järngrepp under mycket lång tid. Det är inte konstigt att så många bland oss trodde att vi aldrig skulle kunna anta klimatutmaningen.
Men över trettio år senare håller den »fria marknadens« ideologi på att upplösas, på samma sätt som glaciärerna smälter och polarisen brister. Och i dess ställe uppstår en ny vision om vad mänskligheten kan vara. Den kommer från gatorna, från skolorna, från arbetsplatserna och till och med inifrån den politiska maktens salar. Det är en vision som säger att vi allihop, tillsammans, utgör samhällets stoff.
Och när det är själva livets framtid som står på spel finns det inget som vi inte kan uppnå.
Ordfront förlag 2020
