”Fem månader efter förlossningen planerar jag min dödsdag. Jag bestämmer mig för att jag ska ta livet av mig innan min dotter fyller 1 år. Då kommer hon inte att komma ihåg mig. När allt hopp försvinner blir det mycket farligt. Men hur kan man ha kvar något hopp när tre läkare redan har sagt att #alltserfintut? Jag tänker att jag har två val: antingen behöva leva till 80 års ålder med fruktansvärda smärtor i bäckenbotten dygnet runt, eller så kan jag bara ta livet av mig. Döden lockar mer.”

Så skriver 33-åriga Frida, som till slut fick hjälp för sina skador. Hon är inte ensam. Sedan Jonna Burén startade hashtaggen #alltserfintut, om förlossningsskador, vården och hur det är att leva med skadorna, har berättelserna strömmat in.

– Jag ser att det finns ett behov av att prata om de här sakerna. Sedan jag började har hur många som helst hört av sig. De har gått med problemen i flera år, men har nu bestämt sig för att söka hjälp. Det känns väldigt häftigt.

Ungefär varannan kvinna som föder vaginalt får vad som kallas en bristning av andra graden, då muskler och bindväv skadas. Om inte dessa sytts rätt kan man få skador eller problem efteråt. Många av kvinnorna som drabbats berättar att de kontaktar vården tre, fem eller upp till tio gånger utan att få hjälp.

Det mest privata

Förlossningsskador är tabu, konstaterar Jonna Burén. Dels för att det handlar om det mest privata. Ett obefintligt eller smärtsamt sexliv. Att läcka kiss och bajs.

– Men sen tror jag också att det finns de som känner sig misslyckade som mamma. Man kanske inte kan bära sina barn, eller inte leka med dem. Det finns nånting vi behöver prata om här, för att man inte ska känna sig så ensam i att lyfta frågan.

#alltserfintut syftar inte bara på vad kvinnor får höra när de söker hjälp för underlivsskador, utan också på den idealiserade bilden av hur allt ”ska vara” när man fött barn.

– Det ska vara så underbart allt. Om allt har gått bra med barnet har väl allt gått bra? Och är man inte nöjd med allt det fantastiska underbara kan det ge skamkänslor, säger Jonna Burén.

Hon födde själv barn i januari 2019, och misstänkte en lindrig skada.

– Jag gick hela förra året utan att veta om det kan vara så att jag har nån underliggande skada. Det känns inte helt bra. Jag blev lite förstoppad, det kändes som att det kunde vara framfall. I dag har jag igen aning. Kroppen läker ju länge, och man borde få veta på BB hur det är normalt att känna utan att det är nån fara, och var man söker hjälp.

"Utgå inte från att allt är underbart"

Förutom att kvinnors erfarenheter kan ge stöd åt andra i samma situation borde resten av samhället läsa dem, för att öka förståelsen kring förlossningsskador.

– Det behövs en större förståelse för de här skadorna. Det kanske inte är nånting man tar upp när man kommer tillbaka till jobbet, att man inte kan hjälpa till att lyfta flyttkartonger när man ska byta kontor.

En av de kvinnor som delat med sig av sina erfarenheter under hashtaggen #alltserfintut beskriver hur hon jobbar inom vården och står med en patient och flera kollegor, och inte känner att hon kan smita iväg och på toa, vilket resulterar i att hon kissar på sig.

– Det är ju den största förnedringen. Efter det händer var hon ju tvungen att prata. Men hade det varit en öppnare syn från början hade det kanske inte varit så svårt.

Så vad kan arbetsgivare göra när någon återvänder efter en graviditet?

– Jag tänker att det hade varit jättefint om man ställer frågan lite försiktigt: Har allt gått bra eller är det något du behöver stöd eller hjälp med. Att man inte utgår från att allt är underbart.

Kunskapsbrist i vården

Jonna Burén har gått ut med att hon ska publicera 100 berättelser under 2020, men det har redan kommit in 75 till, säger hon.

– Jag är väldigt imponerad av att många är så modiga som berättar. Det är väldigt privata saker som man går ut med – inte till nära vänner utan till vem som helst i sociala medier, med foto och allt. Det är ganska tufft av dem. Jag fortsätter att publicera så länge det finns berättelser.

Hon tycker det är uppenbart att det saknas kunskap inom vården, säger hon.

– Ju fler berättelser jag läser märker jag att det är samma specialister som hittar skadorna hos kvinnor som gått i flera år. Det finns en kunskapsbrist man måste jobba med. Vården är inte är jämlik, enligt forskning. Det bekräftas av de här tjejerna.

Samtidigt håller något börjar hända i frågan, tycker Jonna Burén.

– Vissa skador har inte ens haft en diagnoskod – förrän i år. Och i [satirprogrammet, reds. anm.] Svenska nyheter handlade halva tv-programmet om förlossningsskador, det är ett steg mot att det blir enklare att prata, så att folk förstår att de inte ensamma.

I kommentarsfälten skriver många att de är livrädda och kanske inte vågar föda barn på grund av vad de läser. Hur tänker du kring det?

– Jag förstår att det känns jobbigt och att man blir rädd. Men jag tror inte att vi kan blunda för de skador som uppstår. Ifall vi ser dem och om stödet finns efteråt blir det inte lika farligt att bli skadad. Man behöver se problemen för att kunna göra nånting åt dem.

33-åriga Frida, som ville ta livet av sig, opererades i mars 2019. På hennes foto med berättelsen som delats nära 1300 gånger i sociala medier ler hon brett, iklädd karatedräkt med svart bälte. Hon är i dag nästan fullt återställd.

Fler berättelser från #alltserfintut

Jag kan vagga min son till sömns och notera att jag är kissnödig för att två minuter senare kissa genom trosor och byxor, och jag kan inte knipa av flödet överhuvudtaget. Jag tar kontakt med min barnmorska, och får som första svar att jag ska ge mitt tillstånd minst sex månader. Sedan säger hon att jag ”inte borde ha fuskat med knipövningarna”, när jag var gravid. Hur FAN kan hon anta att jag skitit i det?!
Moa, 33 år

Från att ha utfört en svensk klassiker under graviditeten till att min dotter har vuxit upp med att jag inte kan spela fotboll med henne eller bara leka runt i gräset. 8 gynekologer sa att #alltserfintut, den 9:e sa att så här ska det inte se ut. Han skickade vidare mig till en specialist. Diagnos efter 3,5 år. Skador på levatorn på båda sidor och missad grad 2-skada. Levatorskadorna går inte att laga.
Michelle, 34 år

Jag har fått stanna på motorvägen för att bajsa i bilen, jag har bajsat i lekparker, på restauranger när toaletterna har varit upptagna. Jag har bajsat på mig på jobbet bland folk. Det finns hur många historier som helst. 7 år, 11 månader och 12 dagar senare – med operation, försök med forskningsstudier, KBT och sjukgymnastik – blir jag frisk med hjälp av en nervstimulerande operation. Nu har det gått några månader sedan operationen. Det finns hopp. Det tog nästan 8 år, men nu har jag ett liv igen.
Emma, 35 år