Torbjørn C Pedersen har tillbringat de senaste 6,5 åren med att resa till alla världens länder utan att flyga. Han har bestämt att han inte får återvända till sitt hemland, Danmark, innan uppdraget är slutfört. Under sommaren får vi på tisdagar och fredagar följa med på delar av hans resa genom hans dagboksanteckningar. I dagens dagboksanteckningar från 16 september 2018 reser han och hans fästmö runt i Oman. Landet är gästvänligt och ett spektakulärt turistmål. Dessutom är det enda landet som inte har gått med i koalitionen mot Jemen.
Är människor innerst inne goda eller onda? Jag skulle säga att de är både och eller ingetdera. Enligt min mening beror det på förutsättningarna. Beroende på förutsättningarna får man se goda människor göra onda saker och vice versa.
Själv har jag undrat länge om jag är en ond människa som försöker göra gott eller en god människa som gör misstag ibland. Och jag har inte kommit närmare svaret.
Men jag känner mig helt säker på att världen vi lever i är mycket bättre än folks uppfattning av den. Många stora problem håller på att lösas utan att folk i allmänhet känner till det. Extrem fattigdom, barnadödligheten och dödsfallen i naturkatastrofer har minskat stadigt i decennier. Familjers genomsnittliga storlek har minskat som resultat av bättre hälsa och familjeplanering. Populationerna av utrotade arter växer och forskningen har gjort stora framsteg i att förebygga och bota sjukdomar. Det är till och med färre som dör i krig och konflikter i dag än förr.
Ändå verkar alla tycka att allting blir värre. Nästan fem år efter att jag reste hemifrån har jag nått 75 procent av alla världens länder på en budget på 20 US-dollar om dagen och helt utan att flyga. Om allt vad folk tror är sant skulle jag ha dött i ebola, blivit tillfångatagen av IS, rånad, skjuten och våldtagen. Men när jag ser tillbaka på mina resor i 154 länder tycker jag att det mesta har varit normalt. Folk är folk och vi delar de vardagliga detaljerna: vi vaknar på morgonen, pratar om vädret, fastnar i trafiken, gillar sport, lyssnar på musik, håller kontakt med familjen, går till jobbet, går till skolan, tar selfies och så vidare.
Och så kärleken. Nästan alla har kärlek i sina liv, i någon form. Kärleken från en mor till ett barn. Kärleken till ett husdjur. Kärlek till mat. Ung kärlek. Gammal kärlek. Ny kärlek. Det finns massor av den. Tänk bara på all tid som all världens pojkar använder för att få flickor att tycka om dem! På tal om det ska jag kanske nämna att min fästmö nyligen kom till Oman för att besöka mig för den sjuttonde gången sedan jag åkte. Redan i början av min resa bestämde vi oss för att hålla ihop så länge det känns meningsfullt. Och jag känner fortfarande att vårt förhållande blir starkare och starkare, trots avståndet.
Två är definitivt bättre än en när det gäller att upptäcka ett stort land som Oman. Oman sticker ut i området kring Persiska viken. Det är det enda landet som inte har gått med i koalitionen mot Jemen. Oman är också ett av de få länder i världen som inte har en Röda korset- eller Röda halvmånen-organisation. Men de tillåter rörelserna att verka i Oman för att stödja det humanitära arbetet i grannlandet Jemen.
Landet har varit en internationell handelsplats i millennier. Handlare från både Fjärran östern och Afrika har kommit till Oman långt innan portugiserna seglade söder om Afrika för 500 år sedan. Oman har höga, gröna berg, regnskogar, massor av borgar, en lång kust och framför allt ett öppet och gästfritt folk.
Men för bara 50 år sedan var Oman ett världens mest slutna länder. Nästan inga utlänningar släpptes in och omanierna levde under hårda lagar. Till exempel har jag hört att det förr var förbjudet att ha armbandsklocka. 1970 tog sultanens son över och blev nationalhjälte. Han investerade mycket pengar i infrastruktur, utbildning, hälsovård och internationella relationer.
Resultatet är att Oman i dag är ett spektakulärt turistmål och ett gästvänligt land. Speciellt fokuserar man på lyxturism och det finns många femstjärniga hotell, som jag fick flera inbjudningar till. Alla goda ting har ett slut och snart var det dags för min fästmö att åka hem och dags för mig att gå ombord på mitt sextonde lastfartyg, Gjertud Maersk. Hon är en 367 meter lång dam som kan frakta mer än 10 000 containrar. Jag skriver faktiskt det här ombord.
Besättningen jobbar hårt och jag är den enda som inte har någon roll att spela. Det finns många bra människor ombord och häromdagen ordnade de till och med en turnering i pingis, badminton och dart. De gör det en gång i månaden för att få en större gemenskap. Efter sex dagar ombord har vi passerat områden där det finns pirater och åkt genom Suezkanalen. Vi är på väg tillbaka till Egypten, och efter två länder till är vi klara med Mellanöstern.
Här hittar du förra inlägget: Du får aldrig visum till Saudiarabien
Här är nästa inlägg: Inte särskilt kallt för en viking
