Vi kan vara så mycket. Det kan vara vi som ingår i ortnamn som Frövi, alltså en plats där man dyrkar och offrar till en gud, eller flera. Långt tillbaka i tiden är det släkt med latinska victima, offerdjur, och alltså med engelska victim – offer. Vi kan också vara ett ålderdomligt ord för varför, släkt med till exempel why. 

Men i nutid är det vi som är vi, och som vanligt när det gäller pronomen är det ett urgammalt ord, urindoeuropeiskt, och på indoeuropeiska hade det en synonym: nes eller ns, med ett långt n som fungerade som vokal. Det är därifrån de romanska språkens ord för vi kommer: nous, nos, nosotros med flera. Oss, den svenska objektsformen av vi, kommer också därifrån.

På de nordiska språken utvecklades två vi: vit för vi två och vir för vi tre eller flera. Former som syftar på två personer kallas dualisformer, och det finns fortfarande rester av sådana i språket. Båda är ursprungligen en dualisform, till exempel. Det är därför det finns ett litet motstånd mot att säga till exempel ”både citroner, apelsiner och limefrukter” – limefrukterna blir för mycket, det ska helst vara två. Ögon och öron är också gamla dualisformer, fast vi använder dem som vanlig plural.

Hur har vi det med tempen?

Men det var ett sidospår. På nutida svenska är vi en vanlig pluralform, men ibland kan den användas istället för jag, som i pluralis majestatis. Ibland betyder det egentligen du, speciellt före du-reformen, när man inte gärna sa du till främlingar och kanske inte kände till titeln.

På sjukhus var det vanligt ganska länge. En debattör skrev i Svenska Dagbladet 1966: ”Nog vore det trevligt om systrarna fick säga du till patienterna och vice versa, så att man slapp detta ständigt återkommande ”vi” på sjukhusen. – Har vi sovit gott i natt? – Hur har vi det med tempen?”

Men annars vet vi vad vi menar med vi. Ungefär. Det är jag och minst en till, men det är inte säkert att det är du. ”Nej, vi kan inte träffas i morgon för vi ska resa bort” innehåller troligen ett vi som inkluderar lyssnaren och ett som inte gör det. Du och jag kan inte träffas i morgon för jag och någon annan eller några andra ska resa bort.

I en argumenterande text kan man nästan omärkligt glida från ett stort, inkluderande vi till ett mer specifikt, kanske en kundkrets eller en politisk rörelse, för att få lyssnaren eller läsaren att känna sig involverad. Prova någon gång att lägga märke till olika vi i till exempel en valtext.

Våra äldre och sköra

Under våren och sommaren har vi fått höra mycket om coronavirus och om hur vi ska hantera pandemin i samhället. Bland annat ska vi vara rädda om våra äldre och sköra. Det är ord som manar till omsorg och hänsyn, och ändå gnisslar de lite i många öron.

Om en grupp människor är våra, vilka är vi då? Och hur förhåller vi oss till de där som är våra? Ibland är det uppenbart, som när en syskonskara talar om våra föräldrar. Men våra äldre och sköra?

Jag googlade våra i kombination med några olika ord: äldre, ungdomar, medelålders. Resultaten blev ganska olika. 

Våra äldre är flest: 412 000 resultat. Våra äldre ska få åldras i trygghet, skriver ett politiskt parti. Sluta leka köp och sälj med våra äldre, skriver en sektionsordförande i Kommunal i ETC. Och regeringen anser att det är ”angeläget att våra äldre kan träffa sina nära och kära i sommar”. 

En länk leder till en ledare i Dagens industri, med rubriken ”Sluta säg ’våra äldre’”. Det handlar om äldreomsorg och bland annat kan man läsa om ”en kvardröjande paternalistisk attityd till ’våra äldre’”. En annan länk leder till en avhandling från Linköpings universitet med namnet Våra äldre – Om konstruktioner av äldre i offentligheten.

Det där med att konstruera folk låter besynnerligt innan man har vant sig vid att det handlar om att med språket liksom rita upp ett utrymme för dem. Uttrycket våra äldre konstruerar både en grupp äldre och ett vi.

Våra ungdomar gav 258 000 resultat, och det handlar nästan alltid om ganska specifika ungdomar. Ungdomarna i basketlaget, på yrkesgymnasiet, inom Riksförbundet Attention till exempel. Vilka vi är, och varför ungdomarna är just våra, är tydligt och okomplicerat.

”Våra medelålders” säger vi inte

Våra medelålders är en liten skara, bara 476 resultat. Överst finns en ledare av Ann-Charlotte Marteus som handlar om precis det: ”’Våra medelålders’ säger vi inte. Medelålders är aktiva subjekt. De sköter sig själva. Och samhället. Och Sveriges Television. Att plötsligt börja kalla medelålders för ’våra medelålders’ skulle signalera att det var lite synd om dem, inte sant? Att de var maktlösa. Det skulle låta lite nedlåtande. Sentimentalt.”

Hennes poäng är förstås att man inte borde säga våra äldre heller eftersom det låter nedlåtande och sentimentalt. Och anledningen till att det låter nedlåtande och sentimentalt är att de inte är inkluderade. Våra äldre och sköra framställer äldre och sköra som personer som inte ingår i målgruppen för medierna eller för myndigheternas information. Istället kan man med lite sentimal darr på rösten tala om dem med ”oss” yngre och robusta som ska vara rädda om ”dem”.

Låt bli, tycker jag. Vi får vara rädda om varandra och speciellt om alla som är äldre och/eller sköra. Om det nu är du eller jag eller några andra.