Ja, denna text kommer att handla om corona. Aldrig förr har en global kris av detta slag skådats under min, och många andras, livstid. Aldrig förr har samhällsfunktioner stängts ner i en sådan omfattande skala på så många platser samtidigt. Aldrig förr har människor av ren överlevnadsinstinkt uppvisat en medmänsklighet, respekt och hänsyn gentemot naturen genom att begränsa sitt rörelseutrymme, förändra sina konsumtionsvanor och till och med låta bli att träffa nära och kära. Självaste grunden för vår tillvaro har skakats om och vi har accepterat vår dödlighet som vore den en nyhet för oss. 

I Sverige har, som så ofta och med vissa självklara undantag, den globala krisen endast vidrört oss via media och ett visst mått av olägenheter och begränsningar i vår välbeställda livsstil. För många har krisen kommit som ett välbehövligt avbrott i en alltmer hektisk tillvaro, ett tillfälle att begrunda och uppleva det som är viktigt här i livet. Ett tillfälle att trycka ner bromspedalen på det skenande fordonet på väg i ilfart mot den oundvikliga väggen. Att dra ner på tempot, hålla sig hemmavid och odla sin egen trädgård har varit en lisa för själen för de som har råd att äga sitt eget boende. Inte minst har intresset för mat ökat för de hemmasittande med pengar att spendera och tid att döda.

Intresset för lokalproducerat, närodlat och småskaligt har ökat markant under krisen. Främst under krisens begynnelse när hyllorna i de stora matvarumarknaderna plötsligt gapade tomma, då tog sig konsumenterna ut från städerna och började handla mer hos sina lokala handlare, direkt från producenter via till exempel rekoringar och prenumerationer på kött och grönsakslådor. De tidigare utrotningshotade lanthandlarna såg nu en räddning i att de som tidigare åkte in till stan för att arbeta och konsumera nu förlade både sin tid och sina pengar i sitt egna närområde. Även de större matvarukedjorna såg ett ökat intresse för lokalproducerat. Plötsligt verkade det omöjliga uppdraget att vända ett globaliserat samhälle mot ett lokalt och småskaligt fullt möjligt. Att detta var knuffen vi behövde. 

Det uppdagades dock ganska snabbt att det som kallas lokalt i själva verket är en lika stor del av de globala ekonomiska relationerna som det mesta annat i vårt ekonomiska system. Den lokala jordgubbsodlaren varnade för mindre skördar och högre priser på grund av inresestoppet för den importerade arbetskraften som ligger bakom våra svenska jordgubbar. Samma gällde frukt- och grönsaksodlarna. De menar bestämt att svenskar varken har viljan eller kompetensen som krävs för att plocka bär, frukt och grönsaker. De behöver mindre bemedlade människor från fattiga delar av världen som tacksamt sitter på huk i timtal och varsamt plockar de mogna bären och lämnar de omogna kvar. ”Svenska jordgubbar” står det på kartongerna. Har ni svenska jordgubbar? Svenska äpplen? Är dessa tomater svenska? Frågar kunderna på lanthandeln jag jobbar på. Ja, svarar jag, självklart, vi har bara lokalt här. De ler uppskattande. 

Men hur lokala är egentligen dessa produkter, när det krävs ett ekonomiskt system som tvingar folk att resa över halva jordklotet och slita ut sig några månader för att vi ska få jordgubbar till vårt midsommarbord? När vi själva inte klarar av att producera vår egna mat, från frö till skörd. Det är ett system baserat på samma värden som låg till grund för slaveriet och klassamhället, paketerat i en svensk förpackning.