Sommaren är en härlig tid för de flesta av oss. Soliga dagar på stranden, mysiga båtutflykter eller spännande övernattningar i tält bryter av från vardagen. Men för alla med fobier för insekter, ormar eller öppet vatten kan sommaren vara en utmaning. Avslappnade vistelser på landställen och uppfriskande bad kan när som helst förvandlas till en ren mardröm.

Att känna obehag är normalt. Men när rädslan blir så stark att den hindrar dig i livet brukar man kalla det för en specifik fobi. För Oscar Forsström var det ormar som orsakade en orimligt stor rädsla.

– Jag navigerade liksom runt problemet hela tiden även om det inte direkt tog över. Jag gick aldrig och såg Indiana Jones på bio till exempel och min dåvarande flickvän brukade klippa ur bilder på ormar i tidningen innan jag fick läsa, säger han och skrattar.

Vaknade med panik

Han hade en del mardrömmar om ormar och kunde vakna panikslagen. Till slut tröttnade han och för ungefär 15 år sedan bestämde han sig för att göra något åt det.

– Då var jag omkring 28. Jag hade visserligen inga barn då, men tänkte ändå att det här var något som jag både ville bli av med och inte föra vidare till någon annan.

Han genomförde en så kallad KBT-behandling, kognitiv beteendeterapi, där man i sin egen takt, tillsammans med terapeuten pratar om sina känslor samtidigt som man utsätts för det man är rädd för.

Till hans förvåning fungerade det. På fyra, fem tillfällen sjönk paniken undan till att bli mer av ett hanterbart obehag.

– Först pratade vi bara om varför det var obehagligt, vad jag trodde skulle hända. Sedan fick jag olika läxor, till exempel att titta på bilder av ormar.

Som avslutning besökte de terrariet på Universeum i Göteborg där det finns ormar, ödlor och annat smått och gott. Det gick bra!

– Innan hade jag sagt att jag aldrig skulle röra vid en orm, hellre dog jag, men sedan var det ingen stor grej.

Ingen anledning

Vad Oscar Forsströms fobi kom sig av har han ingen aning om. Han har aldrig varit med om någon traumatisk händelse kopplad till ormar och hans föräldrar var inte heller speciellt rädda.

Det visar sig att de allra flesta med fobier inte vet varför den har uppstått. Det berättar Anna Bennich som är legitimerad psykolog och psykoterapeut.

– Ibland kan någon härleda sin rädsla till en specifik händelse: ”det började när min brorsa och hans kompisar släppte ned en spindel i min tröja när jag var tolv år”. Men oftast har man ingen aning om varifrån det kommer.

Hon har många års erfarenhet som föreläsare och utbildare inom främst stress och relationer.

– Men i början av mitt yrkesliv arbetade jag en del med just fobibehandling. Det är väldigt roligt – och tacksamt – eftersom det ofta ger så fantastiskt bra effekt. De allra flesta får snabb hjälp och blir av med sina rädslor, säger hon.

Den teori om fobier, som de flesta inom psykologin är överens om, är att vissa människor tycks ha lättare att utveckla extrema rädslor, ofta kopplade till sådana saker som vi är evolutionärt programmerade att vara rädda för, som ormar, spindlar och höga höjder.

– Precis som vissa har en känslighet för att bli allergiska eller få artros har vissa en sårbarhet för att utveckla fobier, säger Anna.

Duckar behandling

Trots att många känner till att fobier går att bota, verkar behandlingen så avskräckande för vissa att de ändå inte söker hjälp.

– Det är synd. Men det är tyvärr ganska vanligt. Och visst, behandlingen är jobbig. Men den är relativt kort. Ibland bara några timmar, säger Anna Bennich.

När patienten får uppskatta sitt obehag på en skala från noll till 100, där 100 upplevs som total panik, märker personen oftast snabbt att rädslan faktiskt går att hantera.

– Kroppen klarar inte av att larma hur länge som helst, panikkänslor klingar med tiden oftast av om man får stöd och vågar stanna i dem. Från ”ta bort den, ta bort den! Jag står inte ut!” till ”den är fortfarande skitläskig men det känns hanterbart”, går det ganska snabbt, säger Anna.

Bara att märka det gör att det lättar. Då får det logiska tänkandet en chans.

– Det blir som en slags omprogrammering. Att se en orm är inte lika laddat längre.

Anna Bennich önskar att fler fick uppleva den känslan. Oscar Forsström håller med.

– Det är otroligt skönt att bli av med en fobi. Även om jag aldrig kommer att bli en ormälskare påverkar de mig inte längre. Jag råder alla att söka hjälp – det är helt klart värt det.