Det är inte länge sedan Kent Ekeroth tog tillfället i akt att visa upp sin människosyn genom att istället för att sörja dem som dog i flygkraschen i Iran ifrågasatte huruvida de var verkligen var ”smålänningar”. Att Kent Ekeroth har en världsbild där människor inte riktigt kan bli fullvärdiga medlemmar i ett samhälle om de inte har rätt hudfärg och etnicitet, och är infödda där, helst sen flera generationer, överraskar kanske inte. Det som däremot förvånade är när DN:s Lena Andersson på ledarplats (17/1-20) drog en lans till hans försvar.
Ledaren börjar med en berättelse om hur riktiga göteborgare, till skillnad från dem som bara bor där, drar vissa sorters skämt (som i resten av världen brukar refereras till som pappaskämt). För att sedan vända sig mot Ekeroths kritiker: ”Det hade räckt att påpeka tonens och tidpunktens olämplighet, att hjärtlösheten skiner igenom. I stället utfördes de vanliga manövrerna för att uppmana medborgarna till omprogrammering av sitt medvetande, att göra sig blank inför sådant de förut vetat, till exempel att smålänning betecknar något utöver att råka vara mantalsskriven i Lenhovda, Lessebo eller Jönköping.”
Som om felet bara var tidpunkten. Det är absolut sant att hjärtlösheten skiner igenom, att timingen var häpnadsväckande gräslig. Men hela idékonstruktionen, att de här personerna minsann inte kan vara ”smålänningar” för att de inte är födda där, det är lika unket det.
Jag är uppväxt utanför en by i norra Hälsingland. Bland skogar och troll (eller åtminstone berättelser om dem). Ibland, när jag befinner mig bland människor från södra Sverige och pratar fåordigt, eller pratar om sjukhusbesök, konstaterar jag att jag är från Norrlands inland. Ibland känner jag mig som hälsing och ibland inte.
Jag är också uppväxt i partipolitiken, jag är uppväxt i en fotbollsklubb, jag har spenderat stor tid av mitt liv på ett universitet och jag spenderar just nu stor del av min tid med att klättra. Alla de här ställena har gett mig någon form av olika identiteter och jag skiftar mellan allihopa över dagen. Ibland är jag akademiker, matematiker, eller politiker. Ibland är jag klättrare eller fotbollsspelare. Men det är alltid jag som avgör vad jag identifierar mig med.
Lena Andersson fortsätter: ”Att vara smålänning har inget värde i sig, det är inget att sträva efter att vara, men det är inte en mekanisk identitet, eller en enbart självupplevd. I den stund vi åläggs att anse att man blir smålänning bara av att flytta till Småland kommer det genast att uppfinnas ett nytt ord för det som hittills har innefattats i begreppet.”
Hon träffar huvudet på spiken, men inte vilken spik som helst. För om det finns ett behov av att särskilja dem som bor på en plats från dem som är infödda där, kommer det skapas ett ord för det. Ivar Arpi försökte förra året få in ”svenskländare”, för att slippa kalla människor med ”annan etnicitet” för ”svenskar”. Behovet av att ha ett ord för att göra skillnad mellan dem som får tillhöra, och dem som inte får det, det är något som vi måste mota och motverka, inte bejaka och förstärka.
Det är möjligt att just offren i flygkraschen verkligen inte kände sig som smålänningar, kanske längtade de efter att få komma därifrån, till en annan del av Sverige. Det är möjligt. Men även om det finns kulturella särdrag i Färila, Järvsö, Göteborg, Hälsingland, och Småland, som man kan ta till sig eller förkasta, uppstår de bland dem som bor där, och de förändras över tid. Inser vi bara det behöver vi inget nytt ord.
Det går alldeles utmärkt att ha samma ord för dem som bor på en plats och dem som känner tillhörighet till den platsen. Men motsatsen, att utgå från att man inte kan höra till en plats bara för att man inte är född där, det är inte bara befängt, det är att anamma en sverigedemokratisk världsbild.
Jag trodde mer om DN.
Tumme upp:
Noel Filén Hammarström som spelar basket bland herrarna efter en könskorrigering.
Tumme ner:
Känslan av att Trump kommer rida ut stormen är obehaglig.
