Den där underbara, fria, demokratiska digitala världen där alla är lika värda. Har du sett nån sån? Det finns en föreställning om att internet skulle vara fritt, öppet och på nåt sätt demokratiskt. Nästan ett bevis för liberalismen, men självklart är det inte så. Det fuskas järnet. Med allt.

Nu visar det sig att det fifflas med strömningssiffror i musikbranschen. Enstaka artister eller bolag har kunnat köpa statistik. Köpa topplaceringar på olika listor. Och lura de olika organisationer som är satta att sköta fördelning av royalty och dela ut stipendier. Genom att betala för några hundratusen fejkade lyssningar kan en artist klättra snabbt.

Jag är själv musiker. Mitt band Miljonmysteriet har funnits sedan 1981 och vi ger fortfarande ut ny musik, publicerar oss på Spotify och Itunes och liknande. När vi började spela var det en ouppnåelig dröm att hitta ett skivbolag i lilla Sverige som skulle vilja ge ut våra låtar. Vi var lite för svåra för schlagermarknaden.

Till slut betalade vi själva för att producera en maxi-ep. Det kostade flera månadslöner sammanlagt. Ep:n blev bra, men när den var klar uppstod nästa problem. Distributionen. Vi fick gå runt med skivan från affär till affär och be dem sälja den. Vilket gjorde att vi inte sålde särskilt många skivor den vägen.

Nu sköter jag allt från produktion till distribution i min studio. Som just nu är arbetsrummet hemma. Trummor och annat som bullrar spelar vi in i replokalen, men annars behövs bara en dator, ett ljudkort och ett program. Kostar inte många tusenlappar. Att lägga ut musiken på nätet kostar högst en femtilapp per låt och år.

Suveränt, naturligtvis. Men den som inbillar sig att det har blivit lättare att nå fram till nya lyssnare lurar sig själv. En ung, ambitiös musiker har det lika svårt som alltid. Jag är en gammal gubbe och gör musik för att jag måste och har aldrig haft några drömmar om att bli popstjärna. Min poporkester handlar om passion och vänskap. Om att hänga med några av mina bästa vänner sedan decennier. Men det behövs också människor som brinner för vad de sysslar med så mycket att de vill leva på det.

Frågan är bara vilka som får den chansen. En del tar sig dit själva. Min kompis Victor Ax producerar låtar till massor av svenska hiphop-artister och har tagit sig till sin position för egen maskin. Det finns många andra artister som gjort det också, men den banala, grunda musikindustrin är lika vulgär som alltid. Vulgär och girig.

Popmusiken är min musik. Jag växte upp med The Beatles, var tonåring under punken och är inte för gammal för pop. 1981 köpte jag min första hiphop-platta och jag har använt syntar och manicker lika länge. Ibland retar jag mig på att mina barn lyssnar på samma sorts musik som jag. Samma artister. Varför kan de inte skaffa sig sin egen musik? Varför får inte jag chansen att bli upprörd över att det de lyssnar på inte är riktig musik?

Det är naturligtvis mest trams, men faktum är att popmusikens utveckling har stannat upp. Hiphopen lever i allra högsta grad. Där sker experimenten, där skrivs de viktiga texterna och de skrivs på svenska. Men också där handlas det med popularitet som om det vore aktier.

Det gör mig förbannad ärligt talat. Fusk är fel i allmänhet, men när det handlar om konst, om den fria tanken och om begåvade människors möjligheter att få förgylla våra liv är det för jävligt. Det finns enorma mängder med begåvade musiker i vårt land, men det som hamnar på listorna är till stor del dynga som fuskats dit.