Semantik är ett ord som påfallande ofta uttalas med en fnysning. Situationen kan se ut ungefär så här – själva samtalet är påhittat, men mönstret är autentiskt:

– Alla mumintroll har lugg, säger person A.

– Nej, det har de inte, säger person B.

– Jo, titta på den här bilden!

– Jamen det är ju Snorkfröken. Hon är inget mumintroll och framför allt inte alla mumintroll.

– Semantik! fnyser person A.

Med tanke på vad semantik innebär är det en märklig sak att fnysa åt. Det är som att fnysa åt skillnaden mellan vad ens samtalspartner menar och vad hen inte alls menar.

Tre nivåer av beskrivning

Man brukar tala om tre nivåer av beskrivning av språket. De går in i varandra ibland och ofta tittar man på flera samtidigt. Nivå 1 är syntax, som är språkets struktur. Grammatikens regler hör dit, liksom ordens olika böjningar. Nivå 2 är semantiken, som handlar om betydelse, i första hand ordens betydelse. Till exempel – vad är egentligen ett mumintroll? Är Snorkfröken namnet på ett av mumintrollen? Eller är Snorkfröken en snorkfröken på samma sätt som Mumintrollet är ett mumintroll? Är Mumintrollet kanske också en snorkfröken?

Nej, det är han nog inte, för en semantisk analys av ordet fröken visar att det rör sig om en flicka, en ogift kvinna eller i vissa sammanhang till exempel en lärare, oavsett kön. Å andra sidan kan rapphönan vara en tupp och domherren en hona, så argumentet räcker inte. Mumintrollet skulle kunna vara en hanne av arten snorkfröken.

Vid närmare efterforskning klarnar det. Nej, Mumintrollet är ett mumintroll och Snorkfröken är en snork. Skillnaden är att snorkar ändrar färg efter sinnesstämning, så när Snorkfröken blir upprörd blir hon ljusgrön, medan mumintroll i princip alltid är vita. Trollen är så lika att snorkar skulle kunna vara en sorts mumintroll, kanske en underart. Men enligt Moomin.com är snorkar inte mumintroll alls, även om de är nära släkt. Om de fanns i verkligheten skulle det vara intressant att undersöka förekomsten av hybrider, men det gör de ju inte.

Så funkar det

Man kan visa de olika komponenterna i ords betydelse i ett schema. I det här fallet skulle vi behöva definiera om det rör sig om något verkligt existerande, något konkret eller abstrakt, levande eller icke-levande, till att börja med. Så här kan det se ut:

• [levande +]

• [rörlig +]

• [konkret +]

• [verklig -]

Men hur kan någon som inte finns vara levande? Nja, mumintroll finns i fiktionen, och där lever de. Hittills kan beskrivningen ändå stämma på allt från enhörningar till Zaphod Beeblebrox, så vi får fortsätta lite till.

Mumintrollen tycks vara ryggradsdjur, men är de däggdjur? Det finns vita fläckar i deras anatomi, kan man säga. Kanske är de rent av vita rakt igenom, det finns ju till och med de som kallar keso för muminfärs. Deras förfader Förfadern, som finns med i Muminpappans memoarer, är i och för sig liten, svart och arg och bor i kakelugnen. Men samtida mumintroll är vita, har en sammetsmjuk päls, små uppstående öron, rund kroppsform och stor rund nos, går upprätt och verkar vara humanoida till sitt levnadssätt. Om vi tar med det på listan ovan borde vi otvetydigt ha att göra med ett mumintroll. Med eller utan lugg.

Semantiska luckor

Semantiken dissekerar inte bara enstaka ords betydelse, den beskriver också hur de fungerar tillsammans. En del ord hör ihop i grupper som kallas kollokationer. En del sådana är fasta, till exempel i uttryck som big bang eller ta för sig. Andra förekommer gärna tillsammans, men man kan byta ut dem. Man talar om stora författare och höga hyror, men det finns andra än författare som kan vara stora och annat än hyror som kan vara högt.

En del ord behöver andra ord för att fungera, och det kallas för att de har semantiska luckor. Ta till exempel verbet smeka – det behövs någon som smeker. Snorkfröken smeker, kan vi säga, och då är den så kallade subjektluckan fylld, för Snorkfröken är ett subjekt. Men det finns en objektlucka också, hon måste ju smeka någon eller något, Mumintrollet till exempel.

I meningen ”Snorkfröken smeker Mumintrollet” är Snorkfröken med en semantisk term agent medan Mumintrollet är upplevare. Agenten är ett subjekt, men det måste den inte vara. Om man vänder på meningen och sätter verbet i passiv form (Mumintrollet smeks av Snorkfröken) blir han subjekt och Snorkfröken blir en sorts adverbial. Om vi tänker semantiskt istället tar betydelsen över: det är fortfarande hon som smeker, och hon är fortfarande agent.

Språket och världen

Men den tredje nivån av språkets beskrivning, då? Det är pragmatiken, som knyter ihop språket med världen, analyserar det som sägs i dess sammanhang. Då kan man hitta mer indirekta budskap också. Ett klassiskt exempel kommer från loggboken på ett fartyg där kaptenen då och då skrev: ”Nilsson full i dag.” Om det var sant eller inte förtäljer inte historien, men Nilsson tröttnade på anteckningarna, så en dag skrev han: ”Kapten nykter i dag.”

Han skrev inte att kaptenen vanligen var onykter. Men varför annars påpeka att han var nykter?

Eller som när Joakim Lamotte nyligen intervjuade en anställd på ett överfullt häkte i Göteborg om personalens svåra arbetssituation. En vakt berättar att många mår väldigt dåligt, och Lamotte ber honom beskriva problemen.

Lite oväntat svarar vakten med att berätta att många av de häktade behöver tolk inför domar och personutredningar. ”Det måste kosta skattebetalarna enorma summor.” Sedan säger han att han tänker mycket på att de häktade får fri mat, tandvård och läkarvård medan många pensionärer är fattiga.

Det är alltså ”arbetsmiljöproblemen” på det överfulla häktet. Om Joakim Lamotte har några motfrågor på det har han i varje fall inte tagit med dem i texten. Utan minsta kommentar låter han fångarnas mat och tolkar stå som de främsta exemplen på vad som gör livet svårt för personalen.

Om man skulle påpeka det för honom skulle han kanske fnysa ”semantik”, och visst är det semantik. Tänk dig ett semantiskt schema över begreppet ”arbetsmiljöproblem”. Det finns inte en chans att det faktum att människorna du jobbar med har tillgång till tolkar och fri tandvård skulle passa in där.