DEBATT Jag är så trött på att vi människor hela tiden värderas beroende på var i staden vi bor. I dag var jag på väg till ett möte inne i stan. På vägen dit stoppade en ung kvinna runt 24–25-årsåldern mig för att fråga om en adress. Efter att jag visat henne hur man går tillväga började vi samtala och hon var väldigt vänlig mot mig, vi verkade klicka ganska bra. Men sen kom den jobbiga frågan.
– Varifrån i Stockholm är du, då?
– Rinkeby, svarade jag med en klump i halsen i rädsla för att hon skulle tycka illa om mig.
Medan jag såg hennes leende sjunka nedåt och hon kollade ner, svarade hon genast mig med:
– Nice … men jag måste gå nu, hejdå, och så gick hon i snabbaste farten till nästa kvarter.
Jag fick så många tankar i huvudet. Varför sprang hon ifrån mig? Jag kände ju av att hon ville lära känna mig. Jag förstår inte vad jag ställt till med? Men sen slog det mig i tanken att hon säkert trott på allt skitsnack om min hemort Rinkeby, om att alla därifrån är kriminella och dåliga, att det stället är rena ghettot, och att vi är outbildade människor med noll mål, motivation och drömmar i livet.
Att folk som inte ens känner mig redan har dragit sin slutsats om vem jag är, hur jag är och hur min framtid ser ut bara baserat på att jag är från … Rinkeby. Har dom ens varit i min hemort Rinkeby för att direkt kunna stämpla mig som kriminell? Rinkeby är mitt hem, det är det stället jag finner trygghet och gemenskap i. Det är stället där folk från alla världens hörn bor.
Gemenskapen man finner i Rinkeby kommer du aldrig finna inne i innerstan. Här hälsar alla på varandra, här pratar alla med varandra, här finns det tillit, respekt och kärlek. Man behöver inte ens känna varandra för att hälsa, man hälsar automatiskt.
Men så är inte de från innerstaden, de kollar bara ner på sina mobiler och går rakt fram som installerade robotar utan att se sig för. Om de känner någon så hälsar de, bara ett halvt påtvingat leende, inget mer. Det finns ingen gemenskap, kärlek, tillit eller respekt alls, man känner sig bara som en i mängden inne i stan.
Jag är så less på att se hur media målar upp Stockholms förorter, speciellt min hemtrakt Rinkeby, som ett kriminellt ställe, att det egentligen bara är kriminella som vistas där, som om det vore en krigszon i Irak eller något. Och jag tänker inte förneka allt det där, saker händer i våra förorter, problem finns här precis som det finns överallt. Men det är inte bara i våra förorter folk blir skjutna och misshandlade, det är så överallt men det är inget media och rapporter vill tala om.
Jag är så trött på att se hur media älskar att svartmåla Rinkeby genom att skapa stora rubriker i nyheterna, tidningarna och över hela media så fort något negativt händer i förorten. En man blev skjuten till döds, en ung man blev brutalt misshandlad eller ännu en man blev knivhuggen. Men så fort något positivt sker här väljer media att stoppa ned huvudet i sandlådan. Varför? Säg mig varför? Är inte vi också mänskliga varelser med känslor? Är vi inte också lika mycket värda som dom i innerstaden?
Måste jag helt plötsligt behöva byta namn och heta Johanna och flytta härifrån för att inte bli dömd? Jag är så trött på det här och jag tänker inte sitta tyst och låta massmedia diktera den verklighet som jag ser. Rinkeby är inte ett ghetto och det är inte skottlossning i Rinkeby varje dag heller. Här bor det fantastiska människor som är lika välutbildade som Anders och Anna i innerstaden, här formas människor till artister, skådespelare, fotbollspelare och massa andra stora stjärnor, men det är inget som samhället tar upp.
Varför? Varför snackas det bara dåligt om oss hela tiden. Jag har aldrig sett media hylla artister utan att nämna att dom tillhör kriminella gäng. En människas fel och misstag talar inte om hur den är som person utan det är vad den har i hjärtat som visar allt. Sluta döm oss förortsbor och unga i förorterna. Vi förtjänar också att få beröm och hyllas för vårt hårda arbete.
Jag och alla dessa unga ungdomar som bor i förorten kräver att inte bli dömda för var i huvudstaden vi kommer ifrån. Vi kräver att få vara en del av det svenska samhället. Ett samhälle som just nu inte känns som de vill ha oss med. Stämpla oss inte snälla, vi är också mänskliga varelser med hjärta precis som ni.
