Den 9 april kom besked från riksdagen om att människor som tillhör en riskgrupp ska kunna få ersättning om de stannar hemma från sina arbeten under covid-19-krisen, en så kallad smittskyddspeng.

Det var oerhört efterlängtade nyheter för alla som av rädsla för sitt liv stannat hemma från jobbet utan ersättning, och för alla som inte har några marginaler att leva på och som trots rädsla för sina liv därför fortsätter gå till sina arbeten.

Men! Ingen tid att jubla än. För först måste det givetvis utredas exakt vilka det är som har det högst tveksamma nöjet att ”förtjäna” att få denna ersättning.

Nu har det gått tre veckor och ingen smittskyddspeng har ännu införts. Socialstyrelsen har lagt fram en uppdaterad lista över vilka som räknas som riskgrupp och menar att det rör sig om ungefär 200 000 personer, grovt räknat. I ett reportage i DN berättar 65-åriga Blenda Wennborg, som har kronisk lungsjukdom, att hon varit hemma från arbetet i sex veckor nu, de senaste tre utan någon form av ersättning. Det börjar tära på henne.

”Jag förstår ju att det här kommer att lösa sig på sikt, regering och riksdag måste ju fatta beslut som gör det möjligt för oss att få någon form av ersättning – men varför dröjer det? Jag förstår att det är svårt att dra gränser och sätta upp kriterier, men hoppas att makthavarna förstår hur mycket oro det här skapar hos väldigt många människor” säger Blenda.

I en artikel på SVT berättar Linus Ottosson, som har flera medfödda sjukdomar, om ångesten inför corona. ”Jag började bli stressad, började få panikattacker och sådant på jobbet. Även på väg till och från jobbet, jag grät helt hejdlöst.”

Även han undrar varför det tar så lång tid med ersättningen till riskgrupper. ”Jag tycker att det borde varit bland det första man tänkte på egentligen, det borde skett för en månad sedan minst. Det är bråttom tycker jag, och jag tror det är många som håller med mig.”

Anledningen till att det dröjer är tyvärr denna: Det är viktigare att se till att ingen som inte har rätt till det råkar får ersättning, än att se till att alla som behöver det får hjälp direkt. I artikeln om Blenda står det helt öppet att ”I Socialstyrelsens rapport framgår det att frågan är svår. Det handlar om många individer och många svåra gränsdragningar. Risken för att människor vill fuska till sig ersättningar finns. Och hur ska Försäkringskassan kunna kontrollera att den som söker ersättning verkligen har rätt till det?”

200 000 människor med stor risk att drabbas oerhört hårt om de smittas av coronaviruset får gå i ovisshet och oro, medan Socialstyrelsen försöker komma på något sätt att kontrollera att ingen råkar få något de inte är berättigade till, utifrån en ”risk” att människor ”vill fuska”. Intressant nog är denna nitiskhet i att förhindra fusk nästan enbart kopplad till ersättningar riktade mot redan utsatta grupper, speciellt sjuka och fattiga. Människoföraktet som är inbyggt i systemet blir sällan så synligt som just där.

En mycket enklare, snabbare och helt fuskfri lösning på problemet är att helt enkelt utgå ifrån att alla över 18 är berättigade till coronaersättning. Dela ut den till alla, dra av den med någon smart avtrappningseffekt i förhållande till eventuell inkomst. Om alla är berättigade behövs ingen kontroll, ingen behöver bli tillbakabetalningsskyldig, en fruktansvärd massa handläggning kan skippas helt, och ingen riskerar att falla igenom.

Det löser dessutom problemet med att behöva utforma stödpaket speciellt riktade till exempelvis kulturarbetare, gig-jobbare och egenföretagare som slipper lägga sina företag vilande.

Sluta krångla till det hela tiden. Människor lider.