– Kvinnor måste själva få bestämma om de vill vara hemma. Men det är roligt att fler män tar sina pappamånader, säger Sarah Havneraas som nu ska leda KD:s arbete med att ta fram ett nytt jämställdhetspolitiskt program till partiet till ETC.

Egentligen räcker det citatet för att visa vad det är frågan om. Partiets företrädare har många gånger förespråkat en antifeministisk linje och till och med kallat sin antikverade kvinnosyn för en ny sorts feminism.

“Verklighetens kvinnor” är stridsropet. Det är dem de påstår sig tala till. I själva verket handlar det om en fantasi, om att fiska upp uråldriga, moralistiska idéer från botten av en reaktionär dypöl och om att sprida religiös intolerans, påföra oss andra högerkristet moralförtryck i en tid då det som behöver försvaras är det sekulära samhället.

Men Havneraas rumlar glatt vidare i sin attack på rättigheter som kvinnor, och män för den delen, har kämpat åtminstone sedan mer än ett sekel för att uppnå. KD vill få oss att tro att kvinnor befrias genom att föda barn och att vara hemmafruar. Som om det skulle vara ett naturtillstånd som det moderna samhället och dess individbaserade rättigheter skulle ha fört bort oss ifrån.

– Vi tycker att det ska införas någon typ av system där man kompenseras för den tid då man är hemma med sina barn istället, säger hon om kvinnors låga pensioner.

Det går inte att ta miste på. Om män och kvinnor väljer att dela föräldraledigheten lika behöver inte kvinnors pensioner kompenseras. Ett sådant förslag bygger på idén om att kvinnors plats är i köket och sovrummet. Föräldraförsäkringen är unik i det att den inte riktar sig till individen, utan till familjen som en enhet. Det kan låta positivt, men ett gott liberalt rättighetssamhälle bygger på att vi alla är individer som har rätt att ta våra egna beslut och på att bidrag och åtgärder ska rikta sig direkt till individen.

För en modern, upplyst människa är det självklart att män och kvinnor är lika bra på att ta hand om barn. Föreställningen om att det skulle finnas någon som helst fördel med att kvinnor går hemma och sköter saker som män rimligtvis kan dela ansvaret för är osund och bygger på råkonservativa och rent fascistoida föreställningar om kön.

Det går en reaktionär våg över världen. Liberala rättigheter och friheter är under attack från rörelser som provoceras av liberala individuella rättigheter. Vi ser det i USA där Republikanerna vädjar till det de kallar förortens kvinnor med samma bedrägliga locktoner som KD och SD i Sverige. Gubbar som Putin i Ryssland och Orban i Ungern borde för länge sedan pensionerats så att vi kan få leva våra liv i fred utan ett ständigt petande med hur vi väljer att leva vår liv.

Ärligt talat är det vedervärdigt att se unga kvinnor hoppa på det tåget. KD-företrädare har länge hängt med extremhögern, myst med våldsbejakande abortmotståndare och HBTQ-hatare.

Fantasin om hemmafrun ingår i den fulgroggen. Den som bemödar sig med att läsa på lite inser snart att det handlar om en kort period, några decennier typ, under nittonhundratalet då vissa grupper i samhället hade råd och möjlighet att låta kvinnan vara hemma och sköta barn, städning och matlagning. Hemmafruparentesen brukar den kallas och den förtjänar att fortsätta att vara en parentes.

Det Havneraas argumenterar för är genomgripande inskränkningar i kvinnors frihet och rättigheter. I förlängningen vill hon också ta ifrån mig som man mina rättigheter och möjligheter.

Det är inte statens uppgift att bestämma vilka familjekonstellationer som är naturliga. Politiker har ingen som helst rätt att rota runt i skrevet på oss och definiera vår identitet och vad den identiteten säger om vad vi ska ägna våra liv åt.