Det är som om ett stort kollektivt ”nu räcker det” brett ut sig i Sverige och och övriga Europa när folk nu återgår till det ”normala”.

Sakta tar vi tillbaka städerna, kollektivtrafiken, restaurangerna, köpladorna, badstränderna, parkerna, för att inte tala om bilköerna. Vi minskar distansen, närmar oss de äldre, reser bort, tvättar händerna allt mindre och så vidare. Ändå har inte restriktionerna eller rekommendationerna i Sverige lättats och runt om i Europa är det som sker i huvudsak att de närmar sig Sveriges nivå av begränsningar.

Dödstalen och antalet iva-inlagda sjunker visserligen i Sverige, men tillhör fortsatt de högsta i världen räknat per invånare. Ändå börjar vi bete oss som att krisen är över, vi orkar helt enkelt inte mer. Italiens premiärminister säger det rakt ut, öppnandet av Italien är en stor risk, de vet det, men de har inget val. Det går inte att fortsätta med en lockdown, det är varken görligt för människor, ekonomin eller samhället i stort. Ändå vet vi att kampen mot pandemin i mycket handlar om uthållighet. Inte minst Sveriges mjukare linje har handlat just om det, att vi ska orka hålla ut under en lång tid. 

Men en långvarig kris blir alltid efter ett tag det nya normala och när vi är i det normala är det svårt att upprätta ett krismedvetande och få folk att leva som om det var undantagstillstånd. Där skiljer sig inte denna pandemi från andra kriser.

Det är också här vi har den stora utmaningen för mänsklighetens absolut största kris, den ekologiska. Det är inte en kris som vi har att leva med och hantera i några månader eller ens år, utan en kris som pågått i många årtionden och i allra bästa fall kommer fortsätta i ytterligare många årtionden. Men än mer troligt i århundraden. Hur ska vi någonsin kunna skapa den krismedvetenhet som krävs runt en kris som bara pågår och pågår, som sakta blir värre och värre men i ett tempo och med en fördröjning som gör att den kan vara svår att uppfatta. Är det ens möjligt?

I dag är vi många som hoppas att sommaren och ökad immunitet ska göra det riskfritt att börja leva som vanligt. Det är inte konstigt efter denna vår. På samma sätt är det inte konstigt att många vill tro att elstolpar, havrelatte, elcyklar, snabbtåg, kravmärkta biffar, klimatkompensation för flygresor gör att vi i stort ska kunna fortsätta leva som vanligt. Allt annat vore för jobbigt. Det är mycket lättare att ansluta sig till ekomodernismen, förtränga krisens verkliga innebörd och tillbe den gröna tillväxten. Tro på att hjulen kan fortsätta att snurra allt fortare bara de gör det med hjälp av ny teknik och gröna bränslen, eller än mer naivt kärnkraft.

Coronakrisen må inte vara över, men oavsett hur länge den pågår är det en kort och mild kris jämfört med den ekologiska. Den största utmaningen vi har är därför att få till en krismedvetenhet runt den ekologiska krisen som håller i sig. Som inte bara dyker upp vid stora skogsbränder, miljötoppmöten eller när Greta Thunberg kallar till globala massdemonstrationer.

Utmaningen är absolut också stor när det gäller att hitta faktiska lösningar, inte minst sådana som är hållbara både ekologiskt och socialt, samtidigt som resurserna minskar. Men de utmaningarna är ändå inte lika stora som den mentala: trots att vi står mitt i mänsklighetens största kris någonsin så tror vi att vi med grön teknik ska kunna fortsätta konsumera, resa och leva i stort som förr. Ja till och med mer, fortare och bättre, den heliga tillväxten ska ju hållas igång.

Ekomodernisternas förföriska dimridå kan framstå som lockande, men är tyvärr väldigt långt ifrån någon hållbar lösning. Den hanterar helt enkelt inte krisen i sig, utan dämpar bara vår oro och krismedvetenhet.