Sedan friskolereformen kom under tidigt nittiotal har vi med hjälp av offentlig statistik om alla skolor kunnat forska och framtidsspana om förändringens inverkan på möjligheter till jämlik utbildning för alla.

I förra veckan släpptes nyheten att Skolverket i september stänger tillgången till offentliga siffror – statistik om elevantal, betyg, provresultat, behöriga lärare och en rad andra siffror, som fram tills nu har varit tillgängliga från alla skolor oavsett om en kommun eller ett företag varit huvudman. Anledningen är en dom som i slutet på 2019 slog fast att friskolor på samma sätt som företag har rätt till sekretess för att bevara sina affärshemligheter. Eftersom alla ska behandlas likvärdigt ser man helt enkelt till att inga siffror blir tillgängliga för någon. Inte ens siffror från de skolor som faktiskt redan omfattas av offentlighetsprincipen.

Det är få som säger sig vara nöjda med detta och Skolinspektionen, SCB och Skolverket har tillsammans fått i uppdrag av regeringen att ge förslag på författningsändringar för att lösa den så kallat ”uppkomna situationen”. Hur lång tid det kommer ta innan det viktiga underlag som statistiken ändå är kommer tillbaka är oklart, men vad vi däremot vet är att det tagit lång tid att ta sig hit.

Det är snart trettio år sedan friskolor fick börja etableras i Sverige. I dag finns en uppsjö av varianter, från idéburna stiftelser till rent kommersiella börsnoterade aktiebolag, alla med den gemensamma nämnaren att de tar emot offentlig finansiering för sina elever. Beslutet som nu lagt sekretess på skolans siffror har väckt frågan om friskolan i dess olika former, relationen till den kommunala skolan och offentlighetsprincipen.

Några är kritiska med anledning av att de naturligtvis inte har de maskinerier för diarieföring och administration som de kommunala skolorna har, vilket gör det omständligt om all möjlig dokumentation och korrespondens på ett strukturerat sätt ska göras tillgänglig för allmänheten. (Hittills har siffrorna som vi är vana vid att kunna se delats frivilligt med SCB). En allt viktigare aspekt är att de skolföretag som drivs som aktiebolag, särskilt de börsnoterade, skulle behöva bli helt transparenta med sina affärer, precis som de kommunala skolorna är och alltid har varit.

Allt det här svider naturligtvis – offentlighetsprincipen är tung att införa för någon som inte är född in i den, så att säga. Och det kommer med stora risker, framför allt för dem med de största affärerna och också de största vinsterna. Så man vill inte dit. Inte nu när man redan kommit så här långt utan den. Och det är det här som är hela problemet, att ingen verkar har vänt på den här stenen förrän efter tre decennier, och nu är det så dags.

Så vad händer? Jo men det är väl lika bra att vi beslutar att de privatägda skolornas affärshemligheter för tillfället är värda mer än transparens. Vi pekar lite på principer om lika villkor mellan kommunala och privata skolor men utgår från de privatägdas intressen, som enligt sekretesslagstiftningen är starkare. Inga konstigheter. Och plötsligt så är den offentliga informationen som vi bygger kunskap på inte längre tillgänglig. För att vi inte tänkte på att skolorna faktiskt är företag. Så tokigt det kan bli.

Och ja, det här är en raljant förenkling. Naturligtvis är det lätt att se att det här är en knut som är svår att lösa i efterhand och på ett lagenligt sätt eftersom man från politiskt håll inte har sett till att i förväg anpassa lagstiftningen. Till syvende och sist är det framför allt en sorglig påminnelse om att vi aldrig brydde oss om vad lika villkor innebar när friskolereformen kom, varken i vid eller snäv bemärkelse. I så fall hade skolmarknaden sett annorlunda ut, och det här hade aldrig behövt hända.