Hålet i havets botten handlar om något mer än ett tekniskt missöde eller en trasig maskin. Det är själva planeten, en levande organism, som utsatts för våldsam skada.

Den tjugonde april 2010 exploderade BP:s oljeplattform Deepwater Horizon i Mexikanska golfen där man borrade på större djup än någonsin tidigare. Elva plattformsarbetare dog i den brinnande explosionen och källan brast, vilket ledde till att olja okontrollerat forsade fram ur havsbottnen.

Efter flera misslyckade försök täpptes borrhålet äntligen till den femtonde juli, och lämnade fyra miljoner fat (636 miljoner liter) olja efter sig, det värsta oljeutsläppet som någonsin har uppmätts i USA:s historia.

JUNI 2010
Alla som hade kommit för att delta i town hall-mötet hade upprepade gånger blivit tillsagda att vara hövliga mot gentlemännen från BP och de federala myndigheterna. De här höga herrarna hade trots fullbokade kalendrar tagit sig tid att komma till en gymnasieskolas gymnastiksal en tisdagskväll i Plaquemines Parish i Louisiana: ett av de många kustsamhällen där det bruna giftet nästlade sig in genom sumpmarkerna som en del av vad som har kommit att beskrivas som den största miljökatastrofen i USA:s historia.

»Tilltala andra på samma sätt som du själv vill bli tilltalad«, bönföll mötets ordförande en sista gång innan det var dags för publikens frågor.
Och folkmassan, som mestadels utgjordes av fiskarfamiljer, var faktiskt till en början anmärkningsvärt återhållsam. De lyssnade tålmodigt till Larry Thomas, en gemytlig pr-anställd hos BP, medan han berättade för dem att han verkligen hade för avsikt att »bli bättre« på att gå igenom deras ersättningsanspråk för utebliven inkomst – och överlät sedan alla detaljer till en betydligt mindre jovialisk underleverantör.

Sedan fick de höra representanten från Environmental Protection Agency – miljöskyddsmyndigheten – upplysa om att tvärtemot vad de hade läst i presssen om brist på tester och att produkten ifråga hade förbjudits    i Storbritannien, så var det kemiska dispergeringsmedlet som i massiv omfattning sprejades ut på oljan i själva verket helt och hållet miljövänligt.
Men då Ed Stanton, kapten vid kustbevakningen, för tredje gången äntrade podiet för att försäkra dem om att »kustbevakningen ämnar se till att BP städar upp efter sig« började tålamodet tryta.

»Vi vill ha det skriftligt«, gastade någon. Vid det här laget hade luftkonditioneringsaggregatet automatiskt slagits av och lagren av Budweiser var på upphällning i kylväskorna. En räkfiskare vid namn Matt O’Brien gick fram till mikrofonen. »Vi har ingen lust att höra på det här mer«, kungjorde han, med händerna i sidorna. Det spelade ingen roll hur många löften de fick, förklarade han »för vi litar helt enkelt inte på er!« Och då steg ett så ljudligt bifallsrop från publiken att man kunde ha trott att Oilers (det olycksaliga namnet på skolans fotbollslag) hade gjort touchdown.

Kraftmätningen var kathartisk, om inte annat. Invånarna hade i veckor blivit överösta med uppmuntrande tal och överdådiga löften från Washington, Houston, och London. Varje gång de satte på tv:n stod BP-chefen Tony Hayward där och gav sitt högtidliga ord på att han skulle »ställa allt tillrätta«. Eller så var det president Barack Obama som uttryckte sitt absoluta förtroende för att hans regering skulle »lämna Golfkusten i bättre skick än den var innan«, att han »vidtog alla åtgärder« för att den skulle
»återuppstå som ännu bättre än den var innan denna kris«.

Det lät toppen, alltihop. Men för de människor vars försörjning innebar nära kontakt med träskmarkernas känsliga kemi lät det också fullkomligt löjligt, till och med smärtsamt löjligt. När oljan väl har täckt marskgräsets rötter, vilket redan hade skett bara några kilometer därifrån, kan inga mirakelmaskiner eller kemiska brygder få bort den. Oljan kan fångas upp från ytan på öppet vatten, och krattas bort från sandstränder, men en oljeinfiltrerad träskmark ligger bara där och dör en långsam död. Yngel från oräkneliga arter (räkor, krabbor, ostron och fenfisk) som reproducerar sig i träskmarkerna kommer att förgiftas.

Det var redan på gång Tidigare samma dag åkte jag genom närliggande träsk i en flatbottnad båt. Fisken hoppade i vatten som var kringgärdade av så kallad white boom, remsor av tjockt bomullstyg och nät som BP använde för att fånga upp oljan. Ringen av smutsiga textilier tycktes spännas åt runt fisken likt en hängsnara. I närheten satt en rödvingetrupial på ett två meter högt oljeskadat marskgrässtrå. Döden kröp allt längre upp: den lilla fågeln kunde lika gärna ha suttit på en tänd dynamitgubbe.

Och sedan är det själva det höga vassa gräset, roseau cane (bladvass) som det kallas. Om oljan tränger tillräckligt djupt ner i sumpmarken kommer den inte bara att döda gräset som växer ovan mark utan också rötterna. Dessa rötter är vad som får sumpmarkerna att hålla ihop, och ser till att den klargröna växtligheten inte rasar ned i Mississippiflodens delta eller Mexikanska golfen. Så orter som Plaquemines Parish riskerade inte bara att förlora sitt fiske utan också större delen av den fysiska barriär som skyddar mot våldsamma stormar som Katrina. Med andra ord riskerade de att förlora allt.

Hur lång tid tar det för ett så här förött ekosystem att »återhämtas och helas«, som president Obamas inrikesminister lovade att se till? Det kanske inte ens är möjligt, åtminstone inte inom en tidsram som vi kan ha något begrepp om. Alaskas fiskeriverksamhet har ännu inte helt och hållet återhämtat sig från Exxon Valdez oljeutsläpp 1989, och vissa fiskarter kom aldrig tillbaka. Enligt myndighetsanställda forskares beräkningar tränger nu lika mycket olja som vid Valdez-läckaget in var fjärde dag i Golfkustens vatten.

En ännu värre prognos härrör från oljeutsläppet under Irakkriget år 1991, när omkring elva miljoner fat olja dumpades i Persiska viken – det största oljeutsläppet någonsin. Den oljan trängde in i träskmarkerna och blev kvar, trängde sedan allt djupare ned genom hålen som krabborna grävde. Jämförelsen är något haltande eftersom knappast någon sanering gjordes, men enligt en studie som genomfördes tolv år efter katastrofen var nära nittio procent av de drabbade leriga saltsumpmarkerna och mangroveområdena fortfarande svårt skadade.

Det vi emellertid vet är följande: Golfkusten kommer snarare än att »helas« sannolikt att försvagas. Dess artrika vatten och himmel kommer att vara mindre levande än vad de är i dag. Det fysiska utrymme som många samhällen upptar på kartan kommer också att krympa på grund av jorderosionen. Och kustens legendariska kultur kommer också att förtvina och tyna bort.

Fiskarfamiljerna i båda riktningarna längs kusten sysslar ju när allt kommer omkring inte bara med att skaffa mat. De upprätthåller en komplex väv av familjetraditioner, matlagningskonst, musik, konst och utrotningshotade språk – precis som gräsrötterna bär upp marken i träsken. Utan fisket skulle dessa unika kulturer gå miste om sitt rotsystem, själva marken de står på. (Vad gäller BP så är bolaget högst medvetet om återhämtningens gränser.

Bolagets åtgärdsplan för oljeutsläppet i Mexikanska golfregionen ger BP-representanterna uttryckliga instruktioner om att inte utlova att »egendom, miljö eller något annat ska återställas till tidigare skick« – vilket säkerligen är skälet till att representanterna konsekvent föredrar lite mer puttriga termer som »ställa allt till rätta«.) Om Katrina lade den amerikanska rasismen i öppen dager avslöjar BP-katastrofen något som är långt mer fördolt: hur lite kontroll ens de påhittigaste bland oss har över de skräckinjagande, intrikat sammankopplade naturkrafter som vi så obekymrat manipulerar.

BP har i flera veckor misslyckats med att täppa till hålet i jorden som de orsakade. Våra politiska ledare kan inte befalla fiskarter att överleva, eller hindra en massdöd av flasknosdelfiner. Inga ekonomiska kompensationer kan ersätta en kultur som har förlorat sina rötter. Och medan det ännu återstår för våra politiker och företagsledare att komma till insikt om dessa sanningar förlorar de människor vars luft, vatten och försörjningsmöjligheter har förorenats sina illusioner i hög hastighet.

»Allt håller på att dö«, sade en kvinna strax innan mötet avslutades. »Hur kan ni ärligt säga till oss att Golfen är motståndskraftig och kommer att återhämta sig? För inte en enda bland er har någon som helst aning om vad som kommer att hända med vår Golf. Ni sitter här på podiet utan att blinka och låtsas som om ni vet något när ni inte vet någonting.«

Krisen på Golfkusten handlar om flera saker: korruption, avreglering, beroendet av fossila bränslen. Men vad den egentligen handlar om är följande: vår kulturs livsfarliga anspråk på en så fullkomlig insikt i och förmåga att styra över naturen att våra radikala manipulationer och tekniska ingrepp inte skulle medföra annat än minimala risker för de ekosystem som håller oss vid liv. Men naturen är, precis som BP-katastrofen har visat, alltid mer oförutsägbar än vad de flesta sofistikerade matematiska och geologiska prognoser kan föreställa sig.

Då BP:s Hayward vittnade inför kongressen sade han: »De skarpaste hjärnorna och den högsta expertisen har kallats in för att åtgärda »situationen«, och att det »möjligen med undantag för 1960-talets rymdprogram är svårt att föreställa sig ett större, mer tekniskt kompetent team som dragits ihop på en och samma plats i fredstid.« Och trots det står de, inför vad geologen Jill Schneiderman har beskrivit som en »Pandoras brunn«, likt de män som stod inför den arga folkmassan på town hall-mötet: de låtsas som om de vet något, men de vet inget.

Andra delen i berättelsen om BP kommer i Syre på måndag.

Ordfront förlag 2020