”Kvinnor och flickor i Italien har blivit lämnade med ibland oöverkomliga hinder för den sexuella och reproduktiva vården de behövde under en kristid,” säger Hillary Margolis, senior kvinnorättsforskare på Human rights watch. ”Covid-19-pandemin belyser bara italiens labyrintiska system för åtkomst till abort och visar hur landets föråldrade restriktioner orsakar skada istället för att ge skydd.”

Mellan maj och juli i år intervjuade organisationen ett flertal läkare, forskare, kvinnorättsaktivister samt fem kvinnor som sökt abort eller abort-relaterad vård efter coronautbrottet. Bilden de ger är ett land som visserligen ger laglig rätt till abort, men som på många sätt försvårar tillgången till den.

"Den italienska staten stängde dörren i mitt ansikte"

För även om lagen ger rätt till abort inom 90 dagar så har vårdpersonal rätt att neka att utföra abortvård på grund av samvetsklausuleroch så kallad ”samvetsgrann invändning”. Enligt officiell statistik 2018 var 69 procent av alla gynekologer och 49 procent av narkosläkarna uttalat emot att utföra abort. Samma statistik visar också att anestesi användes i 52 procent av alla aborter, vilket innebär att den höga siffran av narkosläkare som inte vill utföra abort är ett reellt hinder.

”Jag började få panik eftersom jag inte visste vart jag skulle gå”, säger en kvinna i 40-årsåldern som sökte en läkare för att godkänna och utföra sin abort i mitten av mars i regionen Lombardiet, ett av de områden i Italien som drabbats värst av covid-19. För rapportförfattarna berättar hon hur hon sökt vård på ett sjukhus efter ett annat. ”Den italienska staten stängde dörren i mitt ansikte,” säger hon. Hon fick till sist en abort på ett sjukhus i en annan stad.

Den italienska staten har heller inte underlättat för kvinnor att genomgå medicinsk abort, det vill säga abort med hjälp av läkemedel. Denna typ av abort anses generellt som mer skonsam mot kroppen än en kirurgisk abort, som kan medföra ökad risk för infektioner och skador på livmodern. Enligt WHO:s rekommendationer kan läkemedlen mifeproston följt av misoprostol administreras och sedan säkert självhanteras av kvinnor fram till den tolfte veckan av graviditeten, om de får korrekt information och stöd från en vårdgivare.

Den längsta vänteperioden i Europa

Men i Italien är medicinsk abort bara tillåten de första sju veckorna – då en del ännu inte hunnit upptäcka att de är gravida. Dessutom säger de nationella riktlinjerna att denna typ av abort kräver tre dagars sjukhusvistelse. (Till skillnad från i Sverige, där man efter det andra läkemedlet brukar kunna gå hem samma dag, eller alternativt får möjlighet att göra det hemma.)

I och med pandemin har dessa rekommendationer gjort att vissa sjukhus stoppat sina aborttjänster, särskilt medicinsk abort, eftersom de ansett att behovet av flera kliniska besök eller sjukhusinläggningar innebär en för hög risk eller ett för högt tryck på redan överbelastade hälsovårdsinrättningar.

Human rights watch uppmanar nu den italienska regeringen att följa WHO:s riktlinjer om att tillåta medicinsk abort fram till den 12:e veckan och att även ta bort kraven på sjukhusinläggning. Istället bör man erbjuda vägledning om självhantering av medicinsk abort tillsammans med personlig eller telemedicinsk konsultation.

Även ett annat hinder bör tas bort, menar organisationen: ett lagkrav på en sju dagars vänteperiod innan en abort kan genomföras – den längsta i hela Europa. Detta gör att vissa aborter – medicinska eller kirurgiska – inte hinns med inom den lagliga tidsgränsen.

Den utbredda åsikten bland gynekologer och läkare att inte vilja genomföra aborter leder även till strukturella problem. En av de intervjuade kvinnorna berättar att hon sökt vård för värk efter en abort. Då fick hon beskedet att den enda läkaren som inte motsatte sig abort var på semester. Detta trots att lagen tydligt säger att ingen klinik kan neka till behandling före eller efter abort.

”Då gick jag till ett centrum i en närliggande stad och de sa: ’Vi gör inte besök relaterade till abort, inte före och inte efter, för centrets chef är en samvetsgrann invändare’, berättar hon.

Detta är inte acceptabelt, enligt Human rights watch, som skriver: ”Regeringen bör se till att samvetsgranna invändningar endast åberopas av individer snarare än hela anläggningar och att det åtföljs av lämpliga hänvisningar till alternativa tjänster.”