Jonatan  hade aldrig varit på den här våningen förut, hade aldrig haft tillräcklig säkerhetsnivå för att ens trycka på hissknappen dit, men han visste vem druiden var och hade sett hennes bild fler gånger än det krävdes för att pränta in hennes utseende. Ingen av alla de  tretusen folkvalda politikerna har lika mycket makt som druiden. Hon riskerar inte heller att avsättas om hon tar ett obekvämt beslut, vilket alla politiker riskerade. Varenda parlamentsledamot kunde avsättas ögonblickligen om missnöjet med den manifesterades tillräckligt. På planeter med individuella kulturer betydde det oftast en folkomröstning. Druiderna sitter mycket, mycket säkrare, eftersom de anställs av parlamentet på åtta år och har rätt att ta beslut om den dagliga verksamheten på säkerhetsministeriet. Alla beslut. Och ingen får ifrågasätta hennes val i efterhand. Alla hennes beslut är per definition riktiga och vad hon än företar sig ställer alla upp på det.

Det enda sätt hon kan bli ersatt är om hon bedöms så allvarligt psykiskt sjuk att hon inte kan fullgöra sina uppgifter. Vissa försökte använda detta som ett vapen mot politiska motståndare. Att ha ”sin” kandidat som druid ansågs innebära en stor fördel och för många en stor ära. Ära och makt är lika stora drivkrafter på många andra planeter som på jorden, men det hade bara hänt ett halvdussin gånger att någon verkligen hade avsatts på flera hundra år.

– Okej, sa Jonatan. Vad kan hon göra?

– Allt och ingenting.

Jonatan fattade. Han visste lika väl som Grahma hur det låg till. Det han inte hade vetat var att Grahma hade tillgång till druiden. Få människor släpptes in på det kontoret. De flesta möten hölls i den stora salen i mitten av landskapet, en rotunda med ett tiotal meter i diameter. Han var osäker. Kunde Grahma ha överdrivit sin position? Han jobbade trots allt inte på säkerhet.

Han kände en hand som tog tag i hans och drog honom med sig. Jonatan kände direkt att det inte var någon idé att hålla emot och att han verkligen behövde hjälp att ta sig genom kontorslandskapet. Människor vimlade som om de var på väg in och ut från en fullsatt arena samtidigt. Det tog de flesta många månader innan de lärde sig att inte svepas med av någon ström och hamna långt ifrån sitt egentliga mål.

På finansen var det visserligen full fart, om än aldrig lika mycket som på säkerhet, men för en så stark och skicklig simmare som Grahma var var det inte svårt att ta sig fram. Det han saknade strategiskt tog han igen i råstyrka.

Någon slog honom i magen. En urgiansk borrare. En halvmeter lång och anpassad till livet i mörka grottor. Den här hade stora solglasögon som han stirrade på Jonatan genom. Ett par lösa smällar till i magen fick Jonatan att irriterat fråga vad borraren ville.

– Skjuts. Jag behöver skjuts. Vart ska du?

Jonatan visste inte vad han skulle säga. Dit bort? Höger? Uppåt.

– Idiot, mumlade han.

– Va?, sa borraren som nu börjat klättra upp för Jonatans byxor.

– Jag menar, jag ska till druiden.

Borraren gav till ett förvånat pip.

– Finbesök? undrade den.

Jonatan skrattade till.

– Det visar sig. Ska du åt det hållet?

– Nej. Eller förresten blir det bra. Jag kan fixa en lift med någon från Yorecci västerut och sen gå runt skräcködlorna.

Jonatan kände Grahmas hand rycka otåligt i hans. En öppning på flera meter hade öppnat sig i strömmen av folk. Jonatan tog tag i borraren och hivade upp den glatt fnissande nya bekantskapen på sina axlar.

– Hoppla! utropade den.

Jonatan skrattade till. Irriterande men rätt kul. Grahma vände sig snabbt om. Jonatan blev orolig för att Grahma skulle bli irriterad för att han hade stannat till för att hjälpa en borrare, men han lyste upp i ett brett leende.

– Snorhyvel, din gamla skitätare, ropade han över huvudet på en grupp sondaneser på väg från lunch, eller snarare den tredje lunchen för dagen, de hade det kända universums snabbaste ämnesomsättning och måste i princip äta under hälften av dygnets timmar. Lomhörda som de var reagerade de inte på ropen.

– Men va i gronkiternas röda rövar! Grahma, son av ett ruttnade kadaver från Yttre Finadernas jäsande sophögar! Jävlar vad jag har saknat dig.

– Och jag dig, vrålade Grahma. Jag är lite upptagen. Men jag hör av mig när jag är klar. Ska bli ett nöje att se din kroinierade lilla ursäkt för hjärna bedövas av några liter hchch. Du är en vekling, ditt as.

– Men en vekling som kan spöa dig i kwlomba vilken dag som helst.

– Det är sant, ropade Grahma över axeln.

– Jag gillar honom, viskade borraren i Jonatans öra. Jonatan undrade hur det skulle låta om borraren hade ogillat Grahma. Borrarnas eder var kända överallt i gemenskapen. Så kända att det fanns ett välkänt ordspråk. ”Borrarnas språk är så starkt att det kan fräta genom pansarväggarna i palatset på Brost”.

– Jag med. Tror jag, svarade Jonatan.

– Mitt namn är Trogg Trogg Trogg. Vice ambassadör. Angenämt. Tack.

Jonatan nickade så gott det gick medan Gramha drog in honom i den förtätning som nu hade uppstått några meter från druiden kontor.

Borraren Trogg knackade på Jonatans högra axel.

– Jag hoppar här. En av mina yoreccipolare är på ingång. Får lift av honom.

Med en välgångsönskan slank han ner från Jonatans axlar och försvann i myllret. Gramha ropade några oförskämdheter som fick folk runt honom att stirra. Runt den generade Grahma blev det plötsligt så tyst att han kunde höra Troggs fnitter försvinna. Som ett hav sluter sig återkom det öronbedövade ljudet runt dem. Nu återstod bara några få steg innan de var framme. Jonatan drog ett djupt andetag och försökte göra sig så smal som möjligt och drog till i Grahmas arm för att komma snabbare framåt. Han kunde nästan höra ett plopp när han klämdes ut ur vimlet. Det var spöklikt lugnt bakom den röda linje som markerade området dit endast inbjudna eller de som druiden givit tillstånd att komma när de ville.

Jonatan började prata med det som verkade vara en sekreterare av okänt ursprung. Den såg ut som en rödaktig människa med ovanligt långa och smala fingrar och intensivt gula ögon.

– Självklart, chifen. Sekreteraren talade en släpig dialekt, en som talades i Mrschs hamn av sjömän och hamnarbetare, en pidjin som samtidigt var uråldrig och modern. Han tittade ner i den runda skärmen framför sig.

– Ni är väntade, sa han förvånat. Rödmärkt.

Grahma måste ha bett att få prata med druiden och det verkade inte vara några problem, konstaterade Jonatan. Men de skulle få vänta en stund. Ett par minuter.
⁃
Sekreteraren visade dem till ett par stolar vid ett lågt bord. På bordet låg ett par animerade veckotidningar. På framsidan av en av dem dansade den artkoliska sångerskan Annata Kordia till sin hit ”Jag äter aldrig från samma tallrik med någon annan än dig”. Den yttersta kärleksbetygelsen på hennes språk, men rätt skumt i de flesta andra personers öron. Ändå. En svängig låt, tyckte till och med Jonatan. Intrikat takt. Rytm var rytm på alla ställen, men betoningar och komplexitet varierade. Arktolerna var kända för sina komplexa vävar av rytmer och vackra melodier som lät som långa improviserade slingor men var noggrant komponerade.

Den välbekanta musiken och sångerskans böljande dans vaggade Jonatan in i ett svalt lugn. Han kom på sig själv med att meditera. Bästa typen av meditation var den som bara dök upp, ansåg han. Han kunde gott vänta några minuter till. Det skulle bli stressigt nog förr eller senare.