Välkommen till Syres sommarläsning! Vi är mycket glada att kunna bjuda på aktivisten och författaren Naomi Kleins nya bok I lågor. Hela boken kommer gå som en följetong måndagar, onsdagar och fredagar på tidningensyre.se eller i Syreappen.
När man susar fram genom landsbygden på ett snabbtåg ser det ut som om allt man passerar står stilla: människor, traktorer, bilar på landsvägar. Det gör de förstås inte. De rör sig, men med en så låg hastighet jämfört med tåget att de tycks orörliga.
Det är samma sak med klimatförändringarna. Vår fossilbränsledrivna kultur är det där snabbtåget som rusar fram mot nästa kvartalsrapport, nästa valperiod, nästa underhållningsmoment eller personliga bekräftelse via våra smarta telefoner och surfplattor. Klimatet i förändring är som landskapet utanför fönstret: från vårt framrusande perspektiv kan det te sig statiskt, men i själva verket rör det sig. Dess långsamma förlopp kan mätas i smältande polaris, ökande vattenmassor, och gradvis temperaturhöjning.
Om klimatförändringarna lämnas åt sitt öde kommer de med all säkerhet att få upp tillräckligt hög fart för att fånga vår splittrade uppmärksamhet – öriken som sveps bort från kartan och superstormar som dränker hela städer tenderar att göra det. Men vid det laget kanske det är för sent för våra åtgärder att göra skillnad eftersom vi kommer att ha nått den punkt då utvecklingen inte kan vridas tillbaka.
Klimatförändringarna är lokala, men vi befinner oss överallt på samma gång
Problemet ligger inte bara i att vi rör oss för fort. Det ligger också i att klimatförändringarna utspelar sig mycket lokalt: det kan handla om att en viss blomma blommar tidigare, en sjö vars is är ovanligt tunn, att lönnens sav inte stiger, en flyttfågel som kommer ovanligt sent. För att lägga märke till den här typen av subtila förändringar krävs en nära koppling till ett specifikt ekosystem. En sådan samhörighet uppstår bara när vi har en djupgående kunskap om en plats, inte bara som vacker natur utan också som försörjning, och när den lokala kunskapen förmedlas mellan generationer med en känsla av helig plikt.
Men sådant är alltmer sällsynt i den urbaniserade, industrialiserade världen. De flesta bland oss överger hembygden med lätt hjärta – för ett nytt jobb, en ny skola, en ny kärlek. Och när vi gör det separerar vi oss från den platsspecifika kunskap som vi lyckades bygga upp vid tidigare anhalter, och från den kunskap som våra förfäder (vilka, i mitt fall liksom i så många andras, själva förflyttade sig upprepade gånger) hade samlat.
Men även för dem bland oss som lyckas stanna kvar är vardagen alltmer bortkopplad från de fysiska platser vi bebor. Vi framlever stora delar av våra liv genom skärmarnas portal, och navigerar den fysiska världen med hjälp av miniatyrkartor på våra telefoner snarare än genom våra sinnen.
Det kan hända att vi helt enkelt förbiser de förändringar som utspelar sig i naturen, skyddade från elementen som vi är i våra klimatkontrollerade hem, på våra jobb och i våra bilar. Vi kanske inte har en aning om att en rekordtorka förstör odlingarna på jordbruken som omger våra urbana hem, eftersom snabbköpen fortfarande lägger upp mindre berg av importerad frukt och grönsaker, och mer forslas dit med lastbil hela tiden. Det krävs något gigantiskt – en orkan som överskrider alla tidigare högvattenrekord, eller en översvämning som förintar tusentals hem – för att vi ska lägga märke till att något verkligen inte står rätt till. Och till och med då är det svårt för oss att hålla fast vid den kunskapen särskilt länge, eftersom vi innan vi ens har förmått ta in dessa sanningar raskt förs vidare till nästa kris.
Samtidigt bidrar klimatförändringarna aktivt till att skarorna av hemlösa ökar varje dag, när naturkatastrofer, missväxt, svältande boskap och klimatdrivna etniska konflikter tvingar fler och fler människor att fly sina förfäders hem. Och för varje mänsklig migration går fler väsentliga kopplingar till specifika platser förlorade, och resulterar i allt färre människor som äger redskapen för att noggrant lyssna till jorden.
Det vi inte ser bryr vi oss inte om
Miljöfarliga ämnen är osynliga, och det är många som har slutat att tro på det som inte syns. När BP:s före detta vd Tony Hayward sade till journalisterna att vi inte behövde oroa oss särskilt mycket för oljan och de kemiska dispergeringsmedel som flödade ut i Mexikanska golfen efter Deepwater Horizon-katastrofen eftersom »det är ett väldigt stort hav«, gav han bara uttryck för en av vår kulturs mest omhuldade övertygelser: det vi inte ser kan inte skada oss (och frågan är om det ens existerar).
En stor del av vår ekonomi vilar på antagandet att det alltid finns ett »borta« som vi kan slänga vårt avfall i. Det finns det »borta« som våra sopor skickas till när de hämtas från containern, och det »borta« dit avfallet åker när det spolas ned. Det finns det »borta« där de mineraler och metaller som utgör våra varor utvinns, och det »borta« där dessa råvaror förvandlas till färdiga produkter. Men läxan från BP:s oljeutsläpp är, med ekoteoretikern Timothy Mortons ord, att vi »lever i en värld där det inte finns något ’borta’.«
När jag vid sekelskiftet gav ut No Logo blev läsare chockade när de upptäckte under vilka vidriga förhållanden deras kläder och prylar tillverkades. Men för de flesta är det redan något som vi har lärt oss att leva med – inte riktigt så att vi avsiktligt bortser ifrån det, snarare genom att vi ständigt råkar tränga bort de verkliga kostnaderna för vår konsumtion. Det »borta« där de fabrikerna ligger har mestadels förpassats till glömska.
Detta är en av ironierna i det återkommande påståendet att vi lever i en tid där allt är mer sammankopplat än någonsin. Förvisso kan vi kommunicera (vilket vi självfallet också gör) över oerhörda geografiska avstånd med en lätthet och hastighet som bara för en generation sedan hade varit otänkbart.
Men mitt uppe i det här globala pladdernätet lyckas vi på något sätt vara mindre sammankopplade med de människor som vi är mest intimt förbundna med: de unga kvinnorna i Bangladeshs dödsfällor till fabriker som tillverkar kläderna vi bär, eller barnen i Demokratiska republiken Kongo som har lungorna fulla av damm efter att ha brutit kobolt till telefonerna som har blivit till förlängningar av våra armar. Vi lever i en ekonomi fylld av spöken, byggd på avsiktlig blindhet.
Luften är det mest osynliga av allt, och de växthusgaser som värmer upp den är de mest gäckande spökena av alla. Filosofen David Abram påpekar att mänskligheten under större delen av historien betraktade luften som så mäktig och respektingivande just för att den var osynlig. Atmosfären, som »kallades Sila, världens vindsinne, av Inuiterna, Nilch’i, eller Helig Vind, av Navajofolket, Ruach, eller stormens ande, av de gamla hebréerna«, utgjorde »livets mest mystiska och heliga dimension«.
Men i vår tid »är det sällsynt att vi lägger märke till atmosfären som strömmar mellan två människor«. Eftersom vi har glömt bort luften, skriver Abrams, har vi gjort den till vårt avlopp, »den perfekta avstjälpningsplatsen för de oönskade biprodukter som härrör från våra fabriker … Även de kraftigaste, fräna rökmoln som bolmar fram ur skorstenarna kommer alltid att upplösas och skingras, och slutligen hamna utom räckhåll för vår blick. Borta. Det vi inte ser bryr vi oss inte om.«
Tidsramarna som glider oss ur händerna
Ett annat skäl till att många av oss har så svårt att förstå klimatförändringarna är att vi lever i en kultur som präglas av ett ständigt nu, ett nu som ständigt separerar oss från det förflutna som skapade oss och den framtid som vi formar genom våra handlingar. Klimatförändringarna handlar om hur det vi gjorde många generationer tidigare oundvikligen kommer att påverka inte bara den samtida utan även framtida generationer. Sådana tidsramar utgör i vår digitaliserade era ett språk som för de flesta bland oss blivit främmande.
Det handlar inte här om att anklaga enskilda individer, och inte heller om att vi ska läxas upp för vår ytlighet, rotlöshet eller fragmenterade koncentrationsförmåga. Det handlar snarare om att inse att de flesta bland oss som lever i urbana områden och rika länder är produkter av ett industriprojekt med nära och historisk koppling till fossila bränslen, och som därefter genom den digitala tekniken exploderade som en supernova.
Och precis som vi har förändrats i det förflutna kan vi förändras på nytt. Efter att ha lyssnat till den store bonden och poeten Wendell Berry som föreläste om allas vår plikt att älska vår »hemvist« framför alla andra platser, frågade jag honom om han hade några råd att ge till rotlösa människor som mig och mina vänner, som försvinner bort i våra skärmar och alltid tycks vara på jakt efter den perfekta gemenskap som vi skulle kunna rota oss i. »Stanna upp någonstans«, svarade han. »Och påbörja den tusenåriga process som består i att lära känna den platsen.«
Det är ett gott råd på många plan, för om vi ska kunna segra i den här kampen om våra liv måste vi alla ha någonstans där vi står.
Ordfront förlag 2020
