Det är rätt fascinerande. Efter att under flera decennier ha fått höra att samhället inte har råd finns det plötsligt hur mycket pengar som helst. Staten bestämmer att det finns pengar i alla fall. Och det i en tid av kvalificerad ekonomisk kris. Självklart finns inte de där miljarderna på riktigt. Pengar är inte på riktigt-riktigt som mina barn sa när de var små. De är överenskommelser. En genial social uppfinning.

Jag har funderat på det där sedan jag var tonåring. I vilda västern använde man ofta mexikanska silvermynt. I stora delar av världen kan man handla med dollar trots att det finns en lokal valuta. Vi tror så mycket på de där papperslapparna, metallbitarna eller digitala siffrorna att vi inte ifrågasätter hur det egentligen hänger ihop. Det är den ultimata religionen. En som det är helt meningslöst att inte tro på.

Mänsklig kultur går att se på på olika sätt. Som ett uttryck för våra materiella förutsättningar. Som ett moln av idéer som lever sitt alldeles egna liv. Som språkspel. Jag brukar tänka mig kulturella fenomen som våra fantasier om hur verkligheten egentligen hänger samman. Det går inte att skilja mellan den materiella verkligheten och våra idéer om den. Ta gudar till exempel. Så fort den första människan ställt frågan om det finns gudomligheter är det kört. Ingen som hör den frågan kan tänka bort den. Antingen tror du på gud eller så gör du det inte.

Pengar är likadana. Att de fungerar bygger på att alla ställer upp på att de representerar ett visst värde. Och det värdet bestäms av rätt märkliga processer. Men i grunden är de arbete. Föreställningar om arbete. De kom till som ett sätt att liksom frystorka en arbetsinsats. Om jag hugger ved en hel dag och sen vill äta morötter är det opraktiskt att springa runt och leta efter någon som har en massa morötter och behöver ved. Det är mycket enklare att sälja veden till vem som helst som behöver ved och sen köpa morötter av någon oavsett om den behöver ved eller inte.

Ungefär så tänker jag mig pengar. Som ett sätt att effektivisera utbytet av varor. Men det handlar ändå i grunden alltid om arbete. Om att pengar på nåt abstrakt sätt alltid bär på föreställningar om en arbetsinsats. Om du ska få tag på pengar kan du inte rita egna, det är olagligt, likaså att ta någon annans pengar. Du kan tigga, men det är också en form av arbete och om du föds rik har alltid någon annan arbetat ihop den rikedomen åt dig.

Men det räcker inte att säga att pengar är arbete. Aktiebörser struntar i sånt. De åker upp och ned alldeles oavsett den materiella verkligheten. Visserligen störtdyker enstaka aktier ibland för att företaget gör ett dåligt jobb, men som helhet är de lika lite sanna som religioner. Och makten i vårt samhälle utgår inte från den materiella verkligheten, utan just från den typen av fantiserande som de som lever på att göra pengar på andras arbete sysslar med.

Det gäller att komma ihåg det under tider som dessa. Att låta en liten finansiell elit hålla oss andra gisslan är idiotiskt. Också den som är fattig är nödvändig för att upprätthålla illusionen om att pengar är värda något. När människor gnäller för att de måste betala skatt, eller som nu, när rika människor öppet säger att vi ska ge katten i vad de gör med sina pengar och när politikerna vill ge dem ännu mer pengar för att ekonomin ska fungera gäller det att komma ihåg att pengar bara är en fantasi. En fantasi om en alldeles verklig verklighet där folk faktiskt sliter livet ur sig för att överleva själva och för att hjälpa andra.

Frågan är inte om vi har råd. Frågan är varför vi accepterar ett system som gör att vi tror att vi inte har råd samtidigt som ett fåtal sitter på stora högar med pengar och gnäller när den där risken de säger sig ta infinner sig.

Tumme upp: 

Människor som riskerar sina liv för andra.

Tumme ned:

De säljer ut sjukhus i Stockholm. Just nu!