Vad händer när vi inte längre behandlar djuren som individer utan enbart som industriprodukter? Semesterbarnen var ett fenomen i det fattiga efterkrigstidens Danmark. Varje sommar sattes de på tågen med ånglok från storstaden och skickades ut på landet till bönderna. De hade en lapp om halsen där det stod var de skulle byta tåg och färja. Året var 1949, jag skulle byta fyra gångar på resan från Köpenhamn till norra Jylland,. Semesterbarn var jag i fem år.

Hönsmammor och linfält

Jag undrar om ni någonsin träffat en moderlig jylländsk höna som står och skriker av raseri och förbittring därför att hon lurats på det nesligaste vis. Hennes tio barn har just hoppat i vattnet och skiter fullständigt i att hon står och ropar att de kommer att drunkna! Barnen är nämligen inga kycklingar utan ankungar – vars ägg hon, skrockhönan, har lurats att ruva ut. De fräcka ankungarna simmar lyckliga omkring i den lilla dammen mellan gårdens ankor och gäss.

Viggo Rönne Petersen var en vänlig mellanstor bonde med 16 kor, 30 grisar och 6 hästar i sina tre stall (innan traktorn kom), gäss, ankor, höns, katter och hundar. Fjäderfän gick lösa på gården (eller simmade i dammen) och ett par gångar i veckan gick vi barn på äggjakt i ladan, där hönorna brukade lägga sina ägg, för halmen i ladan tyckte de bäst om. En fjärdedel av jorden låg i träda varje år, på resten odlades det vete, råg, korn, havre, potatis, rovor och lin. Ett linfält fult av blåa linblommor – en upplevelse.

Korna handmjölkades klockan 5 på morgonen av gårdens döttrar, ett hårt slitsamt jobb, föstes ut på gräs klockan 7 och drevs hem klockan 18 för att åter mjölkas. Grisarna hade en liten plätt utanför sitt stall där de kunde böka.

Bet grannen i svansen

Jag träffade åter de danska grisarna 1975 då jag gjorde en film om fenomenet Danmark – Ett litet land i Skandinavien. Men jag hade lika gärna kunnat filma ett svenskt lantbruk med samma sorts djuruppfödning.

Grisarna bökade inte längre, utan stod i varsitt bås, som var så trångt att de alltför långa genmanipulerade individerna, som hade ett par extra revben, inte kunde vända sig. Var tredje timme öppnades foderluckorna till de 500 grisarna och proteinrika sojapellets från Sydostasien och vatten strömmade ned i var sin ränna till varje gris.

Det enda nöjet grisarna hade var att försöka få frambenen upp på stålgittret framför sig och bita grannen i svansen. Då hände något kusligt intressant: ett sådant bett utvecklade sig med nästan 100 procents säkerhet till en böld som snabbt växte längs hela ryggraden på grisen framför, så fick man avliva den grannen! Den enda gången i sitt liv grisarna fick springa var i slaktgången innan man hängde upp dem i höger bakben och skar halsen av dem.

När vi skulle plåta de danska värphönsen och kläckerierna blev det kaos. För att inte bli för oroliga levde de nämligen sina liv i nästan totalt mörker. När vi slog på lamporna för att filma upplevde vi plötsligt ett osannolikt oljud: 800 olyckligt kacklande skrikande värphönor, 6 individer i var sitt trånga bur med högproteinföda i foderrännan. Burarna var så trånga att inte en höna var hel. Alla hade blivit hackade av sina olyckliga kamrater, alla hade fjäderlösa fläckar, nästan alla hade blodiga sår (som Djurrättsalliansen skildrar dem i dag). Det var priset för de många danska billiga äggen, som lades i äggläggningsrännan av hönor som fått för mycket hormoner – exakt samma modell som svenska äggläggningscentraler vid samma tid – och även i dag.

Bundna i mörker

1975 stod jag med en av Danmarks mest berömda storbönder, politiker för radikala Venstre. Han pekade ut över sina stora fält och berättade om grannen, vars fält som han just höll på att lägga under sig, småbonden bredvid som gick i konkurs. Man kunde ha trott att han gillade att hans eget lantbruk växte, men det snabba växandet gjorde honom inte glad. EU kommer att skynda på den här utvecklingen med sina subventioner, sa han, vi kommer att få större och större kostallar men våra djur kommer att ta stryk.

I somras filmade jag hos en svensk storbonde som ägde flera tusen kor på tio stora gårdar runt omkring i Småland. Eftersom hans djur var mjölkkor hölls de inomhus 90 procent av sina liv. Varför? Jo därför att på gröngräset, betet, utomhus, fick de inte i sig tillräckligt med kraftfoder för att kunna leverera 30–50 liter mjölk om dagen som mjölkrobotarna klämmer ur dem. Korna ger i dag 2,5 gånger mer mjölk än mina barndoms kor. De juver de går med mellan bakbenen är så tunga och otympliga att deras levnadsålder har reducerats till fem år – min barndoms kor levde i minst tio år. Korna får aldrig träffa en tjur, de insemineras av veterinärer och de får aldrig låta sina kalvar dia. Kalvar yngre än sex månader och tjurar hålls inne året om.

Korna står i halvmörker uppbundna på betongen i stallarna och tuggar proteinhaltigt kraftfoder  – kosläpp på våren är till för att kamouflera deras glädjelösa liv, korna tycks alltför väl veta att jippot enbart är till för åskådarnas skull.

Vi måste ändra oss

Inom min levnadsålder har vi övergivit en månghundraårig, traditionell, human behandling av våra husdjur. Men om mänskligheten ska överleva måste vi ändra oss radikalt. Vi har reducerat djuren till industriprodukter, vår behandling av dem från födsel till slakt liknar misshandel. För att hålla dessa djupt deprimerade existenser vid liv pumpar vi ständigt för mycket antibiotika in i djuren. Djuren blir antibiotikaresistenta – och det blir även vi, och vad händer sedan?