Jag har följt amerikansk politik noga det senaste året som Syres läsare har märkt. Egentligen är jag inte särskilt intresserad av just USA. Det finns en lång rad situationer i världen som är viktigare än vilka infall Donald Trump råkar få. Jag såg helst att landets ekonomiska och militära grepp över världen minskade. Men så har ju folk i mitt politiska hörn tyckt i decennier. Och inte har USA:s betydelse minskat för det. Inte våra politiska problem här i landet heller.

Det är lätt att skratta åt Trump, men vi har sådana ledare i Europa också och som opinionen ser ut just nu här i Sverige är de konservativa partierna den kombination som är störst. Det enda som hindrar en sådan regering är att många också till höger om mitten tack och lov är skeptiska till SD.

Så jag fortsätter att hålla koll. Dels för att det som händer där också kan hända där. Det som kallas socialkonservatism är ofta snarare något slags neofascism med mänsklig mask, men det är en ideologi som fått fäste i många demokratier och våra sverigedemokrater är inte så olika Republikanerna. Det är samma krafter, samma argument och framför  allt samma råhet. I USA har den rörelsen lyckats ta över ett parti som är större än något parti i den svenska riksdagen.

Förutom att jag tycker att det är trevligt att amerikanska progressiva krafter växer sig starka och att de ämnen och konflikter som dyker upp i amerikansk politik snart läcker ut i det globala medvetandet är situationen i USA under Trump en möjlig framtid också för demokratier i Europa. 14 procent av alla svenskar vill se Trump återvald enligt en undersökning. Det är ungefär lika många som röstar på SD. Det finns en grupp reaktionära och rent fascistiska människor i alla samhällen, grejen är att hålla dem stången, inte låta dem förgifta andra partier eller rörelser, men att helt utrota sådana tankar skulle kräva metoder som går emot allt jag tror på.

I USA leder majoritetsvalsystemet till hårda motsättningar i retoriken. Samtidigt måste politikerna få saker gjorda och när ingen har egen majoritet överallt i systemet måste man kompromissa. Söka sig till mitten. Det är därför Biden lyckats så bra hittills. Han ger löftet om det där andra, det vettiga, det resonabla. Jag gillar honom. Så mycket jag kan gilla en kapitalismkramande liberal. Han är en snäll snubbe i grunden, men jag skulle ju hellre sett någon av de mer radikala demokraterna som presidentkandidat.

Det är inte det som är problemet. Problemet är ett samhälle där obehagliga politiska krafter växer sig starka samtidigt som politiken blir allt mindre radikal. Här i Sverige ser vi hur SD:s attityder spritt sig till de traditionella partierna som försöker låtsas som att det är en balanserad och verklighetsförankrad syn.

Den som befinner sig vid mitten vill inte bara locka till sig de väljare som finns där, utan också locka till sig nya väljare. Och om många av dem är långt ute till höger fjäskas det lätt för dem med budskap som förväntas passa dem. På så sätt förstärks processen då reaktionära idéer smittar det centrala politiska fältet. Jag tror att det var ett enormt misstag av Miljöpartiet att låta sig lockas in i den världen och att Vänsterpartiets rekordsiffror, 12,1 procent i senaste Skop, beror på att de har hållit distans.

Det är osannolikt, om än inte omöjligt, att smittan sprider sig längre än till KD och M och de håller emot de värsta stolleproven i alla fall. Siffrorna har varit galet stabila i många år. Jag tror att högern har lockat till sig dem som de kan locka till sig, risken är nog inte att partier som flirtar med sådana idéer växer, utan att idéerna får mer spridning.

Och då spelar det roll vem som styr i USA. Där bor bara 4 procent av världens befolkning, men de står för en fjärdedel av världens ekonomi. Medievärlden, både den traditionella och den digitala domineras av amerikanska företag och intressen. Självklart påverkar det oss, även om de problem vi kämpar med i det här samhället kommer att vara desamma dagen efter det amerikanska valet.